Jag har under åren gått ett antal SMC-kurser (SMC = Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation). De har varit utmärkta och de kunskaper jag tillägnat mig där har vid ett flertal tillfällen räddat livet på mig. Samtidigt som kurserna har gjort mitt motorcykelkörande roligare.

De bästa kurserna ingår i något som kallas stegutbildning, ursprungligen 1-4, numera finns även 5 (licenskurs för roadracingstjärna) och 6 (raceträning). Steg 1-3 är fundamenta i motorcykelkörning, steg 4 har ibland en lite mer zenbuddisk approach då den består av mer personlig coachning.

Under en av mina Steg 4-utbildningar i Falkenberg bad min instruktören (läs: muttrade) att jag skulle sjunga något i hjälmen. ”Sjunga?” frågade jag. ”Sjung något högt i hjälmen medan du kör. Om du inte pallar kan du åtminstone nynna en låt som du kan utantill. Nynna hela nästa omgång varv på banan.” sa instruktören med ett tonfallet som inte gick att ifrågasätta.

Jag lämnade depån när det var min tur och sjöng Beatles ”Hello. Goodbye” medan jag körde flera varv runt banan i hög fart. Eller rättare sagt, i högre fart än tidigare.

Väl tillbaka i depån frågade jag instruktören var det var för sorts djävulskt hittepå - varför gick det bättre (och snabbare) när jag sjöng?

Med en suck som endast Fredrik Backman skulle kunna beskriva svarade instruktören: ”Du slutar omedvetet att andas när du spänner dig i ingången till kurvorna. Om du sjunger kan du inte sluta andas. Nynna räcker. Uppfattat? (Med ett omärkligt ”idiot” insmugit i tonfallet)”.

Så jag nynnar. Och sjunger högt. Medan jag kör. Till glädje och skräck för många jag passerat vid övergångsställen eller i stadstrafiken.

Idag har jag nynnat på denna i princip hela dagen: Arrow, Feeling Hot Hot Hot!

För det har varit varmt. Vi steg upp men behövde lite tid att komma i ordning. Så klockan var nästan 10:00 innan vi började rulla från Parma. Eftersom vi mestadels skulle köra i temperaturer mellan 30 och 37 grader valde vi att köra i hög fart från Parma i riktning mot Bologna, vilket på kartan kan upplevas vara lite åt fel håll. Men om vi körde mot Bologna på betalmotorvägen och svängde vänster innan Modena upp mot Trento/Bolzano/Brennero skulle vi kunna hålla 110+ och kanske få lite hjälp av fartvinden som kylning innan temperaturen nådde max. Tanken var helt enkelt att rymma värmen genom att köra längre men med högre fart.

Det fungerade. Hyggligt. Fram till i höjd med Verona hade vi bara några kortare bilköer. Men mellan Verona och Bolzano var det helt vilt. Kilometerlånga, ibland milslånga köer. Denna helg motsvarar midsommartrafiken i Sverige. Vi utvecklade ett regelverk under vätskepauserna, om farten i kön var under 30 km/h så körde vi i vägrenen i max 50 km/h, var farten i bilkön över 30 men under 60 km/h så körde vi mellan filerna. Om farten i bilkön passerade 60 km/h så höll vi oss i en fil.

Mil efter mil.

442 kilometer om man vill vara exakt.

Bilden visar hur det står helt stilla i höjd med Gardasjön, vi har kört sju kilometer i vägrenen för att komma in på macken för att tanka och dricka mer vatten.

Men vår chansning fungerade, ju längre dagen gick och desto länge norrut vi kom blev temperaturen mer uthärdlig. I Bolzano kändes 32 grader som ”helt ok”, och 26 i Brenner kändes lite ”svalt”.

Och ju längre in i Tirol vi kommer kommer ljuva svalkande vindar som faller ner från bergssluttningarna. Sista stoppet blir på en liten österrikisk bensinstation någon mil efter Brenner där vi bokar ett hotellrum i Innsbruck (Vi vågade inte boka något i förväg eftersom vi inte visste hur långt vi skulle komma).

Efter välbehövliga bad och duschrutiner smet vi ut för att äta på närmaste ställe utanför hotellet. Och därefter en kort promenad tillbaka.

Caroline, som idag har kryssat alla rutorna i formuläret ”Köra fort genom bökig trafik i två länder och Alperna under en extrem värmebölja” sover gott. Därav bristen på bilder, jag har inte hjärta att väcka henne bara för att få tillgång till dagens bilder.

Men, som kompensation för uteblivna bilder får ni här en liten present i form av en länk.

The Other Final.

En av de bästa kreativa hjärnor jag någonsin samarbetat med, Peter Mayerhofer, introducerade mig till en reklambyrå i Amsterdam. Det mötet föranledes av en absolut vansinnig idé som Peter kommit på, och ledde till att han och jag flög till Amsterdam för att ställa en om möjligt ännu galnare fråga till otroligt kreativa reklambyrån KesselsKramer.

Om ni gillar fotboll eller människor - se filmen. Och det var genom den jag lärde mig bakgrundshistorien till låten ”Feeling Hot, Hot, Hot!”

Allt hör i hop. Allt.