Smöråka

Sov gott. Vaknade lagom tidigt. Packade om väskorna och gick ner till frukosten. Läste vidare i Georgi Gospodinovs “Tidstillflykt” som blir bättre och bättre desto närmare slutet. Den är väldigt bra. Passar in på min resa och min syn på faran med nostalgi.

En stilla pensionatsmorgon i Jihlava helt enkelt. Beslöt att inte ta motorvägen till Wien, egentligen med planen att köra till Ljubljana eller Zagreb idag. Köra motortrafikleder istället. Ta det lite lugnt och inte pressa på motorvägen.

Det blev alldeles fantastiskt. Tjeckien förvånar mig med sina fina vägar, utmärkt skyltning och vägmarkeringar samt ett bedårande vackert jordbrukslandskap.

Motortrafiklederna har för det mesta 90 km/h som maxfart, men med korta mellanrum dyker det upp en ortsskylt och då är det 50 km/h. Det blir ett aktivt, observant, körande som är roligt och omväxlande. Tillräckligt smala och kurviga vägar för att Vespan ska behöva bekänna färg, men ändå inom rimlighetens gräns med tanke på last och min förmåga. Intressant och lärorikt som vi kallar det (när något är så roligt att vi inte säger att det är roligt för att undvika att det blir förbjudet).

Smöråka helt enkelt. Med en tvist! Det började i Tjeckien, och fortsatte in i Österrike, folk hälsar. Alltså “mc-hälsar”! Den absolut största omställningen för mig med att köra Vespa är att jag “förlorade” “mc-hälsningarna”. Dvs ingen vinkade till mig (ja, mc-folk gör sådant, när jag körde Vespa). Antingen är folk snällare på grund av det allt djävligare världsläget eller så har verkstadschefen på Piaggio i Prag skrivit något på något socialt media om en galen svensk… Hursomhelst, jag vinkar glatt tillbaka och är glad för det.

Dagens resa sammanfaller även med Österrikes test av det mobila larmsystemet. Jag kan bekräfta att det fungerar, även i obygden där man dagen till ära hade aktiviteter på brandstationer och på frivilliga brandkårer längs med vägen till Wien.

Väl framme i Wien lokaliserade jag en tänkbar Vespaverkstad, Vespan behöver en service innan jag kör längre, och jag ställdes för en nästintill omöjlig problemställning att besvara: stanna i Wien tills på måndag och försöka övertala någon verkstad att låta mig gå före eller köra vidare och chansa på att lyckas med samma sak i Ljubljana eller Zagreb. Till slut insåg jag att det fanns många fler Vespaverkstäder i Wien och att det fick avgöra.

Under eftermiddagen och tidiga kvällen har jag “finkört” i staden. Det var kul. Wien är stort och “vackert på ett Österrikiskt vis”. Som Innsbruck men 100 gånger större och pråligare. Har nu fyra verkstäder att försöka beveka på måndag morgon.

Söndag får bli en vilodag. Kanske en kulturdag! (Hör du det, Johan! :D)