The Saviour!
Why the world needs Ukrainian victory by Timothy Snyder
open.substack.com
En resa i resan
Två dagar innan vi flög till Tbilisi kollade vi i appen TKT.GE om det fanns några spännande evenemang. Det fanns det. Vinfestival i Tskaltubo. Som råkar vara i närheten av den gamla huvudstaden Kutaisi. Med ett viss mått av tidsoptimism bokade vi tågbiljetter 08:25 i morse från Tbilisi Central Station till Rioni, för att där sedan ta en Bolt i 30 minuter till Legends Tskaltubo Spa Resort. Vi kom fram 12:30 och visste inte om vi skulle tro våra ögon.
Supra hos Zura.
Igår var Caroline och jag på supra hemma hos vår vän Zura Natroshvili. Supra är en traditionell georgisk festmåltid. Även om det finns ett tydligt format och regelverk kring supran, där tamada (toastmaster) styr evenemanget i alla aspekter, är det tamadans uppgift att se till att alla trivs. Det var vi, Zura och hans son, Khatuna, Salome och Zaza Jakeli, Beso och hans dotter samt Ekatarine (Zuras skolkamrat från läkarutbildningen).
The Rustaveli Run (film)
Fungerade film! Redan första resan till Tbilisi fanns tanken, här vore det en utmaning att köra. Trafiken i Tbilisi ser ur betraktares öga ganska förfärlig ut. Sedan började planerna att köra hit. Malmö-Hamburg, tåg till Innsbruck, snabbt ner genom Europa till Istanbul, köra över Bosporen, drick en kopp te och fira att man kört till Asien, köra längs med kusten upp till gränsen mellan Turkiet och Georgien, korsa, köra till Batumi och bada, hänga någon dag och sedan köra till Tbilisi.
The Rustaveli run in 20 minutes
Redan första resan till Tbilisi fanns tanken, här vore det en utmaning att köra. Trafiken i Tbilisi ser ur betraktares öga ganska förfärlig ut. Sedan började planerna att köra hit. Malmö-Hamburg, tåg till Innsbruck, snabbt ner genom Europa till Istanbul, köra över Bosporen, drick en kopp te och fira att man kört till Asien, köra längs med kusten upp till gränsen mellan Turkiet och Georgien, korsa, köra till Batumi och bada, hänga någon dag och sedan köra till Tbilisi.
Vin och bad
Igår vilade vi i princip hela dagen. Idag inte så mycket. Efter en alldeles för lång frukost gick vi över Chughuretibron och genom Nionde-april-parken för att besöka Nationalgalleriet. Detta faller under kategorin ”Kulturaktiviteter Morris motvilligt deltar i för att göra Caroline glad”. Utställningarna var en separatutställning av Koka Ramishvili (Modernt med foto och videokonst) och två utställningar i den fasta paviljongen. Merab Abramishvili och Niko Pirosmanashvili. Merab är nutida, Niko från 1900-talets början.
Utan byxor i Tbilisi
Tbilisi, ursprungligen T’filisi men av hänsyn till uttalssvårigheterna för många av de resenärna som besökte staden namnändrat till Tbilisi, betyder ”Platsen med det varma vattnet”. I ovanstående stycke ryms en stor del av Tbilisiis och Georgiens själ. ”Ok, greker, araber, turkar, perser, ryssar, fransoser eller tyskar klarar inte av uttala det georgiska konsonantklustret ’tf’ och envisas med att kalla staden ”Tiflis”. Så kan vi inte ha det.” 1936 registrerar staden sitt namn officiella namn som Tbilisi.
Tbilisi, Tbilisi, Tbilisi!
Planen för dagen var att gå och bada. Vi vaknade 09:30, vilket var tidigt med tanke på att vi checkade in på hotell Fabrika kl 03:00. Efter en timmes utmärkt georgisk hotellfrukost var vi redo. Fabrika är en gammal sovjetisk textilfabrik ombyggd till ett supertrendigt hipsterhotell. Vi begav oss ut i Tbilisis livliga gatumyller och hoppade på tunnelbanan vid Marjanishvili. Hur det än gick till så besökte vi tre bokhandlar, en mobiloperatörsbutik för att köpa nya sim-kort, köpte byxor till Caroline, en väska till mig (som jag spanade in redan vid mitt första besök 2019) och en vinbar innan vi kom fram till badet.
På rymmen.
Iväg. In i det sista var det tveksamt om vi skulle komma iväg. Till Tbilisi. En semestervecka i Kaukasus. En paus i ett omvälvande 2022. Det har hänt så många saker i år, från vidriga ting som Putins invasion av Ukraina, pandemins kvardröjande dunkel, global finansiell oro samt ett ödesval som i grunden förändrar Sveriges upplevda självbild. Vilket påverkar reslusten en aning. Även privat har 2022 varit omstörtande på flera plan.
Todays experience: Energica Experia!
Epilog. Augusti 2021.
Det finns många samtal, företeelser och händelser från denna resa som skiljer sig från andra resor jag gjort. Därav denna epilog. Allt är nog inte intressant för alla, så hoppa gärna bland mellanrubrikerna och läs endast det du är intresserad av. Men jag hoppas att du läser. Privilegier Pandemin Klimatet Köra tillsammans Utrustning Navigation Nästa resa PrivilegierDet går inte att komma förbi den största elefanten i rummet, Caroline och jag har pratat nästan varje dag om hur priviligierade vi är som får, kan och kunnat göra denna resa.
Rusning.
Tåget gick till slut från Innsbruck. Kraftigt försenat rullade tåget iväg medan åskan rullade mellan bergen. 04:28 passerade vi Nürnberg vilket Caroline dokumenterade. Hon tog även denna bild, titel: ”Man som sover med armarna i kors”. Vi kom fram till Hamburg en och en halv timme försenade, vilket tillsamman med avlastningen innebär att vi rullade iväg strax efter elva. Det vill säga, när regnet började. Det regnade så mycket att denna lilla bil körde ifatt oss på väg ut mot Autobahn och vid ett rödlyse hissade föraren ner rutan och ropade: ”FIN MOTORCYKEL!
Innsbruck forever?
Klockan är 22:28 och vi sitter fortfarande i Innsbruck. Tåget skulle ha gått 20:44 men något har hänt, oklart vad. Själv skyller jag på Caroline. Hon var så otroligt glad när jag missade infarten till AutoZug och fick rå om lastpersonalen själv. Samt checka in och svara på frågan: ”Är ni inte två på biljetten, var är den andre?” med: ”Ingen aning, han missade infarten. Kommer väl någon gång. Kanske.”
Feeling Hot, Hot, Hot!
Jag har under åren gått ett antal SMC-kurser (SMC = Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation). De har varit utmärkta och de kunskaper jag tillägnat mig där har vid ett flertal tillfällen räddat livet på mig. Samtidigt som kurserna har gjort mitt motorcykelkörande roligare. De bästa kurserna ingår i något som kallas stegutbildning, ursprungligen 1-4, numera finns även 5 (licenskurs för roadracingstjärna) och 6 (raceträning). Steg 1-3 är fundamenta i motorcykelkörning, steg 4 har ibland en lite mer zenbuddisk approach då den består av mer personlig coachning.
Små steg. Stora vyer.
Vi checkade motvilligt ut från vårt hotell i Tabiano. Hit kommer vi åka igen. När vi skulle hämta ut hojarna höll mozzarellabilen på att lasta ur. ”Ska jag flytta mig?” frågade chauffören. ”Nej då.” svarade Caroline och baxade ut sin Thruxton ur boxen med några millimeter tillgodo. Jag körde upp för den branta uppfarten först och Caroline formligen dansade uppför backen, efter det att chauffören ropat ”Sådär låter en riktig motorcykel!
Andas i Tabiano.
Vi sitter fast. I och för sig på en underbar plats, men vi sitter ändå fast. Enligt vår ursprungliga plan skulle vi ha kört till Innsbruck idag, i tid för att lasta på tåget som skulle ha avgått 20:44 till Hamburg. Så blev det inte. Tåget ställdes in på grund av den tyska tågstrejken och vi har ”fått” ersättningståg först på söndag. Vare sig om vi vill det eller ej, istället för att vara hemma på fredag kväll kommer vi att vara hemma måndag kväll.
Goodbye Corse, Hello Tabiano!
Vi steg upp tidigt och smög iväg för att inte väcka våra snälla värdar som tagit hand om oss i en vecka. Och vilken vecka. Vad vi än har gjort på Korsika har överskuggats av den enkla och helhjärtade vänlighet vi mötts av i den lilla bergsbyn. När vi rullade mot Bastia var bergen insvepta i dimmor och några regnstänk kändes som tårar från Korsika självt. Väl i Bastia körde vi ombord på färjan och tillbringade närmare fem trötta timmar ombord.
Dagar som denna.
Vi sov ut. Vilade. Och kunde efter en lång frukost konstatera att vi hade kört för långt igår. Inte i distans, utan i tid och slitage. Vi kunde också glädjas åt att vi klarat det utan att tappa varandra. Det finns en särskild belöning i att få bekräftat: När det gäller så kan man. Vi körde en mjuk sväng ut i trakten för att äta lunch någonstans på väg till stranden.
Att göra svåra saker.
Av någon obegriplig anledning har Caroline, som är en ”hundmänniska”, utvecklat en intrikat relation till en ganska skamfilad katt i byn. I morse när vi gick ner till våra motorcyklar gav Caroline katten vatten. Som vanligt. Själv tror jag att alla byns katter är reinkarnerade tanter. Även om jag inte tror på reinkarnation. Eller någon annan högre makt. Men något lurt är det. Sedan körde vi iväg. Vi skulle göra den ”stora utflykten”.