Jag försöker, än en gång, ta tag i mitt digitala leverne.

Det är en återkommande kamp, att finna balansen mellan att vara euforiskt försjunken i nätets alla vinklar och vrår samtidigt som man inte missar den analoga världens sensoriska paradis.

Det är lätt att förlora sig online. Och nätets profitörer blir allt skickligare på att förföra användarna. En förförelse med mål att alla ska bli passiva konsumenter istället för aktiva producenter. Eller åtminstone lydiga innehållsproducenter inom de ramar som profitörerna sätter upp.

Jag älskar nätet. Jag förundras dagligen över alla möjligheter som finns. Allt som blivit lättare, bättre, enklare och smidigare i det dagliga med hjälp av min mobil. Och i samma andetag kan jag förfäras över all den tid som jag och mina medmänniskor lägger på att studera den lilla skärmen.

Jag tror inte att det är fel på apparaterna. Jag tror däremot att jag, och många med mig, använder dem fel. Tyvärr har det offentliga samtalet kring mobilanvändning, skärmtid och liknade helt spårat ur - jag kan inte förstå hur man ställer extremer mot varandra i varje debatt. Så jag experimenterar med olika lösningar för att se om jag kan skapa en bättre balans som inbegriper alla de fördelar som nätet har utan att slukas in i den digitala letargin.

Jag tror att det är extra viktigt att:

producera, inte enbart konsumera

kontrollera kanalerna, inte kontrolleras av kanalen

publicera med omsorg, värdera det man säger

värdera dialogen med de som är intresserade mer än planlös räckvidd

använda enklast möjliga verktyg för varje given uppgift

Vi får se.

En resa i lönndom. Eller inte.

Efter en dag som på alla sätt måste betecknas som en ”logistisk mardröm” kan man summera mina känslor såhär: Jag är bäst när det är som svårast. Eller dummast. Och människor är ofantligt snälla.

Efter en fullständigt omvälvande och ytterst oplanerad förälskelse har jag plötsligt börjat säga ja till saker som hade verkat orimliga bara för några veckor sedan. Som att åka till Florens för att gå på sjuttioårskalas över en helg. Det verkar dessutom råda någon sorts missförstånd som omfattar den bisarra tanken på att jag ska laga middagsmaten.

I Toscana. Florens, närmare bestämt Pontassieve. Lite som om en av pojkarna eller flickorna i Vejbystrands IF P7/F7 skulle spela fotboll med Romas eller Inters A-lag. Obegripligt alltså.

För mat i Italien är en starkare religiös företeelse än katolicism. Det är inget man skojar om. Alls.

För femton år sedan lärde jag mig vägen till Italiens hjärta. Två frågor: Vad har du ätit? Vad ska du äta?

Dessa till synes enkla frågor öppnar upp alla italienare känslomässigt på vid gavel. Och leder oundvikligen till restaurangtips, förmaningar, middagsinbjudningar, vin och vänskap. Samt ”skjut in valfri grannby/region? Pffft – kan aldrig jämföras med vår bys/mammas skjut in valfri maträtt! Du måste prova vår så att du lär dig hur det SKA smaka…”

Dessa frågor har lett att jag tillsammans med byprästen som tolk druckit svalt vitt vin och snoppat vaxbönor tillsammans med 100-åriga damer i Cinque Terra inför kvällsvarden i en rent Bertoluccisk miljö eller munhuggits med berusade bikers om olivolja. Alltid som om det handlade om liv eller död. Och alltid inkluderande.

”Ja, du kanske tycker det, men du är en idiot – vår lokala X är bäst i världen. Vill du ha ett glas till?”

En del av de logistiska utmaningar jag kämpar med beror på mitt trasiga knä. Jag ska helt enkelt inte gå. För att kunna röra mig det allra nödvändigaste har jag fått ett exoskelett runt knäet. Som fungerar förvånansvärt bra. Jag är sjukskriven med helt nedsatt arbetsförmåga och har tillbringat den senaste veckan i någon sorts smärtfyllt vanvett där månader av slarv med mitt knä (har åkt till jobbet varje dag och jagar ifatt bussar och tåg) lett till det självklara – jag saknar brosk i knäet och ben nöter mot ben.

Jag ska aldrig klaga, det finns många varje dag som lär sig leva med avsevärt större smärtor. Låt oss enas om att jag fått en tillfällig inblick i hur ont många har. En insikt som inbjuder till ödmjukhet. Men jag ljuger om jag inte medger den oerhörda smällen för min manliga fåfänga när jag får be om hjälp att snurra runt med assistans. Jag har sprungit mer än fem officiella maraton och fyra riktiga ultramaraton. Att blir körd till gate svider. Hårt.

Hursomhelst, snälla människor hjälpte mig till Studio. Andra snälla människor hjälpte mig till tåget. Och sedan till en Sunfleetbil så att jag i vild panik kunde hämta en reservdel i Lomma till min snarkmaskin. Andra snälla människor hjälpte mig till Öresundståget. Och ur tåget. Och till security (som hade en fest med att klämma på mitt ben – första gången på mer än tusen flygningar som jag fastnar i security, finns en del metall i exoskelettet). Samt körd till gate.

Flyg till Milano Malpesa Terminal 1, snabb förflyttning till expressen till Milano Centrale, byta tåg, tåg till Florens och lokaltåget till Pontassieve. Omöjligt. Men kan gå om alla är snälla. Och på något märkligt sätt hjälper alla till. Systemkollaps my ass.

Iallafall inte på mina resor.

Kristallklart vatten. Sista versen. Alicante.

De som känner mig lite mer vet att jag har en grej för kristallklart vatten. Jag badar hellre i 4-gradigt kristallklart vatten än 25-gradigt med minsta anstrykning till grumlighet. I kväll är sista kvällen i Alicante, i morgon bitti flyger jag hem. Och när jag försöker sammanställa min resa mentalt, med alla upplevelser, känner jag att jag kanske underlåtit att beskriva alla mina bad i kristallklart vatten.

Det har varit ljuvliga bad. Många. I timmar.

Det är många saker jag, medvetet och omedvetet, inte tagit med i dessa resebrev. I mångt och mycket handlar det outsagda om mina egna brister och tvivel, till vissa delar handlar det om hänsyn till de jag träffat längs vägen.

Vet inte varför, för vissa borde jag te mig skrämmande ur hänsyn till storlek och volym, men jag tycks ändå alltid hamna brevid någon som vill berätta om sitt liv. Den här resan har jag blivit omfamnad av fler främlingar än någonsin tidigare. Innerligare.

Jag har träffat flera vinddrivna existenser som består av män i min ålder +/- 5 år som alla är slitna och märkta av en sorg som luktar brustna drömmar. De sitter fast i en rävsax där de framhäver Guldkustens fördelar samtidigt som de förbannar dess svårigheter. Och ensamheten. I samma andetag som de utropar att de spanska kvinnorna är mycket bättre än deras skandinaviska systrar. På ett sätt som inte framgår. Men det handlar om ensamhet. Förmodligen det som blir vår civilisations undergång. Alla dessa olyckliga ensamma människor. Det är lätt att hamna där, jag är för evigt tacksam att Ben kom och hängde några dagar i Italien och bröt upp det ensidiga perspektiv man lätt får när man umgås för mycket med sig själv.

För mig är det en balans. Jag behöver en flock och ett sammanhang. Samtidigt behöver jag att få gå åt sidan. En vän kallar mig för introvert med extrovert skolning. För min del blir gärna gnabbandet på Facebook ett substitut, en sorts mental masturbation. Eller exhibitionism. Eller bara garv.

I de tidiga sociala medierna, innan vi lärt oss fullt ut, flöt gränsen mellan det äkta nära sammanhanget mellan vänner i den fysiska verkligheten och de som man lärt känna ihop. För oss var det en sanning, inte ett slagord att vänner IRL/digitalt var lika mycket värda. Jag kommer aldrig att acceptera “att det var bättre förr”, men det var annorlunda. Lättare än idag.

Men klockan klämtar för denna semesterresa, jag har börjat läsa igenom jobbeposten, svara på mötesbokningarna och börjat tänka på allvar på hur hösten ska bli.

Tror att jag ska ta med mig lärdomar från fyra veckor på scooter i Europa. Acceleration äger. Man kan sikta på en lucka i stadstrafiken 20 meter fram och bara sätta den. Det finns alltid plats mellan filerna om man gasar. Man kan förklara allt med olika nyanser av axelryckningar och utsträcka händer. Eller åtminstone komma undan.

Ta lite risker helt enkelt.

Sol och skratt. Död och skam.

Det här texten blir rörig. För den här dagen har varit rörig känslomässigt. Det går inte att komma ifrån att ett massmord liksom pajar dagen en del. Och sedan rör det till sig i mitt huvud rejält.

Framförallt så skäms jag för vissa av mina funderingar. Jag kan givetvis med hjälp av logik och resonemang komma fram till att jag inte har den minsta anledning att skämmas överhuvudtaget. Samtidigt är det en del av svårigheten i att vara en människa med mina bekymmer — logik och resonemang hjälper inte alltid. Skäms ändå. Förtvivlan över att inte kunna avvärja. Eller hjälpa.

Låt mig exemplifiera: Jag vaknade utvilad, priviligerad som få, i ett litet vackert rum i centrala Alicante. Jag gör mina sysslor, gnolar lite, småskrattar lite åt mina drömmar och smiter ner på stan. Runt 10:30 dyker noterar jag nyheten om Las Vegas. Jag hinner tänka, innan jag hinner hejda mig själv, hoppas nu att det är en ensam dåre. Ijte en terrorattack för då flippar Trump. Strax efter kommer nyheten om att två är döda och ett tjugotal skadade. Och jag tänker: “Det är orimligt få döda och skadade, skytt med automatvapen från högre position, antingen har någon missuppfattat något eller så är det någon som är okunnig”. Jag hinner till och med tänka, “det kanske inte blir värre. Skönt.”.

Några minuter efter det så ser jag filmen från konserten. Då förstår jag att detta kommer vara en katastrof. Så mycket automateld mot en folkmassa leder till en massaker. Uppgiften om två döda är helt enkelt bristfällig information. Jag stänger av och bestämmer mig för att vänta minst två timmar för att inte dras med i den informationsmässiga “feeding frenzyn”.

Och så skäms jag. För att jag gör kalkylen. För att jag hoppas på att det “bara ska vara 2 döda och 20 skadade”. Som om siffror och kalkyler kan på något sätt förändra galenskapen. Eller geografin — att det som händer i Vegas på något sätt är värre eller lättare att empatisera med än det som händer i Syrien eller Mali. Som när tvåhundra skolflickor kunde bli bortrövade utan att världssamfundet skickade in alla sina olika specialstyrkor med fantasifulla motton. Och vi/jag gjorde inget. Det finns ingen vinkel jag kan betrakta denna händelse ifrån där jag inte känner någon form av skuld.

Så jag förtränger och känner skuld för att jag förtränger. Och förtränger lite till. Jag till och med rationaliserar över att det är bättre att jag skiter i det just nu så att jag kan hantera det bättre senare.

Så jag går längs stranden. Och fokuserar på det. Och försöker på upplevelsen av stranden, människorna, solen, företeelsen. Fokusera kan jag. In i absurdum. Min promenad är fylld av likadana, roliga och tragiska historier och livsöden som alla andra dagar.

Det är måndag i Alicante, och charterflygen släppte av nya horder igår kväll vilket yttrar sig i nya blekvita kroppar som kommer bränna sig idag. Måndag: blekvit, tisdag, rosaröd till rött, onsdagar rosa med solkrämsvitt i slarviga smetningar, mot helgen avtagande bränna och mer gyllne kulörer.

Ibland tror jag att allt är David Attenboroughs fel. Alla dessa fantastiska naturprogram, och den oförställda glädjen i hans röst när han beskrev den ena zoologiska företeelsen efter den andra. Jan Lindblad och Sten Bergman kan få en liten släng av sleven, de hjälpte också till att förmedla en observationens glädje. Men jag hoppade alla de olika djuren och fastnade för en art. Homo Sapiens. Sett med dessa ögon är stranden en fest. Det finns så mycket att se, så många beteenden och ritualer att fascineras över.

Noterar plötsligt att jag tillhör en större flock av äldre (65+) människor som går längs stranden, fram och tillbaka. Tänker plötsligt, men va fan, inte har jag blivit så gammal att jag vandrar med pensionärerna? Jag borde kanske öka tempot så att jag tydligt skiljer ut mig från denna flock. Några sekunder senare struttar en kille, kanske tio år yngre än mig, förbi min pensionärsflock med viktig min och förmedlar en uppenbar upplevd känsla att han är oerhört attraktiv och en gåva till mänskligheten. I Speedos modell tanga. I Speedos modell tanga som är en eller två storlekar för små.

Jag faller in i flockens skydd och försöker kväva ett gapskratt. Stannar tryggt bland pensionärerna. Hellre där.

Vissa jag passerar är ofantligt vackra. Till saken hör att jag är behagligt närsynt. Jag ser alldeles utmärkt för att läsa utan glasögon, men på större avstånd är min tillvaro softad. Alla är lätt softade, rykorna utsuddade, ärren likaså. Så jag ser oftast en tolkning av människor där deras egenupplevda brister är dolda för mig, och min distansbild av människor är en kombination av deras rörelseschema, färg och form. Jag har svårt att känna igen vänner på 15–20 meters avstånd om de inte rör sig. Därför hälsar jag på alla och envar jag passerar, vill ju inte missa någon jag känner.

Och jag uppfattas som oerhört observant på kollegors och vänners hårstils- och klädförändringar, vilket jag måste erkänna beror mer på att jag noterar en avvikelse i “min” bild mot det förväntade än att jag är särskilt artig och uppmärksam.

Mitt seende leder till underbara förvecklingar nästan dagligen. Medan jag skriver detta har jag just fått en vacker kvinna att rodna. Av misstag. Och förra året, när jag använde linser men av ren ovana tittade på samma sätt som när jag inte har linser, lärde jag känna en absolut charmerande man som trodde att jag stötte på honom samt en rysk gangster som jag söp bort en bar tillsammans med. Ryssen trodde först att jag muckade.

Med Attenborough-rösten påslagen i huvudet så blir allt detta vettlöst roligt. Som när den bedårande och mycket sexuellt attraktiva kvinnan i 25-årsåldern reser sig för att gå ut i vattnet och Attenborough i mitt huvud säger: “As the young fertile female strides into the surf the males in the tribe, regardless of age or rank, all straighten their spine to prove their male features as strong and good providers. The younger strong male specimens of the tribe try discreetly to stride into the water beside her for no apparent reason.”.

När dator-hjärna-gränsnittet blir klart om några år är min framtid säkrad. Kommer att registrera ett framtida upphållningsformat, där mina syner och tolkningar broadcastas till alla intressade tittare. Utöver mina oavbrutna fantaiser och tolkningar, så kommer jag attt åtföljas av en AI — som till publiken, inte mig, gör en overlay med googlad big data på de människor jag tittar på. Så när mina strömmande tankar förmedlar hela min bild av en nordisk valkyria som tillbringat en natt med en förälskad spanjor så kommer facit, det vill säga om det finns fakta som stöder min fantasi, att visas för publiken. Det kan till och med finnas ett poängssystem och tävlingsform där publiken kan satsa på om jag har rätt eller fel om de jag beskriver.

Bör kanske förvarna redan nu, mina fantasier och mikroberättelser om de människor jag ser är ofta NSFW.

MItt i allt detta går jag till baren och dricker en cerveza sin alcohol. Och släpper lös vilddjuret. Nu är det 20 döda och hundratals skadade. Och jag skäms igen. Jag kunde stänga av och njuta i ett soligt vattenbryn. Det var illa nog med galenskapen i Barcelona, nu detta. Och eftersom dagen går blir det bara värre. Plötsligt dyker det upp uppgifter om ISIS, något som inga amerikanska medier går med.

När det börjar stabilisera sig i nyhetsflödet handlar det om minst 58 döda och över 500 skadade. Den värsta masskjutningen i USA. I modern tid vill jag tillägga. Och skäms igen. Och så talar Trump. Och jag skäms å hans vägnar. Och å USAs. Och är tvungen att stänga av igen. Vilket jag kommer att skämmas för.

Bestämmer mig för att börja förmulera mig kring hur vi har hamnat här. Vilket jag absolut inte har de korrekta förutsättningarna för att göra. Varken kunskapsmässigt eller intelligensmässigt. Men jag har en aning. Det blir ett uppdrag att ta sig an en annan dag. Inte idag.

Idag släcker vi lådan. Försöker på nytt i morgon.

Blod och kärlek. Att sträva efter.

En märklig dag. Efter gårdagens äventyr (det blev ganska sent under rond 3) kändes det som det var dags för en vilodag. Jo, det kan låta märkligt, jag har ju redan “semester under semestern” just nu, men i ärlighetens namn — det händer spännande saker hela tiden.

Mitt i allt det mörka och sorgliga jag har i mitt huvud lever jag ett lyckligt lottat liv på många olika plan. Jag är oerhört tacksam och glad för alla de upplevelser och erfarenheter jag fått vara med om. Med risk att fullständigt cementera min töntstämpel är mina barn en ständig källa till glädje — och jag upplever att vår relation blir mer och mer intressant för varje dag som går. Som barn var de en stolthet, som vuxna har de blivit riktigt spännande människor. Även om de med jämna mellanrum agerar föräldraaktigt gentemot mig och himlar lite för ofta med ögonen åt mina bravader. De har dock förtjänat den rätten. För evigt.

Segade mig ner efter en sovmorgon till Vespan och körde bort till ett av mina morgonhak i västra sidan av stan. Café Cortado och en tostada med olja och tomat. Redan här är händelserna i Barcelona det alla våndas över.

Många av de jag träffat är invandrare från Latinamerika. De jobbar och kämpar för att bli spanska medborgare. Men det går inte att ta miste på att de tycker att det är obehagligt med att staten slår till med makt. Som om detta var något man lämna i Latinamerika och aldrig mer vill se. De utstrålar en lite avvaktande, sordinartad stämning när frågan kommer upp. Jag har hittills inte träffat en enda katalonier under min resa som är för självständighet.

Men nästan alla katalonier och spanjorer jag talat med är mer rädda för att den spanska staten gått över en gräns som inte borde passerats. Att man borde bara låtit omröstningen löpa. Inte skjuta med gummikulor. Att detta kanske leder till att några idioter eskalerar. Oro. Efter frukost sladdar jag ner till min favoritbar längs strandpromenaden. Där ägnar jag åt min absoluta favoritsysselsättning: Att titta på folk.

Men även här slår våldet från Barcelona igenom, ett spanskt par i min ålder vid bordet brevid streamar tv från kravallerna. De är “spansk-spanska”, något som tar en god stund att reda ut efter deras engelskkunskaper är i klass med mina spanskkunskaper. Det vill säga: Nada. Men de är oroliga. Deras dotter lever tillsammans med en skollärare som är katalan och de vet inte riktigt vad de ska göra. De senaste åren har det dessutom tillkommit drakonisk lagstiftning i Spanien som gör det brottsligt att filma demonstrationer, eller pågående polisingripanden.

Så mitt i min ljuvliga morgon, med milda moln som skyddar från solens strålar men håller temperaturen över 24 grader, vackra och vidunderliga människor att skåda och vanvettigt duktiga triathlondeltagare som springer förbi hörs de upprörda skriken från Barcelona. För ett ögonblick ser jag mig omkring och undrar: Gör jag rätt? Eller är jag en skamfull medlöpare som utnyttjar solen, värmen och gästfriheten aningslöst? Ännu en pamp som solar i fascismens anlete?

Jag försöker fråga paret om vad man borde göra, men de svarar med den axelryckning som jag nu sett mer än 200 varianter av (för att travestera myten om uttryck för snö). De går, och jag funderar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sitter kvar och funderar mycket på min morfar. Min morfar Tage Oskar Ludvig Friman, är den person som med minst ord påverkat mig mest i mitt liv. Det var min morfar som lärde mig att njuta av att sitta vid en uteservering, dricka något gott och titta på folk. Jag var fortfarande ett barn när vi gjorde det tillsammans de första gångerna. Hans liv är en saga för sig, från tolfte barnet i en fiskarfamilj i Limhamn till att bli försteskötare på Östra Sjukhuset i Malmö i hela sitt liv med undantag av att vara med på de vita bussarna och jobba för Röda Korset i Sinai.

Jag tror inte att han sagt tusen ord till mig under den tid vi hade tillsammans. Men han är ändå ett evigt föredöme och riktmärke i mitt liv. Det är en historia för en annan dag, men jag när hamnar i denna typ av funderingar — hur skulle Ludde ha agerat?

Och svaret var enkelt, han skulle ha suttit kvar, tänt en ny Pall Mall i sitt lite för långa silvermunstycke, beställt ett glas rödvin och tittat på folk. Så jag beställde en ny cerveza sin alcohol och tittade på folk.

Redan efter några minuter noterade jag att det fanns ganska många söndagsflanörer som håller varandra i handen. Jag började så sakteliga fotografera alla par som gick förbi som höll varandra i handen. Efter mer än 150 bilder började jag sköjna ett mönster, äldre par tycks vara mer ungdomliga, kärleksfulla och älskvärda än par i trettioårsåldern.

Jag tar inte bilder för att visa, jag tar bilder för att ha som anteckningar för att kunna minnas eller bearbeta. Och många bilder eller filmsnuttar visar även det som är fult och ledsamt. Som den unga kvinnan som trots sin underliggande skönhet inte kan dölja att hennes stötiga energi-ineffektiva gångstil är en del i hennes ortorexi, eller alla de män som likt mig själv inte lyckas dräpa det ångestätande matmonstret i vår buk.

Några av paren som passerar är absolut vackra. Det syns att de levt länge ihop, och det går inte att missta sig på att de har utvecklat flera grader av kärlek under åren som passerat. Det finns en ton, eller så är det jag som hittar på igen, att de har levt sig igenom besvikelser och stormar och ändå hittat någon form av harmoni i denna senare del av livet. Jag övertolkar säkert, men de små rörelserna av hänsyn och omsorg av den andre som uppvisas ger mig hopp.

Det kanske är bara det man ska sträva efter.

Små rörelser av hänsyn och omsorg.

Del två. Andra halvlek. The reign of men.

Jag glömde berätta om att jag tidigare på förmiddagen hälsade på hos Harley Davidson Alicante, de snälla och skickliga människorna som tog hand om min XR1200 förra vintern. De hade öppet hus för att visa Harley Davidsons 2018-årsmodeller och lite allmänt party. Nico (verkstadschefen som jag haft stor hjälp och glädje av) hälsade glatt och berättade för de som stod runt omkring om att jag är den där galne svensken…

Det är kluvet. HD-grejen ger ett direkt sammanhang, en klick att hänga med. För mig som känner mig sammanhangslös hade det varit världens enklaste lösning. Gå all-in på HD-grejen. Jag är med i både Harley Owner Group (HOG) och Harley-Davidson Club Sweden (H-DCS). Och jag tycker verkligen om min HD.

Men, med få undantag, handlar det om medelålders män i min egen ålder och viktklass som köper en sorts påklistrad badass-stil. Ja, som sagt, det finns många som lever ut en äkta sorts frihetsönskan, men jag hävdar att för många är det ett lättköpt paket de tror ska göra dem lyckliga.

Jag tror att det är smart marketing som får många att tro att den frihet just en HD ger dem kommer att förbättra deras liv. Den friheten tror jag många skulle kunna uppleva på en knallert eller (hör och häpna) en Vespa. Vårt konsumtionssamhälle har nu gått så långt att till och med frihetstörst och rebellanda numera är nerkokade till varumärken som Harley-Davidson och Dr. Martens.

För de ser lite lustiga ut. I sina västar med sina ryggmärken. Och man kan se på deras motorcyklar att de sällan möter regn eller lera. På de som är igång och man kan se kilometerställningen bekräftas mina fördomar, dessa enorma motorer med över 1340 kubik och vridmoment att dra över alla världens berg och slätter används för att söndagsåka någon mil emellanåt.

De är helt enkelt lite för helylle. Lite tjänstemannalängtan till friheten och oansvarets vidder. Vara vildare än vad normen tillåter. Bara man är hemma i tid för att gå till jobbet nästa dag. Hemma i Sverige är det komplext. Det finns en mängd typer som lyckas ta frihetslängtan och förvränga det till någon sorts legitimering av sossehat vilket öppnar för ett fullständigt tokigt resonemang om att man ska gilla Sverigedemokraterna. Varje dag i mitt Facebookflöde är det någon som jag vet är en bra människa när det gäller som delar någon vidrig SD-propaganda.

SD lyckades kapa ett stort stöd genom att ljuga om att de är motorsportvänliga. För mig som kör, mycket och oftast själv, blir det allt jobbigare att hänga på HD-aktiviteter. Förr räckte det att man körde och höll käften. Nu ska man på något sätt acceptera att folk skränar skit. Ok, det sas en massa skit förr också — men det fanns en större spridning på skiten. Nog om min morgon.

Slut på gnället. Och det var absolut inte bättre förr, det var annorlunda.

Gick tillbaka till rummet och vilande några timmar. Och sedan ut i natten. Det är en förtvivlat bra stämning här. Sorlet är lika högt, några av de som jag såg i eftermiddags har bara flyttat några bord längs gatan och är i gasen precis som innan.

Det är tydligare så här sent på kvällen att det är ganska många tjejgäng som går ut tillsammans. Och de har roligt utan att blanda in killar i denna fas av natten. På det hela taget, de är snygga, smarta, utåtriktade och framåt. Oavsett ålder. En dam i den kategori som jag verkar äga (63+) blinkade nyss förföriskt med ena ögat. Det vill säga — jag talar inte om tonårstjejgäng utan om grupper på 4 till 6 jämnåriga kvinnor som hänger tillsammans. I alla åldrar.

Som om Sex and the City var en instruktionsfilm för den moderna spanska kvinnan. Och hur Samantha låter dubbad ska jag låta bli min godnattsaga.

Skämt åsido, jag har ofta fel. Och mina analyser av mänskligt beteende är kraftigt färgade av mina egna romantiska fantasier och förhoppningar. Men med det jag sett den senaste tiden så tror jag att patriakatets tid snart är över. Kvinnor inte bara kan själv, de får allt färre skäl att vilja umgås med män.

The reign of men is about to fall.

Eftermiddagsvoyeurism. Blind kärlek.

Lördag eftermiddag i Alicante. Det känns som om alla vackra kvinnor klätt upp sig till tänderna och just nu frekventerar stadens alla uteserveringar. Missförstå mig rätt, det hänger massor av snygga män också, men deras förberedelser verkar ha sträckt sig till att ta på sig en välstruken skjorta till jeansen.

Jag brukar vanligtvis skriva min dagliga reseberättelse sent på kvällen, men idag satte jag mig vid datorn för att följa händelserna i Göteborg. Och fastnade där. Därav denna underliga tid för att sammafatta dagen.

Under förmiddagen checkade jag ut från senaste dagarnas boende för att checka in hos Silvinia, som jag bott hos tidigare. Jag är lite hemligt förälskad i henne, vilket är både genant och komiskt. Särskilt med tanke på att vi konsekvent, varenda gång vi kommunicerar, lyckas missförstå varandra totalt. Bor här tills den 4 oktober då jag flyger hem.

Efter ömsesidiga artighetsbetygelser — fulla av förvirring — lyckades jag i alla fall få veta att hon hade klarat sitt medborgarskapsprov som hon skrev sist jag var här. För att få söka medborgarskap, om man kommer från Latinamerika, måste man klara ett spanskprov som omfattar bland annat spansk historia, samhällskunskap och själva språket spanska. Det verkar oerhört svårt och omfattande.

Med detta klart är det hennes förhoppning att hon kommer att få bli spansk medborgare inom 2–3 år. Måste komma ihåg att smita förbi Mercadon och köpa en “grattis-cava”. Från kafebordet där jag sitter vid ser jag den ena välfriserade, välsminkade och välklädda kvinnan efter den andra gå förbi. Och till serveringen kommer grupper som sammanstrålat på stan och nu ska hänga.

Ett stickspår: För tio sekunder sedan passerade en kvinna i 35-årsåldern med ledarhund. Hon må ha varit blind, men make-up och klädsel fick fick mig att haja till. Hon var oklanderligt chic och koordinerad, från en stillbild hade jag sagt att hon omöjligen kunde vara synskadad och att ledarhunden endast var rekvisita (Nej, det betyder inte att jag menar att synskadade inte kan vara väklädda och välsminkade, men det min erfarenhet är att de väljer stil som går att upprätthålla enkelt utan möjligheten att spegla sig). Endast i sammanhanget och samspelet mellan henne och hunden blev det tydligt att hon var synskadad och inte ett spektakel.

Alla pratar. Sorlet är extremt högt. Med många hjärtliga skratt. Det är säkert så här de flesta drägliga lördagar i Alicante här i teaterdistriktet, men eftersom mängden turister är nästan obefintlig så blir det en annan stämning. Lite festligare, måste jag erkänna.

Och fler minikjolar. Jag kanske romantiserar som vanligt, men jag upplever att tjejgängen är lite roligare, har vildare samtal och att de är lite säkrare på tillvaron just nu. Lite mer framåt. Lite Beyonce “girl power” eller motsvarande. De är under alla omständigheter inga passiva objekt som väntar på Prince Charming.

Den tiden är förbi. Lyckligtvis.

Snabb trafik, snabbare damer och vuxen kärlek.

Idag har jag kört. Timmar i stadstrafik. För att lära. Och det är så roligt.

Det är en berusande känsla att svepa fram i, genom och mellan trafiken i Alicante. Det är givetvis helt vansinnigt, i jeans, t-shirt och flip-flop, att susa genom fredagsrusningen. Men jag behöver fortsätta träna för att levla upp förbi “turist-nivån”. Ska jag kunna acklimatisera mig och integrera mig i samhället här måste jag åtminstone kunna köra som folk. Folk här. För här kör alla.

Spanien är ett tydligt klassamhälle. Det finns en liten grupp oerhört rika, en rik övre medelklass, stor medelrik medelsklass och en mycket stor grupp som i brist på bättre får benämnas arbetarklass. Utöver detta finns det olika grader av fattiga. Alla dessa begrepp får tas med en nypa salt, det är min bedömning och föranleds endast av mina observationer och vad jag lyckas läsa mig till. Jag är inte utbildad i denna typ av analyser. Men jag rör mig obehindrat i de flesta miljöer och har en tendens att se mycket. Jag är tillräckligt medveten att inse att jag med min svenska tjänstemannalön tjänar ohyggligt mycket jämfört med de människor jag genom AirBnB väljer att hyra rum hos. Det skulle nästan kunna betecknas, om man inte känner mig personligen, som en sorts social turism när jag bor hemma hos folk för 165 kronor natten. Och äter god frukost för 1,50€ på lokal. I de delar av Alicante där större delen av ovan nämnda “arbetsklass” bor.

Det finns tydliga klassmarkörer. Accessoarer som klockor och smycken. Handväskor. Kostymer. Och bilar. Vanligt folk här kör skooter eller tar bussen. Eller en extremt skruttig bil. Om du har råd att ha en nyare bil så har du pengar. Kör du barnen till och från skolan i bil så är du medelklass eller mer. Överklassen låter barnskötaren hämta och lämna.

Oavsett klasstillhörighet så finns det en stabilitet kring klassbegreppen, jag tror/gissar/anar att rörligheten mellan klassbegreppen handlar mer om individernas uppfattningar om sin egen klasstillhörighet än deras faktiska socioekonomiska förutsättningar. Enklare uttryckt, jag tror att få bryter klassgränserna för att de är övertygade om att de är fast i dem. För evigt.

Vilket leder oss tillbaka till körandet. Skooterkörandet. På morgonen är det tusentals skootrar som kör barn till skolan och folk till jobbet. Så jag väljer bara ut en “slumpmässig” skooter vid ett rödljus och följer efter. “Slumpmässig” är väl att fara lite med osanning, jag väljer ut folk och ekipage som jag tycker ser intressanta ut. Ibland blir det bara en kort tur innan jag får ge upp, eller att resan naturligt slutar med att de når sina mål. Och ibland blir det rena rallyn. Några gånger får jag släppa eftersom farten och marginalerna är så små att jag bedömer situationen som livsfarlig. Med detta sagt vill jag påminna att jag har licens för att tävlingsköra. Jag är absolut inte duktig eller snabb på bana — men jag har kört med de bästa och brukar kunna hänga av de flesta korvkiosk-amatörer. Och här får jag ge mig för damer i min mammas ålder som bara drar ifrån. En kvinna i min ålder bredsladdade runt hörnet til Saluhallen. Med en skooter.

Jag omvärderar helt Marc Marques, Maverick Vinales och Dani Pedrosa som MotoGP efter dagens äventyr. Ja, de är otroligt duktiga. Dock är på något sätt begripligt att de är snabba om de vuxit upp i ett samhälle där gammelmormor kör fortare än de flesta.

Jag kör länge i tandem med en stilig herre i kostym. Han påpekar vänligt vid ett rödljus att jag borde ha bättre skor på mig om jag ska köra aktivt. Och pekar på sina loafers i mocka. Jag ler tillbaka och säger “Si. Gracias”.

Vi kör ikapp två poliser på skooter. Jag släpper på gasen instinktivt, men han drar på. De drar på. Jag hakar. Och plötsligt kör vi längs en boulevard i ca 65–70 km/h. Vi hamnar alla fyra vid nästa rödljus som vid en startlinje. Alla tittar rakt fram och fullständigt ignorerar varandra.

I Alicante, och i många spanska städer slår ljuset om efter ett par sekunder när den gröna gubben vid övergångsstället slår över till rött. Så ett snabbt startbeteende är: när fotgängarna får rött, titta rakt fram, starten sker inom 3 till 6 sekunder. Man stirrar rakt fram för att inte vaja till när man drar fullt, och låter periferiseendet hålla koll på trafiksignalen.

Det bor ju en tävlingsdjävul i mig. Kan ju inte låta bli. Så jag timar starten bäst och drar fullt i exakt rätt ögonblick. Får ett försprång på minst 3 meter innan de alla satsar fullt. Hinner mentalt fira segern i tre sekunder innan jag inser att det kommer ju för fan ta mig för fortkörning och släpper gasen bara för att bli omblåst av tre dårar, vara två poliser som drar gemensamt fram och vidare. Spanien.

Efter denna upplevelse kör jag ner till stranden, upptäcker att vägen till min favoritbar är avspärrad då det ska bli triathlon i helgen. Surt. Jag har blivit tillräcklig stamkund under åren att jag får parkera på uteservingens mark och inte 200 meter bort på mc-parkeringen.

Så jag får köra ett kvarter bort till min favoritrestaurang och parkera där och gå till stranden. På väg till stranden tänker jag på att det ska vara en mängd olika kulturevenemang i helgen. Och triathlon lördag och söndag. Samt ett illegalt val. Är lite orolig för att det kan bli stökigt. För de här människorna som jag träffar hade röstat “Non”.

Men om man säger till dem att de inte får rösta — då tar det nog fan i våld. Är inte det minsta orolig för min egen del eller för turisterna. Men det kan gå illa för vanligt folk här. Mina skootervänner. Läs dagens New York Times om valet.

På stranden gör jag mina promenader fram och tillbaka och studerar fler märkliga egenheter hos mänskligheten. Efter några varv finner jag valkyrian från igår. Hon ligger bekvämt utsträckt, på nordiskt vis exakt i linjen med solen för maximal solinstrålning, och ser ut att ha det skönt. På hennes ena utsträckta arm vilar Spaniens lyckligaste man, som idag inte gestikulerar eller pratar utan ser ut som hundar eller katter kan göra när de mår som allra bäst brevid någon de älskar.

Man kan säker se det som fånigt eller tramsigt. Men jag ser det som hoppfullt och vackert.

Hur töntigt det än låter så var det vuxen kärlek.

Små ting. Isenkram. Valkyrior.

Jag drömmer. Mycket. Och det är snälla drömmar. Oftast ekivoka. Men i natt råkade jag somna innan jag gjort mig klar för natten, något som kan ha berott på den goda middag jag åt på Serendipia, och efter någon timme vaknade jag till lite desorienterad och lyckades ta sönder slangen till min CPAP.

CPAP är en snarkmaskin. CPAP är enligt Wikipedia: “Continuous Positive Airway Pressure, är ett hjälpmedel för andning. CPAP-apparaten skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning. CPAP-användare andas alltså av sig själva.”

För mig är det en välsignelse som förbättrat mig liv på så många plan att mina 45 minuter av reseberättelseskrivtid inte räcker till. Utan maskinen dör jag hundratals gånger per natt. Men om någon någonsin har frågor om CPAP så är jag en av de lyckligaste användarna. Även om det emellanåt är en prövning att ta på sig en Darth Vader-mask när man delar rum/säng med nya vänner. Men värt.

Klockan 01:00 och en trasig slang till CPAP:en betyder att man får ta fram alla sina McGyver-skills. Och med hjälp av mitt multiverktyg, tuggummi och ett skosnöre lyckas jag göra en tillfällig lagning. Men morgonen blev fullständigt fokuserad på att lösa problemet, antingen köpa en ny slang eller göra en mer permanent lagning.

Jag undrar emellanåt om vi alla stannar upp emellanåt och uppskattar den otroliga utveckling som skett de senaste tio åren. Smartphones, Google mm. Det tog inte många minuter att googla fram att det var stökigt att lösa reservdelar i Alicante meddelade chattforum för svenskar som flyttat hit, att Philips & Resmed hade representanter via det ena sjukhuset i Alicante samt knacka in adressen i iPhones Kart-app. 12 minuter senare, med ett kort stopp för en kaffe och att assistera en CLEVER-utvecklare med ett nytt konto, stod jag i receptionen på hospitalet.

Receptionisten var oerhört vänlig. Hon skrattade gott åt mina charader (Darth Vader/Aliens Face Hugger med handen framför ansiktet/snarkningsljud) och sa snabbt på spanska att jag skulle ta hissen till tredje våningen och gå till receptionen där. Jag tvekade något, jag tyckte att det verkade lite för lätt, men åkte upp och hamnade direkt hos CPAP/Apné-avdelningen och en sjuksköterska som definitivt hade järnkoll på CPAP. På mindre än två minuter hade hon förklarat (på en spanska som jag begrep) att de hade inga lager, att alla CPAP förskrevs av läkare, att nästan allt hanterades via webbshoppar men att hon skulle ringa till Resmed-representanten Javier som kanske hade någon demoslang som jag kunde få låna/köpa. Javier svarade inte, men jag fick numret för att försöka själv senare. Men jag blev lite ställd över den direkta hjälp som jag fick. Utan minsta fördröjning. Pang på. Katalanskt.

Åkte från sjukhuset och körde till järnhandeln som ligger brevid stora saluhallen. Kört förbi där dagligen under alla mina resor till Alicante men ändå inte gått in av någon obegriplig anledning.

Det var som att resa in i en annan värld. Ollivanders affär för trollspön för er som läst Harry Potter. Det danska ordet för järnhandel passar mycket bättre: Isenkram.

Här fanns tusentals olika ting på ett oändligt antal hyllor från golv tak. Och hyllorna sträckte sig minst fem meter upp i luften. Tvärs över hela butiken fanns linor spända i taket där det hängde de mest osannolika kombinationer av ting. Här fanns allt. Och utöver alla ting så fanns det ett gift par som inbördes konverserade samtidigt som det hjälpte sina kunder med allt. En kund behövde laga sitt tryckkokarlock, en annan hade med sig en taklampa från, I kid you not, tidigt 1900-tal som behövde en ny sladd. En äldre gentleman behövde en packning till någon form av ventilationstrumma. Oavsett pryl eller problem hade de en lösning. Samtidigt som de förde ett eget samtal som en överstämma i en kör.

Det tog tid. Och det var värt varenda sekund att att vänta. När frun väl ansåg att det var min tur visade jag upp min läckande CPAP-slang och tog det henne 3 sekunder att dra ut den 25:e lådan från höger räknat från dörrhandtagen och ta fram vit eltejp i precis rätt bredd och säga: 2,5 Euro. Det fanns ingen annan färg i just den lådan. Ingen etikett på framsidan. Nada.

Det var som ett trolleri. Jag har inte sett sådan fullständigt inventariekoll sedan jag och Claes införde den digitala bildbanken på IKEA. Före Claes mästerligt utvecklade digitala bildbank var det två gubbar som hade hela bildarkivet i huvudet. En ny AD på ICAP kunde släntra ner och säga: “För sådär 10 år sedan hade katalogen en grönvit soffa med en stor grön växt bakom”. Gubbarna stuffade iväg och kom tillbaka inom 10 minuter med bilden. Varje gång.

Detta var samma sorts koll. Jag åkte tillbaka till rummet jag hyr, lagade slangen med lätthet, dumpade allt onödigt och åkte till stranden. Igen.

Ägnade mer än två timmar att gå fram och tillbaka längs vattenbrynet som terapi för mitt knät och för att få se fortsättningen på den absolut fantastiska situationen som utspelade sig ca 125 meter från där jag lagt min kanga.

En lång och uppenbart skandinavisk kvinna, med just den ståtliga skönhet som vissa långa skandinaver har, stod och lyssnade på en lite kortare spansk man. De var båda i 45-årsåldern. Hon var en sval nordisk skönhet som stod tyst, stillsamt och stadigt i sina bikinibyxor, han var fullständigt hejdlös i sitt berättande och yviga gester. Jag trodde första att han var italienare, men insåg när jag passerade andra gången att han var spanjor. Hon talade också spanska, men med norsk eller nordsvensk brytning.

Jag har en tendens att göra en tupp av en fjäder när jag fantiserar om människor jag ser och möter — men här var det uppenbart vad som hänt. Efter ett par förbipassager var jag helt övertygad.

De hade träffats ute igår och gått hem med varandra. Denna upplevelse hade varit en uppbarelse för honom, jag kan inte minnas när jag såg en så djupt förälskad man. Han var upp över öronen förälskad i denna nordiska valkyria, och han hade svårt att tolka hennes signaler. Hon var på intet sätt avvisande, men hon bibehöll ett nordiskt lugn som på något sätt triggade honom att berätta mer och mer.

Men Morris, hur fan kan du ha som hypotes att de har legat med varandra och att han är så förälskad? På A svarar jag: Hennes välkomnande kroppspråk och att hon var fullständigt bekväm med att ha honom vilt gestikulerande på 10 centimeters avstånd från sina bara bröst. Jag oroade mig för att han när som helst skulle flaxa till och träffa någon av hennes bröstvårtor. Vilket faktiskt hände. På B svarar jag: Han tittade henne i ögonen hela tiden. Hela. Tiden. Trots att hennes bröst så att säga var helt i ögonhöjd för honom.

När jag väl la mig på stranden hade det gått två timmar och de stod fortfarande och samtalade. Eller, han berättade och hon log. Jag gick förbi från att lite diskret ta en bild (jag tar bilder mestadels för att ha som minnesanteckningar över vad som sker under mina dagar — ej för att publicera), som blev ett absolut mästerverk. Ett yngre par som satt närmare vattenbrynet uppfattade det som om jag tog en smygbild på dem. Den yngre mannens min på bilden är obetalbar…

Bad, sol och lite mera bad. Sedan en lugn middag på min favoritrestaurang. Där samtalsämnen på alla olika bord handlade till stor del om söndagens folkomröstning. Unga som gamla, det kommer blir knepigt. Pratade med min absolut politiskt mest säkra vän, Tim, för att kolla om jag hade förstått saken rätt. Vi var överens, folkomröstningar framdrivna av nationalism är alltid fel. Men att en repressiv stat, med en historia av Franco, förbjuder en folkomröstning är “mer” fel. Så vår ståndpunkt, likt taxichauffören häromdagen, är att man borde rösta “Non”, men att förbjuda en omröstning bara leder till mer skit.

Ska försöka höra fler synpunkter innan söndag.

Men det känns som om det kommer bli stökigt.

Tuttar. Och Timbuktu. Bra grejer.

Steg upp. Morgonrutin modell enklare. Körde till Vespameken och lämnade in Vespan för oljebyte. Gick till närmaste hak och beställde en Cortado och en tostada med atun. Njöt. Betalade 1,50€ för Cortado och tostada.

Hämtade Vespan efter en timme och körde ut för att göra ärenden. Köpte nya badskor i affären som har de ofantligt stora storlekarna (48/49) och ett par nya badbyxor. Körde till stranden och drack sangria, tittade på folk och havet. Njöt.

Gick fram och tillbaka i en timme längs vattenbrynet och reflekterade över tuttar. Mänskligheten som social krontruktion har en massa synpunkter på tuttar. Själv är jag intresserad och road, men mest fascinerad över hur brännande ämnet kan vara. Särskilt med tanke på att vi är däggdjur. Om det nu var något överhuvudtaget som vi som art borde vara avslappande med så borde det vara tuttar. Tuttar är fundamentet i vår arts överlevnad. Samtidigt så är vi inte det. Märkligt.

En vardag som denna i Alicante är det mest turisttuttar på Playa de Postiguet. De turisttuttar som är toppless sitter företrädesvis på män och skandinaviska kvinnor. På helgerna är det annorlunda.

Då kommer mina favorittuttar fram. De politiska tuttarna. Demokratibrösten. Men innan jag berättar om politiska tuttar behöver jag förtydliga några saker om bröst, mäns synpunkter på bröst och kvinnors klädsel och allmän djävla hyfs. 2012 läste jag en bok, “Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran. Man kan ha många synpunkter på henne eller boken, men det gav mig en struktur och formulering som jag ögonblickligen förstod när det gäller vissa ställningstaganden som jag kämpat med hela mitt vuxna liv.

Caitlin Moran satte ord på ett dilemma jag levt med hela livet. “Gäller samma för män?” blir den kortaste nedbrutna frasen för att exemplifiera hela rasket. För de som känt mig länge så har “lika lön för lika arbete och ansvar oavsett vad fan som helst” (kön, hudfärg osv) varit en käpphäst i mitt liv. Och som jag misslyckat med. Hela djävla arbetslivet.

När Arbetsdomstolen 2002 beslutade att det var rätt att sjukhusteknikerna som klappade på CTG-apparaten skulle ha högre lön än barnmorskorna som räddade liv med CTG-apparaten trodde jag att världen var galen. Och att inte alla kvinnor gick ut i generalstrejk då var obegripligt. Eller åtmistone körde en Lysistrate-variant. Jag kommer aldrig förlåta fackföreningarna för att de missade en verklig orättvisa som man borde ha kämpat för om man så hade dött på kuppen. Men det kanske var viktigare att ordna rabatter på försäkringar och annat tjafs.

Vårt samhälle, som jag tycker är fantastiskt och har många fördelar, sitter fast i en massa mög vad gäller jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi accepterar en mängd oacceptabla saker, mestadels genom vår tystnad. Vi håller med så länge det är opportunt och bekvämt, men tar sällan strid för det vi vet är rätt och riktigt. Vi fegar. Och jag hatar denna feghet. Undfallenhet. Status quo. Pissmyror.

Sedan mansgrisen Göran Persson glatt deklarerade att han var “feminist” vägrar jag att kalla mig “feminist”. Jag kommer alltid definiera mig som någon som kämpar för allas mänskliga rättigheter, och om det i så fall betyder att jag agerar “feministiskt” så må det vara.

Det Caitlin Moran gjorde i sin bok var att beskriva en enkel tankeövning: Gäller samma för män? Och då blir det enkelt. För män ha bara bröst på stranden? Om “ja”, då får kvinnor det också. Det är inte svårare än så.

Alla nyanser — som till exempel — “men du tittar väl mer tjejers tuttar, de har ju en större sexuell laddning” är bara dumheter. Att kräva att kvinnor måste klä sig annorlunda än män, om så det gäller en minimal bikini-överdel är samma djävla tjafs som att det ska ha på sig hucklen eller kjolar som når över knäet.

För att vara kristallklar: Om en man får gå med bar överkropp, så får en kvinna göra likaså. Allt annat är en eftergift till samma mekanismer som dårpippigänget som vill att kvinnor ska skyla hela kroppen för att män inte ska förledas att våldföra sig på kvinnor.

Innan nu någon idiot springer iväg och tycker att min ståndpunkt ger dem en ursäkt att slita nunnedoket eller hijaben av någon — det finns en övergripande regel som övertrumfar allt detta: Man ska undvika att lägga sig i vad vuxna människor väljer att ha på sig. Friheten att välja vad man vill ha på sig är en frihet som är viktigare än min frihet att bestämma vilka kläder någon annan ska ha på sig.

Som man bör man tänka efter riktigt noga innan man fäller omdömen om vad kvinnor “bör” ha på sig. Riktigt noga.

Så hur leder allt detta till politiska tuttar? Det finns, särskilt på helgerna, ett fenomen som består av kvinnor 60+ som alltid solar toppless. De har, förutom en solbränna på brösten som är perfekt och tydligt visar att de minsann inte har haft en bikiniöverdel de senaste 42 åren, en rakryggad stolthet som jag älskar.

De står stolta, solbrända, och tar inte skit från någon. Jag älskar dem allihop.

De är de som minns och kämpade under Francotiden. De som förlorade nära och kära bland de 2 miljoner spanjorer som fängslades under Francotiden. Palme kallade inte Franco för “Satans mördare” bara för att det var kul.

För dessa kvinnor är det ett ställningstagande. Under Francotiden i Spanien var det förbjudet för par att kyssas offentligt och gifta par höll som mest handen på gatorna. På badstränder rådde det strikta regler, varken män eller kvinnor fick till exempel visa bar överkropp. Dessa kvinnor, som säkerligen en okunnig turist från Norden kan undra över varför de som äldre kvinnliga medborgare flaxar med tuttarna på Playa de Postiguet, representerar ett politiskt ställningstagande och är en fyrbåk för att påminna om det förtryck som fascistoida och kvinnohatande rörelser alltid försöker återinföra. Det är viktigt. Ok, nog om tuttar.

Efter mina promenader, förlåt glömde förresten att påpeka att ganska många män har större tuttar än kvinnorna idag, badade jag länge. Det varma salta vattnet i Alicante gör all simning till en lek, jag som sjunker som en gråsten i en bassäng klarar till och med att crawla ett tag. Ligger mycket högre i vattnet här än hemma.

Lyckligt nybadad la mig på stranden och öppnade min bok “En droppe midnatt” av Jason ”Timbuktu” Diakité. Jag har haft den länge, den var också ett “fylleinköp” (Jag har en tendens att köpa böcker på fyllan. Inte alls så roligt och charmerande som det låter. Oftast dyrt). Sträckläste. Den är fantastisk. Lite jobbigt rent själsligt att jag identifierade mig mer med Jasons pappa än med Jason. Men det är en mycket viktig bok. Och historierna om USA, slaveriet och förtrycket av afroamerikaner får aldrig förnekas. Som idag, av den nuvarande presidenten.

Det är säkert någon som för hicka av Jasons jämförelser med Förintelsen — men de är fullständigt relevanta för mig som ändå har släkt som försvann i gaskamrarna. Förnekelsen av slaveriet och dess vanvett, förnekelsen av Förintelsen är av samma skrot och korn — och det som beskrivs i boken om det fortsatta förtrycket, rasismen och folkmordet på afroamerikaner är fullständigt relevant.

Det måste var nog nu. Och till alla mina vänner som ska till bokmässan i Göteborg de närmaste dagarna — ta ställning nu.

Ta strid för det som är rätt och riktigt. Till vilket pris som helst. Att bara besöka bokmässan och låtsas som ingenting är en skymf mot allt levande. För den tystnad av goda människor som sprider sig är en grogrund för samma krafter som kunde rationalisera folkmordet på miljoner afrikaner för snöd vinnings skull. Och möjliggöra folkmordet på judar, romer, oliktänkande, homosexuella, funktionshindrade och alla som inte passade in i den vanvettiga normer av den nazistiska och sverigedemokratiska övermänniskan.

Fascisterna och nazisterna är i finrummet nu.

Ska du bli medlöpare eller motståndare?

Is your Russian friends coming? ABBA FTW!

Vaknade utvilad efter en lång natts sömn. Tog semester-sovmorgon. Slökollade nätet, sträckte ut och förberedde mig för en stranddag. Kom utanför porten och hittade inte Vespan.

Ägnade en lång stund att fundera på om jag glömt vad jag gjort kvällen innan, hade jag flyttat Vespan eller något annat. Blev helt ställd. Att den skulle vara stulen fanns inte någonstans i min hjärna, det var helt enkelt ett mysterium.

Jag tittar noga på den särskilda skooter-p-rutan där jag mindes mig ha ställt den. Jag ser mig omkring, och noterar en klisterlapp på trottoaren i höjd med där Vespan borde ha stått.

Min spanska är obefintlig, men min analystiska förmåga förstod genast vad som förmodligen skett. Och när jag tittade upp på husväggen såg jag två små skyltar som på ett internationellt gångbart sätt förklarar — PARKERA INTE HÄR! som bekräftade min analys.

Jag hade parkerat fel. Och i Spanien tjafsar man inte. Min Vespa var beslagtagen av polisen och bortfraktad. Så det var bara att gå upp till rummet och hämta pass, registreringsbevis och körkort samt ta en taxi till adressen som stod på klisterlappen. Det fanns givetvis en QR-kod på klisterlappen för att man enklare skulle hitta till “The Impound”, men jag vägrade ladda ner en app för att läsa QR-koder (Nej, Claes, jag har inte uppdaterat ännu). Det skulle vara ett för stort straff för mig, att få Vespan beslagtagen räckte.

Fångade en taxi som mycket väl hittade dit. På vägen var en större gata avstängd av kravallpolis, det gällde en demonstration om folkomröstningen (Om katalansk självständighet). Jag frågade med min obefintliga spanska vad han tyckte. Han svarade långt, intensivt och med den där extra tydliga rösten man använder när man försöker få barn eller ohyggligt berusade människor att förstå något viktigt.

Chaufförens inställning var kristallklar. Sakfrågan om Si eller Non till katalansk självständighet var inte något han brydde sig om. Men att centralregeringen i Madrid inte skulle låta katalanerna ha en omröstning var ett stort djävla rött skynke för honom.

När vi svepte in på Polisens område för beslagtagna fordon var jag nästan orolig över att han skulle följa med in och ställa till en scen. Men han besinnade sig och släppte av mig 4,5 mm från bommen. Backade iväg med en rivstart och jag hörde hans muttrande ända tills han svängde runt hörnet.

En ytterst vänlig polis visade mig vägen in till själva receptionen för att lösa ut beslagtagna fordon. Om ni har sett filmen MIB II så räcker det med att jag säger “Postkontoret” för att ni ska förstå. Ni andra: Se filmerna MIB och MIB II.

Det gick oerhört smidigt, eftersom jag hade regbevis, körkort, pass, bilder från platsen och pengar med mig tog det inte mer än 10 minuter tills jag fått alla papper och betalt. En engelsman som var där i samma sorts ärende såg rent hatisk ut när han såg mig bli klar. Han betonade varje stavelse högt för tjänstemannen bakom disken, påpekade att han nu var där för andra gången och att han inte kunde förstå varför det skulle ta sådan tid. Jag insåg att jag knappt hade sagt mer än fyra “si” tillsammans med lite kroppspråk.

Lämnade, plockade upp Vespan som mådde bra, körde ut och insåg att det bara var runt hörnet till Harley Davidson Alicante som tog hand om min Harley förra vintern. Svängde dit och hälsade på en tokstressad Nico (verkstadschefen) som förberedde helgen visning av 2018-års HD. Blev inbjuden till eventet på söndag. Plus att han tyckte att jag var om möjligt galnare nu än förra året. “A Vespa?!!!?! From Sweden?!?!”.

Från Harley Davidson Alicante är det nära till flera Vespahandlare så jag bokade oljebyte till imorgon. Sedan drack jag morgonkaffe hos Indian Motors Alicante och noterade att de tvättade motorcyklar. 10 Euro. Enklaste beslutet i år, tog helt enkelt några kaffe till medan jag väntade.

Morgon blev till lunchtid och jag körde ner till stranden. Satte mig på min favoritbar, och en av de yngre kyparna som jobbade en minnesvärd kväll förra året väste lite diskret i mitt öra medan han ställde min sangria på bordet: -”Is your Russian friends coming?”.

Han tittade mig rakt i ögonen med en sorts skräckblandad förtjusning, lite osäkert på om han verkligen ville eller inte ville att jag skulle svara ja.

Jag svarade sanningsenligt: “I don’t know, you never know with that kind of Russians.” Och det var egentligen ett helt ogenomtänkt svar, men i kombination med solen, havet, stämningen och alla andra små och obetydliga faktorer som spelade med i själva ögonblicket blev det en filmreplik. Tagen av stundens allvar sträckte han på sig, borstade bort någon osynliga smulor från bordet och nickade. Och började inventera spritflaskorna.

Resten av eftermiddagen skred fram i lugn och ro. Badade, solade. Badade lite till. I slutet på dagen hade jag återtagit min plats i strandbaren och drack mineralvatten och kaffe. Tittade på folk. Fantiserade och filosoferade. Vid sextiden åkte jag hem till rummet, parkerade noga för att inte upprepa morgonens dårskap, tittade på Star Trek Discovery och gjorde mig i ordning för att äta middag.

Ännu en gång en kort Vespatur i den milda och ljumma kvällen ner till restaurangen. Ett glas vin, salade Russe (!), lite gryta och en stor tallrik nyfångade sardiner lätt stekta med olja och citron. Och en caffe solo på det. Absolut ljuvligt.

Kör hem efter att ha väntat en timme (vinet), och parkerar lika noga, precis utanför en liten sylta fem meter från porten. Slinker in för att ta en liten öl. Får givetvis en liten tapas till trots att jag försöker avstyra det. Och medan jag sitter där så är det något som inte stämmer med musiken. Det är ABBA. Men det är på spanska. Jag visste att ABBA spelat in någon låt, men detta var ett helt album. Wikipedia förklarar något som jag inte visste, att Björn & Benny inte ens var med, det var Mickael Tretow som roddade om gamla band och Annifrid och Agnetha som la på ny sång.

Så där står jag, nynnades på ABBA medan jag tittar min svenskregistrerade italienska nytvättade Vespa nyss fritagen från spansk polis, och dricker ett sista glas för kvällen.

Kunde varit sämre.

Olika grader av värme mot min hud.

Steg upp tidigt för att förbereda en enkel frukost för de som var kvar i Alcaniz. Packade ihop mina grejer, lastade Vespan och rullade i väg.

Funderade länge på om jag skulle ta på mig ylletröjan, men valde bort den i sista ögonblicket. Blev t-shirt under en lätt vindjacka. Jeans, lågskor, t-shirt, ryggskydd, vindjacka, buff, handskar, solglasögon och hjälm.

Det blev varmt nästan direkt. Och en ljum fartvind mötte hela mig medan jag körde från Alcaniz ut till kusten. Utöver att det var sagolikt vackert att köra över Morella, med vilda serpentinvägar och vådliga branter, så var det en upplevelse i temperaturskillnader och dofter.

Direkt ut ur Alcaniz var det enkla, rena och nästan lite timida dofter från jordbruket. Lite svensk försommar över det hela. Fick stå och vänta några minuter vid ett vägarbete och studerade olivträden längs vägen som dignande av oliver.

På vägen “ner” till kusten passerar man flera bergskammar eller pass med djupa dalar mellan sig. Högst uppe var det fortfarande tillräckligt varmt för att jag inte skulle frysa, men där vägen låg i skugga kändes en markant temperaturnedgång. Och andra dofter. Luften kändes lite som en kripsig höstdag i Sverige, samma rena och klara luft. Och det luktade tydligt av barrträden längs vägen. När vägen gick utför eller uppför på solsidan så blandas dofter in från blommor och annan växtlighet. Nere i dalarna var det riktigt varmt, även bland bergen.

Och så fortsatte min dag, med ömsom klar sval luft runt 18–20 grader som smekte förbi eller mycket varm mättad luft som fick mig att ständigt öka farten för att på något sätt få ner temperaturen på fartvinden till en dräglig nivå.

Vid varje tankning blev det en vild dans för att stå stilla så kort stund som möjligt, det blev helt enkelt för varmt.

När jag väl svepte genom sista stora dalgången och fick Medelhavet i synfältet i närheten av Valencia kom en knallhård vägg av het luft. Temperaturen gick från 25 grader till 36 grader på bara någon minut. Precis som man kan finna köldhål längs vägarna i Sverige så var detta ett “värmehål”. Ett par mil brett där all luft stod helt stilla och bara hettade till sig. Först trodde jag att något hade hänt med Vespan, det brände till så att jag trodde att motorn blivit överhettad eller att kylaren sprungit läck.

Jag körde vidare genom värmehålet och tvångsdrack vatten vid varje stopp. Och lika fort som det slog till så försvann det. Plötsligt var temperaturen bara 28 grader, vilket var precis den skillnad som behövdes för att fartvinden åter skulle kännas som en loj smekning på stranden.

Rullade in i Alicante precis enligt plan och körde raka vägen ner till min favoritbar för att säga hej och skicka “Framme-meddelande” (min familj är inte helt övertygade om det förståndiga med mitt skooterkörande. Så de vill att jag meddelar när jag kommer fram).

Checkade in i mitt boende för några dagar framåt och åkte sedan ner till playan för att bada, vila och äta middag. Och fira. Att min semester börjar. Igen. Nu börjar semestern i semestern. Hittills har det funnit en plan och olika delmål. Nu finns det bara planlös vila. Har beslutat mig för att flyga hem den 4 oktober istället för att pressa mig hem på Vespan under tre dygn. Så Vespan får, precis som Harleyn förra året, bo på verkstad ett tag. Vilket ger mig själv anledning att åka ner fler gånger under hösten/vintern.

Och jag får åtta dagar av att göra så lite som möjligt i Alicante.

Slut i rutan. Glad och trött. Sova!

Dagen blev fantastisk. Det var hårt att stiga upp och laga stor frukost till 12 personer när man knappt sovit fredag och lördag. Men det gick. Och idag var det race day. Än en gång imponerade Motorland Aragon och Dorna (företaget som driver MotoGP) med sin precisa organisation och logistiska förmåga.

I solen och värmen satt vi på Apberget och njöt av spännande racing. Efter själva MotoGP-loppet linkade jag till vårt garage som låg på gångavstånd (modell längre) för att dricka vatten, öl och samla ihop gänget för vidare transport till lägenheten.

Väl inne i Alcaniz gick efter en stunds uppfräschning på en lokal bar och åt tapas-middag. Utsökt och billigt. Vi förde precis den typen av roliga samtal när alla är glada men kanske lite för trötta att vara fullständigt stringenta. Frasen: “Jag förstår inte riktigt hur du menar…” återkom ganska ofta.

Avrundar kvällen med att skriva detta och tvätta hjälmfodret. Lite kort, lite hackat men med ett leende. Nu ska jag sova. Imorgon packar jag ihop och kör 425 kilometer till Alicante för att hålla lite bad- och solsemester.

Och festen fortsätter. Och fortsätter. Rossi!

Dagens strålande solsken och 27 grader har inte på något sätt minskat feststämningen i Alcaniz. Nu har de flesta besökarna kommit, och det utspelade sig parodiska scener på Mercadon när jag skulle handla middagsmat. Den nya prognosen är att det kommit 120 000 besökare till staden som har 16043 invånare alla andra dagar på året.

Det finns nog inte en enda mikropizza att köpa på 20 mils avstånd. Själv handlade jag enkla, goda och lokal råvaror för att laga en lätt konservativ tapasmiddag till 12 personer. Så allt jag behövde fanns, men kassakön var lång.

För en mikrosekund blev jag djupt förälskad i kassörskan. Hon var så vänlig, så älskvärd och så vacker att det bildades en bubbla av stillhet mitt i kaoset. Vi har haft dessa fina ickeverbala konversationer i tre dagar.

Efter vår korta dans med min obefintliga spanska och kortterminalens pip insåg jag plötsligt att hon var alldeles för ung och att jag var alldeles för gammal. Men mitt inre lyckliga yngre jag smet tillfälligt ut ur skalet och bara var djupt förälskad i några sekunder.

Annars har dagen varit otroligt ur ett rent homeriskt perspektiv. Den sargade hjälten Valentino Rossi, GOAT (Greatest Of All Time), som bröt underbenet på två ställen för 21 dagar sedan lyckades inte bara delta, han säkrade tredje startplats av 22 möjliga. Till publikens oerhörda förtjusning.

Mina medresenärer har lärt sig sedan igår och har gått och lagt sig efter middagen. Väckning blir 01:00, sedan ska de ut. Jag har förberett nattmat igen — en hybrid av pytt och paella. Kallar den för skånsk pytt.

Och förmanat alla att frukosten serveras 08:00 och stänger 09:30 oavsett vad. För imorgon ska vi hänga på banan hela dagen.

Vad som än händer.

Party. All night long. On.

Man har nog uppnått en viss ålder, mognad, erfarenhet eller galenskap när man städar hela köket från kvällens uppvärmning, lagar pytt till 12 personer, häller över pytten i en långpanna som man ställer i ugnen, mise en place stekpanna, 18 ägg, stekspade, stekflott, tallrikar, gafflar, fyller kylen med öl och lite till innan man duschar och gör sig i ordning för att gå ut.

Eller så minns man bara hur det var förra året.

Om en liten stund ska jag ge mig ut i den lilla byn Alcaniz i Spanien. Vid senaste folkräkningen hade Alcaniz 16 043 invånare (2016). När MotoGP-omgången körs de här tre dagarna här räknar man med cirka 110 000 besökare till banan. Detta är utöver de tusentals människor som jobbar med MotoGP:et och tillhörande verksamheter såsom att sälja merchandising, öl och mat.

Redan i torsdags ringlade det långa köer längs vägarna för de som ville komma in först på campingen. MC-parkeringen är flera kilometer lång. Och staden hanterar detta genom att ställa om för en total fiesta. Alla centrala gator och torg är stängda för fordonstrafik från 18:00 till 06:00. Små och stora scener ställs upp överallt och musiken börjar larma med extremt hög volym kl 18:01. Och man spelar oavbrutet på maxvolym till kl 05:59.

Och det finns inte en enda offentlig plats eller gata som inte är full med människor. Och motorcyklar. Ingen kör motorcyklarna, men överallt så är det folk som rullar fram motorcyklar, startar dem och vrider på gasen till varvstopp. Vi pratar hundratals decibel. Mitt i folkmassan på stora torget, där det står kanske 8–10 000 människor så fanns det förra året minst tio motorcyklar i publikhavet som varvas tills de dör. En mekanismens svanesång.

Alla är snälla. Alla är vänliga. Och blandningen av åldrar, kön, stilar med mera är oändlig. Jag fick skälmska blickar av damer i 63+ åldern när jag släpade hem mina matkassar med morgondagens frukost genom folkhavet. Motorcykelsport är inte en gubbasport som i Sverige, utan nästan som en kult som attraherar alla i Spanien. Det är en sorts dragning till utomjordiska,mänskliga, hjältar som MotoGP-förarna. Aliens, för deras skicklighet. Inte en dödskult på grund av faran, utan en levnadsglad kulttanke kring dessa nästintill osårbara hjältar. En hjältedröm som så många kan identifiera sig med.

Där finns ett övertag av män i publiken vid banan, men det är åtminstone 40% kvinnor. Med risk att verka gubbig och självförhärligande, men med ärligt uppsåt för att försöka förstärka mitt budskap, jag vet vad en bra fest är. Jag har stått i Battery Park med 2 miljoner New Yorkare på nyårsafton. Jag har varit i Central Park på en av de “stora” konserterna. Jag har gått på Nobelfesten tre gånger, och den riktiga Nobelfesten, dvs Grodornas Afton tre gånger. Jag vet vad en bra fest är.

Och MotoGP-helgen i Alcaniz är en sådan fest. Visserligen är det en sorts festfixares sammanbrott man bevittnar (med öronproppar), men om man har minsta lilla öppning i hjärtat och kan ge efter för det bisarra, då har man kul.

Kul är bra. Snällt kul med bisarra inslag är bättre. Och att vara på en plats där alla går all-in på att ha roligt är en snäll och varmhjärtad känsla.

Party on.

Alkoholen och dess skador. Mina hopp.

Jag tycker att alkohol är svårt. Själv tycker jag om att känna den elektrifierade känslan av att vara lite salongsberusad. Samtidigt har jag på nära håll sett hur alkoholen fördärvar människor, famlijer och strukturer.

Jag döljer min oro och skräck för alkoholens verkningar och skador genom att strukturera mina reaktioner och beteenden. Jag blir inte “full” på det vanliga viset, eller personlighetsförändrad som så många av mina vänner, jag blir oftast i omgivningens ögon en snällare och mjukare individ. “Inte lika påstridig”. “Inte så kategorisk”.

Men är det det egentligen något bra? Fler och fler av de människor som jag beundrar, senast denna vecka så var det @ronnestam, som berättar att de helt har avstått från alkohol. Och mått mycket bättre.

Jag vet att jag har “uthållighetsgenen” som gör att jag skulle kunna “go alkoless” direkt. Men jag undrar om jag verkligen vill. Dels för att jag emellanåt gillar känslan. Och dels för att jag emellanåt gillar att laga mat där ett eller två glas vin verkligen bidrar till den gastronomiska helheten.

Samt, som den svaga människa jag är — dels för att folk verkar tycka att jag är snällare, mjukare, och mer omtyckbar när jag deltar i drickandet. Jag är ju en partymänniska. Kanske.

Sitter just nu på balkongen till lägenheten där jag ska servera frukost de närmaste tre dagarna i samband med MotoGP. Har ägnat dagen till att handla, svabba stort garagegolv och förbereda frukostar samt nattmat. Jag är bra på att vara huslig. Förra året råkade jag laga mat hemma hos okända människor mitt i natten, i år har jag ett eget kök att hålla koll på. Och jag har roligt.

Hann komma ihåg att gratulera min älskade lillasyster på hennes födelsedag, mitt uppe i pytt i panna-stekandet. Hon är en bra människa.

Släpper dagens text med en hopp om att alla ska vara snälla mot varandra i åtminstone en dag till. Och sedan en dag därefter. Mycket mer kan man inte hoppas på i dessa tider. Samt att Vale gör bra ifrån sig på FP1 imorgon.

Forza!

Nationalism. Katalonien. Och ironiska vänner.

Jag ogillar nationalism. Samtidigt så tycker jag att man verkligen ska fostra en stolthet över varifrån man kommer, för jag är övertygad om att man påverkas av den miljö man växer upp och lever i. Så jag brukar få något svårt i blicken när folk hävdar nationella särdrag. Som newyorkare har jag lärt mig att uppskatta särarter och olikheter samt att hata alla ungefär lika mycket. Kombinerat med, i mitt tycke, en relativt sund skepsis. Hoppas jag. I alla fall när dessa olikheter på något sätt ska missförstås för att vara något som jag förväntas ta hänsyn till. När de är till gagn och glädje omfamnar jag dem varmt. Men bara för att de är till gagn och glädje, inte som någon någon eftergift eller missriktad respekt.

Trots detta kan jag ofta, lite slarvigt, generalisera vad gäller folkgrupper och nationella eller regionala särdrag. Detta är en eftergift mot mina principer, men tills alla förstår att dessa särdrag endast är en konstruktion så spelar jag med. Om än med tvivel. Och så fort någon hävdar “kulturella särdrag” slipar jag mitt verbala svärd och ger mig ut på en veritabel slakt av tvehågsna flumbegrepp.

En sådan generalisering gäller mina intryck genom åren av Katalonien. Jag gillar Katalonien. Eller egentligen gillar jag katalaner. De har en särskild sorts attityd till tillvaron, en lite barsk sorts “Vet hut!”-attityd till omgivningen. De har inte mycket till övers för bullshit. Det är väldigt tydligt i allt de gör. Ordning och reda, arbeta hårt, gör din plikt, kräv din rätt. Punkt. De gör inte så mycket med ett leende, men de gör. Och de tjafsar inte. Det gillar jag.

För att utöka mina generaliseringar, italienare inom serviceyrken har alltid en räv bakom örat. Inte för att luras, utan för själva spelet. Det kvittar om det gäller att beställa en öl, hyra en solstol, anmäla ett brott till den kommunala polisen (Carbinieris räknas inte, det har bara stora djälva vargar bakom öronen), eller checka in på ett hotell.

Katalaner sliter fram rävdjäveln som någon hade bakom örat, håller den hårt om strupen bakifrån så att den skälver av syrebrist och medan du stirrar in i skräckslagna syrefattiga rävögon, skakar de den intesivt och frågar: “Ska du ha den eller inte? Ja eller Nej. Svara nu!”

Det är som om hela den katalanska befolkningen drabbats av en släng av posttraumatiskt stressyndrom av livet självt. Och inte orkar med någon skit. Jag älskar denna tydlighet. Precis som jag älskar spansk vägskyltning. Som garanterat har en katalan att tacka för sin enkla, raka och tydliga utformning. Svart text på vit bakgrund. “500 m till nästa avfart för servicestation” (mack). Raden under: “Nästa servicestation om 47 km”. Klart och tydligt. Inget tjafs. Vägmålning som man begriper redan första kilometern efter gränsen. Systematiska av- och påfarter. Absolut ljuvligt.

Jag vaknade efter en natt på mitt favorithotell Sausa i Vilademuls, gjorde morgonbestyr och körde sedan de sista 340 kilometrarna till Alcaniz. På vägen åt jag lunch i byn Gandesa som var ett kulinariskt mästerverk i tre rätter och dessert plus två alkoholfria öl (vilket är det dyra) för 12 euro. Vägarna sjöng under Vespan små hjul och jag lekte på bergsvägarna medan vi flängde i bra fart. Det var otroligt vackert, på ett katalanskt vis, karga berg, hårda odlingar och ordningsamt och “städat”. Inte på ett österrikiskt Märklinvackert ordnat vis, utan mer som “vi har odlat denna karga jord i årtusenden och nu börjar det bli ordning”. Till och med olivlundarna växer knotigt på ett oordnat ordnat vis. Väg N–420 från Tarragona till Alcaniz är en upplevelse jag önskar alla som har tålamodet att se skönhet i det hårda.

Väl framme i Alcaniz körde jag ut till Motorland Aragon för att ta min “årliga” “jag-kom-fram-bild”. Sedan körde jag runt i staden för att förbereda mina arbetsdagar här. Mötte upp med den övriga eventpersonalen och fick genast uppleva deras besvikelse när de förstod att min Vespa var en 300-kubikare. “Vi trodde att du körde på en 125:a. Då hade det varit en utmaning…”.

Jag är hemma. Med mina ironiska motorcykelvänner. Engelskan vinner ofta när man söker distinkta uttryck, eller så är det kanske min tvåspråkighet som lurar mig. Men just uttrycket “an acquired taste” passar så väl in på dessa underliga varelser jag älskar att ha som vänner.

Pilgrimsresa. För Marco. Och mig?

Från La Spezia till Viledamuls. 866 km. 11 h. Och inte en tråkig stund. Det säger kanske mer om graden av min galenskap än om tillvaron i sin helhet. Men jag har haft en fantastisk dag. Körde från La Spezia vid runt halv elva, och nu klockan 23:00 sitter jag i rummet på mitt osannolika favorithotell i Viledamuls i Spanien.

Lämnade La Spezia i solsken och kryssade mellan bilarna i bra fart. Det är lite samma känsla som när man smöråker med bra utförsskidor på en välpistad backe. Det lilla lyftet man känner, eller anar är kanske en bättre beskrivning, när man är precis mellan två svängar. Så känns det när man sveper mellan fil och fil i rusningstrafiken. Förföriskt.

Italien är smidigt att köra i. När man väl ställt om “i huvudet” är trafiken tydlig och förutsägbar. Om det finns en lucka, då kommer alla satsa på den. Alla kör med minimala marginaler, men de kör inte vårdslöst. Vägarna och skyltningen är utmärkt förutom “death-by-view-problemet” (Dvs de gör vissa vägar vackra med utsikter så att man garanterat ska köra ihjäl sig pga skönhet).

Dock är det uppenbart att de som ansvarat för tunnlarna under och omkring Genua ville på något vis hämnas för något. För de är skrämmande. Men, jag kände igen mig från tidigare resor och lyckades bibehålla modet ett bra tag. Kom på mig att spände mig och framförallt axlarna — för ett ögonblick hade jag glömt bort allt från SMCs Steg-utbildningar — tog ett djupt andetag, slappnade av och vred på gasen.

Fikade strax väster om Marseille och mötte en kille som pulade med sin oerhört vackra MotoGuzzi på parkeringen. Han presenterade sig som Marco Barabanti och hade precis blivit klar med bygget i fredags. Hans mål var från början att köra till Fatima i Portugal ( https://en.wikipedia.org/wiki/Our_Lady_of_Fátima ) eftersom hela hans mc-bygge var en hylling till Fatima, men eftersom tiden hade strulat till sig skulle denna mc-pilgrimsresa bara bli till Lourdes ( sv.wikipedia.org/wiki/Vår_Fru_av_Lourdes ).

Marco var absolut förtjusande, trots sin uppenbart religiösa prägel, och bad att få ta en selfie tillsammans med mig eftersom han dokumenterade sin resa och de han mötte på vägen. Jag svara “ja” av pur förvåning. Guzzin var oerhört vacker ( www.facebook.com/photo.php ).

I övrigt bestod dagen av köra, köra, köra. Tanka. Stanna för att ta en biljett till betalmotorvägen, stanna för att betala för betalmotorvägen. Tanka. Tanka igen och så tanka några gånger till. Och tänka. Och nynna. När det blev mörkt hade jag kommit i fasen: “Hur går nu X?” där X var bland annat Gerswins Rhapsody in Blue, Sibelius Finlandia, Bachs Toccata & Fuga i D-moll, Stravinskys Våroffer och många flera. Lustigt nog är det svårare än man tror att inte börja nynna någon av John Williams filmtema när man söker i minnet, men tillfredsställelsen när man väl “klipper det” är stor. Sedan vrider sig Freddie Mercury i sin grav ikväll, har tjoat “BARCELONA!” varje gång skyltningen dykt upp sedan Marseille.

Frankrike är svårt att köra i. För att generalisera, franska förare tvekar. De väntar för länge, är veliga och struntar lite i konsekvenserna. Eller är upptagna med existensiella diskussioner med sina medpassagerare. De Gaulle och ostarna, typ. Skitjobbigt.

Och lyckan, trafikmässigt, är att komma till Spanien. Här kör vi. Olé!

Hursomhelst, Marco var på sin mycket påtagliga pilgrimsresa för att hedra vår heliga fru moder Maria i olika former. Själv söker jag att finna min själ. Som inte ryms i ett religiös perspektiv. Men reser gör vi.

För att finna våra mål.

Alla dessa underbara. Människor.

Sista dagen i Cinque Terre. I morgon bär det iväg. Igen. Ska köra till Spanien för att hänga med vänner i samband med MotoGPs fjortonde omgång på Motorland Aragon. Dagarna i Cinque Terre och Toscana har varit som ett själsligt reningsbad. Ensam finner jag mycket i tillvaron, tillsammans med någon som kan ifrågasätta ens nycker finner jag mer om mig själv.

Men hela tiden jag betraktar min omgivning så ser jag små, små historier om livet, döden och kärleken. Nu är jag nog lite extrem i det fallet, jag kan fantisera fram hela noveller på bara några sekunder när jag tittar på folk. Samtidigt, även om man vaskar bort det mesta av mina överdrifter, det finns en kärna av sannolikhet i det jag ser. Och skönhet.

Ben och jag åt frukost på lokal. Det gick sådär. För de av er som minns Steve Martin’s “The absent minded waiter” så finns där mycket att hämta. Ni andra får söka på YouTube. Vi delade sedan på oss, för Ben ville shoppa presenter till sina barn och jag har ju problem med just det där att shoppa.

Jag utnyttjade tillfället att åka till en skooterbutik för att köpa en plastdetalj till Vespan som jag råkat ha sönder. En “plastklämma” som håller fast pakethållaren i öppet eller stängt läge. Med hjälp av Google körde jag först till en butik som skakade bistert på huvudet. Och berättade att Vespa/Piaggio sköttes av en annan firma i La Spezia. När jag googlade vidare adressinformation utspelades en absolut fantastisk situation precis framför mig.

En mycket färgstark, robust och vacker kvinna i en spektakulär frisyr stod med sin son och väntade på någon precis framför mig. Sonen var kanske fyra eller på sin höjd fem år. Mamman var definitivt västafrikansk till sitt eller sin familjs ursprung, sonen var otydligare. De väntade otåligt. Efter en stund kom en mycket italiensk gråhårig dam i kanske 70-års åldern som utstrålade hela den otroligt förnäma italienska grandessa-stilen, med en självklarhet som svepte över hela korsningen när hon passerade.

När hon kom tillräckligt nära utropade hon ett dramaturgiskt mästerverk av glädje för både sitt barnbarn och hennes svärdotter (vilket framkom av dialogen).

Det var, för mig som upplevt både goda och hemska saker vad gäller italiensk tolerans mot människor från alla världens hörn, ett sanslöst vackert ögonblick. För det var så oreserverat. Farmodern älskar sitt barnbarn fullständigt, och var full av kärlek för sin svärdotter. I det mötet mellan männsikor fanns inte ens tanken på olikhet. Och även om jag förstår kvantmekanikens svårigheter då observation påverkar skeendet, i detta fall får ni lita på min bedömningsförmåga. Efter minst tio minuter av ömsesidiga hälsningar så går farmor och barnbarn vidare på sina äventyr, medan modern går åt andra hållet.

Jag lyckas lokalisera rätt adress i Google, kämpar med att föra över den i Kartor och tar sats. Snabbt pinnar jag genom staden på kända gator, åker ut till ett industriområde och hinner precis in till Vespahandlaren innan lunchstängning. De är tre som jobbar i verkstaden. De ignorerar mig fullständigt i fem minuter på det vis som endast italienska servitörer och servicepersonal kan (undrar om de skolorna som utbildade östtyska gränsvakter att få en att vilja erkänna att man var en statens fiende och kollaboratör med bara en blick nu bytt marknad och utbildar i psykologisk krigföring bland italiensk servicepersonal). Efter fem minuter tittar de på mig, jag räcker fram handen med den trasiga plastbiten, de suckar och slår ut med händerna vilket jag tolkar såsom att de inte har biten i lager, de suckar igen och den ene går bort till en större verktygslåda där han plockar fram en ny som han överräcker med en uppgiven min och viftar bort mig. När jag gör åtbörder om att jag vill betala så har de återgått till ignorera-mode.

Så, på mindre än sex minuter har jag blivit avfärdad två gånger men fått min nya platsbit utan kostnad. Inser att detta var en win för mig och tjoar lite väl högljutt “Arrivederci” när jag smäller igen dörren. Älskar Italien.

Ben och jag möts upp för att äta lunch och fördjupar oss än en gång i det utsökta italienska köket. Och vinet.

Vi är båda ganska klara med resan tillsammans nu, Ben planerar för sin hemresa och jag räknar kilometer och stopp för att komma till Spanien. Jag försöker tacka Ben under lunchen för sin insats i att hålla min galenskap i schack, och Ben upprepar med bestämdhet att jag är en idiot. Om än i andra ordalag.

Jag fullföljer dagen med att hantera papper och biljetter samt driva en bagagehanterare på järnvägsstationen till tårar. Glädjetårar. Det är dock ett ämne för en annan dag. Ägnar därefter kanske lite för mycket tid att dricka Aperol Spritzers och mimra på en lokal uteservering med utsikt över gågatan i La Spezia.

Dagens värsta: När man sträcker sig långt efter sin tredje Aperol Spritzer och Apple Watchen plingar till med ett glatt: “Du har uppnått ditt rörelsemål!”.

Körschema de närmaste dagarna. Mot Genova via A12, sedan mot Nice, Antibes, Cannes, Aix-en-Provence, Nimes, Montpellier, Narbonne, Perpignan, spanska gränsen, Girona, Barcelona, sväng höger efter Tarragona upp i bergen, Reus, Mora d’Ebre, Alcaniz.

De fem landen. Eller åtminstone tre av dem idag.

Cinque Terre. Bra skit. Vi körde tidigt från La Spezia till Riomaggiore. Där slog havet och vinden till och skapade en dramatisk fond till kaffet. Det är fortfarande en av planetens märkligaste platser, trots de enorma horder av turister som förvirrat stapplar upp och ner för alla trappor.

För mig har Riomaggiore en särskild betydelse, här firade min familj vår (enligt mig) mest harmoniska semester någonsin. De där få men underbara tillfällena när man känner att barnen gillar en, att de trivs i tokerierna och allt bara funkar. Semester-flow. Idag var det roligt att få se allt igen, och känna hur tydligt man kan minnas saker om man får återuppleva den fysiska platsen.

Vi hängde ett tag, skrattade gott åt (men med kärlek) den ena turistflocken efter den andra och gick sedan tillbaka till Vespan för att köra till Manarola. Mindre folk, lika vackert och fortfarande lite för blåsigt. Kort besök, och därefter satsade vi på att köra till Monterosso al Mare.

Förutom att det var en otrolig upplevelse att svepa genom bergen på de snirkliga serpentinvägarna så var det som att rulla in i en film att komma fram i Monterosso. Allt var perfekt.

Sol, varmt, god lunch på stranden, salta bad, sova på stranden, lagom med folk och en mer aktiv semesterkänsla än våra tidigare baddagar. Här var det inte uppbrottsstämning inför hösten, här var det grandios badort på en toppendag. I slutet av dagen beslöt Ben att hänga kvar och ta tåget till La Spezia medan jag körde till Levanto för att säga hej då till mina minnen och tanka.

Jag nådde bensinstationen i Levanto på de absoluta ångorna och fick sedan kämpa en stund med en bensinpumpsautomat som fick flippen av mitt Visakort. Men det löste sig. Och det var inte ens ett bekymmer, det var en sådan dag att en sådan sak inte blir besvärlig, bara rolig. Väl tankat drog jag raskt upp genom bergen för att hoppa på autostradan tillbaka till La Spezia.

Efter ett tag dök det upp en Autogrill och jag tänkte att en kaffe skulle vara gott. Väl inne tar det 2 minuter att få en kopp, en minut att dricka den och en halv minut att tjoa “Arrivederci”. På dessa tre och halv minut har ett tjugotal stora adventure-motorcyklar parkerat utanför. Mest stora BMW GSA.

Det är män i min ålder. Det går inte att komma ifrån att att män i min ålder bildar flockar kring sina intressen. Men det är svårt att förstå hur snabbt de faller in i gemensamma mönster och beteenden. Och jag kan inte hjälpa hur nöjd jag känner mig när en av dem upptäcker att det står ett “S” på min nummerskylt. Och när han med tvivel i rösten frågar om jag kör omkring i Italien på en Vespa från Sverige. Ja, varit på MotoGP:t i Misano och är nu på väg till Aragon för nästa omgång, svarade jag medan jag sakta rullade ut. Jag känner deras förundrade blickar i ryggen.

Min barnsliga fåfänga över att inte bara vara en i mängden av medelålders män som frigör sig genom konsumtion av livstilsprodukter i 250 KSEK+ klassen är kanske lite krampaktig. Men den är en del av mig.

En viktig del.

Lutande torn. Poser. Och klargörande samtal.

Dagen började på ett hotell i centrala Livorno. Absolut mitt i staden och ändå helt rimligt pris. Vi åt frukost, vilket innebar att anstränga sig till det yttersta för att överlista en “internationell hjälpsam kaffemaskin med multipla funktioner”. Det internationella bestod i inskjutna tyska ord på såsom “beflecken mit” och “ober”.

Ben experimenterade länge och lyckades medelst att vaska hälften av den varma mjölken kombinera ihop något drickbart. Jag tryckte på cappoccinoknappen, väntade och accepterade resultatet. Jag var mest fascinerad över det unga vackra paret vid bordet brevid som såg ut som de precis stigit ur en Aldomovarfilm.

Lika förundrad som jag var över deras skönhet, lika förfärad var jag över deras frukostval. De åt kakor. Jag försökte, plockade samma urval på en tallrik men fick ge upp och smusslade ner kakorna i den lilla praktiska skräphinken som ofta pryder frukostborden här i Italien. Mörka moln tornade upp sig i Livornotrakten, så vi riktade in oss på att köra till Viareggio för att bada. Kanske med ett fikastopp i Pisa.

Väl framme vid infarten till Pisa försökte vi återigen att hitta in till centrum. Med målet att ta en fika vid Lutande tornet. Och precis som när vi körde förbi Pisa på vägen till Livorno så körde vi fel. Vi lyckades till sist att finna vägen till Pisas hamn och därifrån navigerade vi med gps. Fast det hjälpte bara till viss del, vi snurrade flera rundor runt lutande tornet och kom först fram när vi iskallt struntade i alla direktiv, körde mot avspärrningarna och hamnade rätt i famnen på några av de tungt beväpnade soldaterna som patrullerar vid större turistmål. De viftade vänligt men bestämt bort oss, vi parkerade fem meter bort runt ett hörn, vi vinkade glatt när vi kom tillbaka utan Vespan och förundrades över området. Det har verkligen snyggats upp sedan jag var där i samband med Apple University Consortium 1986 eller 1987 tillsammans med Gillian och Roland Stanbridge och gjorde konferensens dagstidning, en dåtida banbrytande DTP-produkt.

Byggnaderna är fantastiska. Men överskuggas helt av alla (flera hundra) som poserar för att kunna ta en bild där de stöttar eller knuffar tornet. Det finns en Terry Gilliamsk stämning över hela situationen. Vi dricker resans dyraste drycker, tar lite bilder på de som poserar och kör vidare mot Viareggio. Redan innan vi nått ända fram finner vi en fantastisk strand med flera restauranger ända nere vid vattnet. Äter bra och billig mat serverad av vänliga människor.

Under lunchen fortsätter våra samtal om relationers komplexitet. Med den klargörande tydlighet som man ibland behöver att ha vänner till. Under lunchen, samt under de efterföljande loja timmarna på stranden utspelar sig ett dramatiskt skådespel i himlen. Vi är precis i kanten av ett annat vädersystem eller liknande, för molnen som passerar förbi har flera olika grader av dramatik.

Väl nöjda med dagens sol och bad fattar vi ett beslut om att ta ett snabbt ryck på motorvägen hela vägen tillbaka till La Spezia. Ben ser fortfarande inte tjusningen med att åka långt med Vespan, men biter ihop så att vi hamnar mer rätt inför morgondagens planerade utflykter i Cinque Terre.