Tbilisi, ursprungligen T’filisi men av hänsyn till uttalssvårigheterna för många av de resenärna som besökte staden namnändrat till Tbilisi, betyder ”Platsen med det varma vattnet”.

I ovanstående stycke ryms en stor del av Tbilisiis och Georgiens själ. ”Ok, greker, araber, turkar, perser, ryssar, fransoser eller tyskar klarar inte av uttala det georgiska konsonantklustret ’tf’ och envisas med att kalla staden ”Tiflis”. Så kan vi inte ha det.” 1936 registrerar staden sitt namn officiella namn som Tbilisi.

Resenärer i alla tider som passerat Tbilisi har stannat till, badat, vilat, ätit gott och rest vidare. Om man söker efter ett exempel på en plats som i tusentals år varit en multikulturell smältdegel utan att för den delen förlora sin särart kan man besöka Tbilisi.

Man ska inte romantisera. Georgien är ett land som har extrema utmaningar, skuggan av Rysslands galna ambitioner om Sovjetunionens återuppståndelse föll tidigt över Georgien (2008), landets ekonomi som redan från början var minst sagt bräcklig efter Sovjetunionens fall har utsatts för alla sorters finansiella angrepp från Ryssland. Det är ett ”grovt” ortodoxt kristet land där kyrkan har en tydlig plats i det dagliga livet, särskilt utanför storstaden Tbilisi. Till både nytta och fördärv. Trygghet för vissa och evig fördömelse för andra.

Samtidigt är Tbilisi en snäll stad. Folk är hjälpsamma, vänliga och har tålamod. Detta är min fjärde resa hit sedan 2019 och kontrasterna är märkliga. De flesta gamla bostadshus har fasader där putsen trillat av. Trottoarerna och gatorna är i ett skick som ingen från Norden skulle acceptera - jag skrattar åt tanken att ta med en delegation tillgänglighetskonsulter från Sverige hit, inte ens världens bästa viner (georgiska kveriviner) skulle kunna döva deras panikångestattacker. Många Tbilisibor, särskilt i min ålder, ser lite luggslitna ut. Inte den rena ”Sovjetmisärsgarderoben” jag såg i Sovjetunionen under 80-talet, men en sorts öststatskänsla över klädseln.

Ungas klädsel är identisk, om möjligt lite ännu mer hipp, som i vilken europeisk storstad som helst. Tänk Berlin+.

Igår tvekade jag och Caroline att tränga oss ombord på en tunnelbanevagn i rusningstrafiken. En herre (kanske något år yngre än mig) tog resolut tag i Caroline och tryckte in henne, och i princip lyfte in mig innan han pressade in sig själv genom dörrarna. I vilken annan plats som helst hade jag tvekat, tryck emot och i värsta fall sänkt någon som tagit tag i mig. Jag hade utgått från att det var ett försökt till ficktjuveri eller liknade. Inte i Tbilisi. Det finns säkert en livaktig kriminalitet i Georgien, men alla de jag träffat på i situationer som denna är snälla och har goda avsikter.

Folk av alla åldrar lämnar sina sittplatser på bussar och tunnelbanan till barn eller äldre (jag misstänker att Caroline tycker det är lite pinsamt men bekvämt när hon blir erbjuden plats hela tiden) och alla vi sett under våra resor är snälla mot barn. Både sina egna och andras. Vilket i min värld är en tydlig markör för ett bra samhälle. Caroline har hunnit med sex resor till Tbilisi, varav två själv utan att känna sig otrygg.

Sammantaget kan man säga att för vissa besökare är nog Tbilisi en fattig stad med livsfarlig trafik samt mörka gator med fallfärdiga hus. För oss är det en livaktig stad med enorma kvalitéer, vänliga människor, gott vin, god mat och fantastiska bad.

Baden och badandet är en upplevelse.

Vi har genom våra resor provat flera av badhusen i baddistriktet. Det finns flera olika grader av ”sunkighet eller lyx” bland badhusen.

Man går till ett badhus, hyr ett ”badrum” samt väljer olika tillägg. Vi väljer oftast att hyra ett litet rum för två personer i en timme med två handdukar och likt resenärer i alla tider lägger vi till skrubbning och intvålning.

Man går in i ”sitt” badrum som oftast består av två utrymmen, ett där man klär av sig och lämnar alla sina saker och ett rum med ett större inmurat badkar/minipool och någon form av dusch.

Så, snabb avklädning och ner i badet. Vattnet är mycket varmt och svavelhaltigt. Har man smycken, särskilt silver som svartnar, bör man ta av dessa.

Efter cirka tio till femton minuter bankar det på ”ytterdörren” och in kommer en badare eller en baderska.

Om det är en badare så är det jag som reser mig upp ur badet, är det en baderska så är det Caroline som står på tur. Ingen av oss (eller någon annan som besöker badhusen) har badkläder. Det finns en proffessionalitet bland badarna och baderskorna, lite lustigt med tanke på att Georgien är ett mycket ortodoxt kristet samhälle som är ganska obekvämt med offentlig nakenhet och lider av homofobiska strömningar, som gör att de utan att blinka skrubbar en (exfolierar) från topp till tå och därefter tvålar in och masserar hela kroppen som om det var det mest naturliga i hela världen. Vilket det faktiskt är.

Det är ömsom hårt eller mjukt men alltid omsorgsfullt. Man känner sig renare än någonsin efter en tvagning i Tbilisi.

Vi brukar oftast gå på ett badhus som skulle kunna definieras som ”medelsunkigt”. Det vill säga att vi väljer ett ”vanligt” rum istället för ett ”VIP-rum”. Prisbild cirka 45 GEL per timme (1 GEL = 4 SEK), ett ”VIP-rum” cirka 150 GEL/h. På de lyxigaste badhusen är det dubbla eller tredubbla priset som gäller för rumshyran. Till detta kommer handdukshyra och ”scrub & soap”. 45+2+2+30+30=109 GEL. Dvs 218 SEK per person.

Definitionen av graden av ”sunkighet” som jag använder handlar inte om själva badupplevelsen - den är unik och bra oavsett badhus - utan handlar om standarden på själva rummet.

En elektriker som är van vid elinstallationer i våtutrymmen skulle kunna stå ut max 60 sekunder i de enklare badhusens rum, tagit en taxi till flygplatsen för att aldrig mer komma tillbaka. Vissa plattsättare hade gråtit och en svensk rörmokare hade förmodligen blivit vänligt men bestämt utkastad efter hens försök att laga kranen som det svavelhaltiga vattnet runnit ur de senaste hundra åren. För att inte tala om de bisarra installationerna med plaströr för duschen… Det droppar, läcker och flödar över. Överallt. Så är det bara. Och så har det alltid varit. Nästan dygnet runt året om har badhusen öppet så att alla kan bada.

Jag rekommenderar att prova olika badhus för att hitta det som passar just en själv. Jag delar guideböckernas uppfattning: prisnivåerna en fråga om hur vackra baden är och servicenivå, själva badandet är det samma.

Glöm inte att ta med eller köpa vatten! Det behövs.

PS. Det finns även publika badhus, uppdelade i mans- och kvinnoavdelningar. Pris 8 GEL/h.