Det finns många samtal, företeelser och händelser från denna resa som skiljer sig från andra resor jag gjort. Därav denna epilog. Allt är nog inte intressant för alla, så hoppa gärna bland mellanrubrikerna och läs endast det du är intresserad av. Men jag hoppas att du läser.

• Privilegier

• Pandemin

• Klimatet

• Köra tillsammans

• Utrustning

• Navigation

• Nästa resa

Privilegier

Det går inte att komma förbi den största elefanten i rummet, Caroline och jag har pratat nästan varje dag om hur priviligierade vi är som får, kan och kunnat göra denna resa.

Vi visste inte om vi skulle komma iväg. Eller om vi kunde åka på Europasemester i pandemin. Tills det stod klart planerade vi utifrån två scenarier: Köra norröver (i Sverige) eller söderut.

Men vi var alltså färdigvaccinerade redan vid midsommar, fick våra Covid-pass direkt när de kom och uppfattade läget i Europa som sådant att vi faktiskt skulle kunna åka söderut. Efter ett långt pandemiuppehåll kändes det nästan lite busigt att åka utomlands. Kanske till och med lite oansvarigt.

Det blev absolut underbart. Men det var också tydligt när vi stannande till för att pausa eller stanna över natten, att vi tillhör en priviligerad grupp människor som har de socioekonomiska förutsättningarna att kunna gripa detta tillfälle och göra en resa genom ett Europa som så tydligt är märkt av den rådande pandemin.

Att vi har råd att ta in på hotell med lediga rum mitt i det italienska ”hemestrandet”. Att vi har vänner som öppnar sitt hem för oss under en vecka, i en korsikansk bergsby som hämtad ur en saga. Att en strejk som försenar vår hemresa med tre dygn inte innebär en katastrof, utan blir till ett äventyr som skapar en resa i resan. Att vi har råd att förlänga resan och har arbetsgivare som låter oss stanna borta en dag extra.

Detta är inte alla förunnat.

Och i våra samtal under resans gång har vi gemensamt noterat att de ökande klyftorna är så uppenbara att ingen som inte aktivt använder skygglappar kan förneka deras existens. Jag är rädd för att vi närmar oss ett Europa där övre medelklass och ännu rikare agerar på samma sätt som ”valutasvin” gjorde i forna öststater på åttiotalet. Utan att ens reflektera över att det kan vara fel. Det är inte en hållbar utveckling för ett samhälle som har stora utmaningar att möta gemensamt.

På ett förvridet sätt har de senaste årens ”kvasi-privilegiediskussioner” skadat samtalsklimatet för ytterst relevanta samtal om privilegier och klass. De samtalen behövs. Men de lär bli oerhört svåra att få till när alla tycks ha förlorat förmågan att diskutera privilegier utan att hänfalla till smutskastning eller glåpord.

Vi måste alla bli lite mer ödmjuka. Inte saktmodiga. Ödmjuka. Och kanske försöka se till andras behov - inte bara våra egna.

Pandemin

Pandemin var allestädes närvarande under hela resan. Det blev nästan chockartat att komma hem till ett masklöst Sverige.

Vi har fått använda mask överallt. Och visa Covid-pass på bland annat hotell, restauranger och utomhusbad. När Caroline gick in på en mack i Tyskland i integralhjälm (helhjälm), för att snabbt betala en tankning, blev hon genast tillsagd att gå ut och sätta på sig ett munskydd istället. På bensinstationscaféer i Italien var vi tvungna att visa Covid-pass om vi skulle sitta inomhus. På färjan från danska Rødby till tyska Puttgarden fick vi fylla i en Covidspårningsblankett, så att de skulle kunna nå oss om någon annan på färjan visat sig vara smittad. Man fick inte borda färjan till Korsika utan giltigt Covid-pass, detta kontrollerades lika noga som biljetten.

Det bärande i nitiskheten var oftast en respekt för andra människor. Det finns säkert en och annan paragrafryttare som njuter av ännu ett skäl att domdera sina medmänniskor, men vi upplevde att det i grund och botten handlade om en blandning av omsorg och oron för att pandemin aldrig kommer ta slut ifall inte alla hjälps åt, som var de starkaste drivkrafterna.

Olyckligtvis känns det som att detta ändå inte kommer räcka utan att vi går mot ytterligare ett pandemiår.

Klimatet

Värme, skogsbränder, hagelstormar, skyfall, översvämningar och utsläpp. Det var inga nådiga väderleksrapporter vi läste före och under vår resa. Vi drabbades inte. Vi fick hantera en extrem värmebölja (Lucifer) framför allt under hemresan genom Italien, men som vi konstaterat tidigare: vi hade förutsättningarna (kunskap, utrustning och ekonomi) för att klara detta.

Det går dock inte att komma runt den galenskap som tydligt syns på vägarna. Milslånga köer på autostradan längs med Gardasjön. Tusentals bilar som rörde sig någon meter i taget, stannade någon minut och sedan flyttade sig en meter igen. Alla dessa bilar hade motorerna igång oavbrutet för att kunna driva luftkonditioneringen, det var 38 grader i skuggan, i solen och förstärkt av värmeutveckling från alla motorerna måste temperaturen emellanåt varit långt över 55 grader.

Ett resursslöseri i sig självt, och med tanke på att utsläppen bidrar till att förvärra situationen i framtiden blir det helt förryckt. Vi, jag och Caroline, som kunde köra förbi dessa köer, våndades över våra egna utsläpp vilka i fossilsammanhang var ytterst modesta. I full motorvägsfart drog Vespan max 0,31l/milen och Trajan 0,42l/milen, i lägre farter då vi smög förbi köerna var förbrukningen ännu lägre. Men tusentals bensin-SUV:ar och diesel-kombis på tomgång i timmavis kräver enorma mängder bränsle och genererar stora utsläpp. Utan att ens komma någonvart. Det håller inte. Det behöver man inte vara miljömupp för att tycka. Det är bara orimligt i sig självt.

I Parma var det också tydligt att alla som kunnat (läs: har de ekonomiska förutsättningarna) redan lämnat staden. Det var vi, några andra enstaka turister och så de människor som antingen var tvungna att stanna för att jobba eller som saknade någonstans att ta vägen som var kvar. Missförstå mig inte, Parma är en fantastisk stad och vi kommer åka dit igen. Men som Caroline sa: ”Det här påminner om Stockholm vid midsommar när alla har åkt iväg, och bara de som saknar ett sommarställe eller en inbjudan till en fest är kvar i stan.”. Gatorna var nästan fullständigt öde.

Köra tillsammans

Vi körde tillsammans utan problem, vilket givetvis alltid är målet men nog svårare att genomföra i verkligheten. Det fanns även en del faktorer som både underlättade eller skulle kunnat försvåra. Till exempel valde vi (som alltid, kan tilläggas) att köra utan någon form av kommunikationsradio/intercom/uppkopplat mobilsamtal. Eller det faktum att Caroline har 97 hästkrafter i sin Triumph och en toppfart på över 200 km/h medan jag bara har 23,8 hästkrafter och en absolut toppfart på 124 km/h. Eller att Caroline tog sitt mc-körkort först i höstas medan jag har kört sedan åttiotalet. Men vi blev redan innan vi åkte på semester något som jag i brist på annat får kalla ”trafikmässigt samdansta”. Detta beror till stor del på att Caroline ”har det i sig” och att jag under 2020 och 2021 har gått ett flertal avancerade motorcykel- och trafikutbildningar som tydliggjort många av mina brister, uppdaterat mina trafikkunskaper både teoretiskt och praktiskt samt utvecklat min körförmåga till en helt ny nivå. Framförallt har dessa utbildningar gett mig en större ödmjukhet inför trafiken och dess inneboende utmaningar.

I korthet, Caroline har kört först i princip hela resan med mig i följe. Med undantag av några riktigt håriga hårnålskurvor på väg nerför branta berg i södra delen av Korsika samt under vår högst oplanerade mörkerkörning på väg hem från Korsikas sydspets.

Jag tror för övrigt att det är en sund metod för alla som lär sig köra motorcykel, eller är nyblivna mc-förare, att köra först när man kör i sällskap. Risken är annars att den som följer gör det blint och inte lär sig att fatta egna trafikbeslut. Eller dras med i någon annans tempo och ger sig in i något man inte behärskar.

Hursomhelst, om du är handledare åt någon som håller på att ta mc-körkort och mestadels kör före, prova några turer där du följer efter. Det blir lärorikt för er båda.

Utrustning

Motorcykelresande, touring, blir lätt en materialsport. Jag missunnar ingen att köpa en BMW 1250 GSA med aluminiumboxar och allt som behövs för att resa jorden runt. Men, man kan faktiskt strunta i all denna ”absolut nödvändiga utrustning” och bara åka iväg. Jag tror att många skulle bli gladare av att bara ge sig av än att oroa sig för om de har allt som behövs.

I vårt fall har vi haft med oss så lite som möjligt, även om vi har haft med oss allt som behövs för att ett medelålders par ska trivas.

Caroline har kört med två stycken Kriega US-20-väskor (sammanlagt 40 l) kopplade till varandra på sadeln och en liten, liten magnetisk tankväska från Held. För henne och hennes 2016 Triumph Thruxton R var detta en perfekt kombination. Kriegas produkter är mycket genomtänkta och håller en mycket hög kvalitet. De är också ganska dyra. Men prisvärda, om man har råd.

Jag körde med en 40 liters vattentät ryggsäck från Biltema som jag och några mycket skickliga motorcyklister hade utvärderat i samband med att vi gick en instruktörskurs. Den kostade ursprungligen 449 kronor, men såldes ut för 224:50 under försommaren. Jag har mycket goda erfarenheter av Biltemas väskor, 2016 körde jag till Spanien med deras vattentäta packrulle som kostade 139 kronor, och samma packrulle åkte med till Italien och Spanien 2017. Poängen med denna ryggsäck var att den passade perfekt mellan sadeln och handskfacket på Vespan. Stod där stadigt även om jag inte hade fäst ryggsäcken i Vespans sagolikt praktiska matkassekrok.

Under sadeln på Vespan förvarade jag både litet och stort första förbandskit, en LED varningsljuspuck, en liten verktygsats från Biltema, ett packnät, kätting med lås, arbetshandskar, Carolines kedjespray och mitt regnställ.

Vi hade inga problem med väskorna under hela resan, utöver att de blev väldigt fullpackade mot slutet när Caroline hade shoppat lite kläder i Parma. Jag körde dessutom hem det strandparasoll (fastsatt med strips på Vespan!) vi köpt på Korsika och hade våra två strandmattor hängandes utanpå väskan. Genom hela Europa…

Både Caroline och jag har använt Knox Urban Pro MK2 skyddsvästar denna resa. Dyra och värda vartenda öre. Funkar under jackor och regnställ samt fungerar självständigt som en ventilerad jacka när det är riktigt varmt. Caroline har kört med Revit! mc-jeans och Forma mc-stövlar, jag har haft vanliga byxor och mina vanliga Blundstonekängor. Kanske inte så genomtänkt för min del, men en utebliven levererans av mc-byxor ledde till detta. Samma sak som med bagagelösningarna: alla kläder fungerade utmärkt. Men. Vi luktade inte gott när vi kom fram till Korsika (där vi kunde tvätta allt), och vi luktade direkt illa vid hemkomsten till Malmö (då vi gudskelov hade en tvättid inbokad direkt…).

Hjälmar? Caroline har en knallgul Lanesplitter från Biltwell och jag har kört med en Shoei J-O jethjälm. Mattsvart. Vilket förstås är stendumt ur allmän synlighetssynpunkt eller när man behöver kunna hitta varandra i trafikröran. Även om jag nästan uteslutande har svarta kläder och svarta mc-ställ blir nästa hjälm vit. Man vill synas i trafiken.

Reflexvästar ihoprullade och plastade samt vars två alkotest (lagkrav i vissa länder att ha med vid färd) fanns också instuvade i motorcyklarna.

Det enda som var ”dåligt” ur ett utrustningsperspektiv var nog Vespans status, eller brist på status. Genom hela resan har nästintill varenda motorcyklist som vi mött, passerat eller passerats av vinkat till Caroline. Ingen har vinkat till mig. Ingen. Alla har sett den coola svenskan på sin stora retrohoj och hälsat glatt, för att sedan ignorera gubben några meter bakom. Han som verkar vara på väg till den lokala affären för att handla middagsmat. För mig, som alltid hälsar, blev detta lite plågsamt för egot. Samtidigt är detta just en av Vespans fördelar - man uppfattas som lokalt fordon vart man än kommer. Tills de ser registreringsskyltens ”S”. Då är de övertygade om att man har en skruv lös.

Tips till andra som ska resa: Biltemas blixtlåspåsar. 1-liters för dokument, småsaker osv och 3-liters för att packa kläder och annat större i. Gör livet enklare. Går att återanvända många gånger. Bara att kunna stoppa ner sandiga flipflops i väskan utan att smutsa ner allt annat är ovärderligt. Och kunna byta till torra kläder är förstås guld värt.

Navigation

Kartor. Vi har använt fysiska papperskartor till all distansnavigation. Över ett glas vin eller en kopp te har vi gemensamt studerat kartan inför nästa dags körning och skrivit ”roadbook” (anvisningar) på papperslappar i A6-format. I tätorter har vi växlat mellan att använda mobiltelefonens GPS-navigering eller att bara köra ”på känn”.

Lustigt nog så är vår erfarenhet från denna resa att vi körde fel fler gånger när vi har använde GPS (headset i öronen och mobilen i fickan). I trånga och täta stadsmiljöer med mycket trafik blir det lätt att man tar en sväng för tidigt eller misstolkar instruktionen. Om man hade haft en mobilhållare på styret eller en ”GPS-GPS” så att man kunde se kartan hade resultatet säkerligen blivit bättre. Eller inte.

Jag övar sedan ett år tillbaka på att bli skarpare på att navigera med hjälp av karta och kompass. Det ger en annan dimension än GPS. Särskilt när det gäller att ”förstå” alla möjliga alternativa färdvägar. Men man ska inte underskatta fördelarna med trafikinformationen som ges i realtid om köer mm. Det hjälpte inte kartorna oss med.

Har man en specifik destination och en exakt tid att passa så är GPS en oslagbar lösning. Men om man reser för nöjes skull och inte har en ”deadline” ger kartan bättre möjligheter och överraskningar.

Nästa resa?

Mötet med kurortshotellet i Tabiano innebär att vi förr eller senare åker dit igen. Och jag planerar fortfarande att (någon gång) köra motorcykel till Tbilisi. Vi har planerat att åka till Berlin i november för att gå på naturvinsfestival. Men allt beror på hur pandemin utvecklas/avvecklas. Det är inte över än. En sak är dock tydligt: tåg är ett intressant alternativ, och kombinationen av tåg och lokal hyr-mc är nog oslagbar för resor i dagens Europa.

Tack för denna gång!

Share

PS. Om du inte vill missa nästa resa - prenumerera nedan!

Subscribe now