Märkvärdigt.

Jag var på plats 06:49. Verkstaden skulle öppna 07:00. Jag hade förberett en text på tyska, givetvis skrivet på svenska och sedan maskinöversatt. Att oanmäld komma och fråga om att göra en stor service plus ett nytt bakdäck samma dag är ohyggligt långsökt. Jag tänkte igenom olika tänkbara argument och motargument. Funderade på en tidplan, när ger jag upp och säger tack och kör till nästa verkstad som öppnade 08:00?

Jag stegade in 07:00:01 och blev hänvisad till en servicehandläggare. Hon läste min översatta text, skrattade till och sa: Det här kan vi hjälpa dig med. Vi kan fixa däckbytet med. En kvart senare alla papper ifyllda. Jag är fortfarande perplex.

Och det blir inte mindre knepigt, jag åkte ut till verkstaden eftersom jag inte hade mer att göra i Wien. Jag kommer in, sätter mig i stolen framför servicehandläggaren varvid en en servicemekaniker uppenbarar sig med en servicerapport som lämnas över till servicehandläggaren som säger lite överflödigt, bra timing, din Vespa är klar.

På åttiotalet, före Sovjetunionens oundvikliga fall, talade man gärna om den sovjetiska hockeyns klapp-klapp-klapp spel. Där allt bara passade med ett flow (flow, ett begrepp som kom långt senare). Min serviceupplevelse innehåller lika stor förundran och respekt som Larinov, Krutov och Makarov utstrålade i dåtiden, från en kvinna som mycket väl kunde ha varit min dotter. Jag är ända in i märgen imponerad över hur denna servicehandläggare hanterar mig, utöver den märkliga kvinnan som dyker upp i dörren och har synpunkter på ett ärende, de olika servicemekanikerna som avrapporterar sina serviceuppdrag och en trilskande skrivare som tjurar när den ska skriva ut min räkning. Det finns hopp för framtiden, även om det inte ser ut som de entreprenörer som Svenskt näringsliv brukar marknadsföra. En österrikisk kvinna i 25-28 årsåldern med en yrkesmässig pondus som många gubbar bara kan drömma om, ger mig hopp om att världen kan bli bättre. På ett bra sätt.

16:00 kör jag från verkstaden. Passerar Budapest vid 19-tiden längs med den stora ringvägen. Hamnar strax före 20 på ett udda lyxigt hotell på den ungerska landsbygden söder om Budapest.

E75 är melodin. Istanbul hägrar. Och Vespan spinner som en lycklig katt efter servicen. Fånigt kanske, men inte för mig. Jag klappar mina maskiner när de de behöver det. En ventiljustering, ny varimatorrem och ett oljebyte känns i hela Vespan. Maskinell lycka.

En dag att minnas. När det bara klaffar.

PS. Servicehandläggarens efternamn? Märk.