Vi steg upp tidigt och smög iväg för att inte väcka våra snälla värdar som tagit hand om oss i en vecka. Och vilken vecka. Vad vi än har gjort på Korsika har överskuggats av den enkla och helhjärtade vänlighet vi mötts av i den lilla bergsbyn.

När vi rullade mot Bastia var bergen insvepta i dimmor och några regnstänk kändes som tårar från Korsika självt.

Väl i Bastia körde vi ombord på färjan och tillbringade närmare fem trötta timmar ombord.

Framme i Livorno tankade vi och styrde ut på motorvägarna mot Parma. Planen var att köra till Parma och göra några snabba stopp där innan vi skulle köra till Tabiano där ett för oss okänt hotell väntade.

Men det var för varmt: 34 plus och stekande sol mest hela vägen tvingade oss att ta vätskepauser i princip var fyrtionde minut. När fartvinden i 110 km/h inte svalkar utan känns obehagligt varm blir man lätt distraherad.

Man kan också tillägga att vi numera har lagt oss till med flera italienska manér när det gäller parkering och körstil.

Polismans tecken, ljussignal, skyltning och slutligen högerregel gäller vanligtvis. När det är 34+ gäller skugga före skyltning.

Vi valde att strunta i Parma och köra direkt till hotellet i Tabiano.

Det var ett klokt beslut.

Vi skojade vid stoppen om att vi även denna gång skulle missa poolen, för hittills under resan har vi hela tiden checkat in precis för sent för att få använda poolerna - det har nästan blivit en regel. Men väl framme i Tabiano kl 17:57 sprang Caroline in i lobbyn och tjoade fram den viktiga frågan om poolens öppettider, innan incheckning och koll av COVID-pass. Först fattade ingen, men efter en del assistans från andra hotellgäster blev svaret tydligt: Vi är ett hotell där poolen är alltid öppen.

Hotellet är fantastiskt! Rent, snyggt och med allt det där praktiska, samtidigt som det är en glad och vänlig parodi på ett kurhotell där Wes Anderson eller Quentin Taratino letar karaktärer för framtida produktioner.

Motvilligt lämnade vi den svala poolen och bytte om till middagen. I något som liknar ett Fawlty Towers-avsnitt med Manuel i restaurangen hamnar vi vid ett bord mitt i matsalen så att alla stamgäster kan beskåda skådespelet med de uppenbart malplacerade gästerna, dvs vi.

Och menyn - det är inget att prata om. Det blir, utan att vi får en syl i vädret, antipasti, primi, secondi, dolce. Och detta efter att vi sagt att vi inte är så hungriga. Vi fick, likt alla andra gäster, en traditionell italiensk middag. Som var fantastisk. Vi fick iallafall välja mellan husets vita eller husets röda, och om vi skulle ha bubblor eller ej i mineralvattnet. Samt vilken dessert vi ville ha. Caroline valde Créme Caramel och jag åt en hembakad aprikospaj.

Allt var utsökt. Och just detta oväntade hotell blir som en semester i semestern. De ordnade till och med ett separat garage för våra motorcyklar.

Vilket kanske är mer passande än vi anar... Efter samtal med ÖBB om strejken och ersättningstransporter står det nu klart att vårt tåg går inte imorgon, och att vi ännu inte fått plats på fredagens tåg. De erbjuder oss ett tåg på söndag - men då kommer vi inte hem förrän måndag kväll. Nya besked ska vi få imorgon vid lunch.

Som om allt roligt inte räckte i denna nyfunna pärla i Tabiano, utanför fönstret pågår någon form av clownföreställning.

Pricken över i:et en lång, men underbar resdag.