Att samla nya historier...

Årets lyssnarmedalj går till: Emil på E.ON Drive Infrastructure Sweden. Han har fått höra alla gamla historier om och om igen. Jag skyller på mitt uppdrag - det ingick i min sista anställning att jag skulle berätta om alla de udda aspekterna av emobilitybranschen.

Den som däremot innehar GOAT-medaljen för att ha lyssnat på flest av mina historier är Caroline. Inklusive repriser. Även om hon vad tiden lider mer och mer utvecklat sin förmåga att fälla ihop öronen.

Jag behöver helt enkelt nya historier att berätta. Nytt material. Därav denna resa. Dels för att fira pensionen (helt knasigt egentligen) och dels av en inre längtan att inte behöva komma halvvägs in en berättelse för att upptäcka på de artiga minerna att alla redan har hört just den historien.

Och det började bra. Vid det sedvanliga tankstoppet i Tappernøje mötte jag tre britter som var på väg hem från en långtur på var sin motorcykel i Sverige, Finland och Baltikum. Efter några vanliga timida artighetsfraser så råkade jag nämna Angelsey (Världens vackraste racingbana som ligger i norra Wales. Finansierad av EU. Eat shit and die Brexit! Vi röstade emot Brexit skrek min nya brittiska vänner) och sedan var det kört. I en halvtimme gafflade vi om Snetterton, Pembrey, Angelsey och Brands Hatch. När det sedan undslapp mig att det var min första dag som “retired” fick jag springa till Vespan och köra iväg för att inte fastna i ett brittiskt kalas.

Efter ett par tankstopp bestämde jag mig för att köra in till Berlin för att kolla om jag kunde hitta någon Berlinsk scooterverkstad som kunde serva Vespan. Det gick sådär. Efter fyra stopp, utspridda över stor-Berlin, gav jag upp. En verkstad var nedlagd sedan ett halvår, två hade stängt även om Google hävdade om andra öppettider - och den som var öppen hade inte servicedelar på lager (verkade vara en bra verkstad med en verkmästare som gav ett intryck av ha sett och hört allt, en ganska bra egenskap för den som man ber att göra en 10 000 km service utan förvarning). Ändå bästa träffen i Google på sökningen: “Auktoriserade Vespa Piaggio verkstäder i Berlin?”.

Vill inte bidra till “enshittification-diskussionen”, men något är det som händer med traditionella söket av idag.

I något sorts barnsligt trots bestämde jag mig för att strunta i Berlin och köra direkt till Dredsen. Kurt Vonnegut’s Slaughterhouse 5 är en bok som påverkat mig oerhört mycket, och hans förmåga att beskriva något helt obegripigt och till med göra att man skrattar åt eländet utan att skratta åt de som drabbas är fantastiskt. Dresden ligger högt upp på städer jag vill sätta ner en fot i. Bakgrundsinformation: Bombingen av Dresden

På väg ut från Berlin, eller mer exakt, när jag tankade fullt på en av Aralstationerna längs med yttre ringvägen i Berlin för att sedan sätta av för 2 timmar för att komma fram till Dresden före 21:00, insåg jag plötsligt att jag har inte bråttom. Jag kan faktiskt ta in på ett rum nu, slappa lite och köra vidare imorgon bitti.

Jag vet inte om detta beslut var oerhört vuxet, eller ett exempel på en galopperade förslappning - men det är ganska nice att sitta i en hotellbar och skriva dessa rader.

Så kan det gå.