Det finns många samtal, företeelser och händelser från denna resa som skiljer sig från andra resor jag gjort. Därav denna epilog. Allt är nog inte intressant för alla, så hoppa gärna bland mellanrubrikerna och läs endast det du är intresserad av. Men jag hoppas att du läser.

• Privilegier

• Pandemin

• Klimatet

• Köra tillsammans

• Utrustning

• Navigation

• Nästa resa

Privilegier

Det går inte att komma förbi den största elefanten i rummet, Caroline och jag har pratat nästan varje dag om hur priviligierade vi är som får, kan och kunnat göra denna resa.

Vi visste inte om vi skulle komma iväg. Eller om vi kunde åka på Europasemester i pandemin. Tills det stod klart planerade vi utifrån två scenarier: Köra norröver (i Sverige) eller söderut.

Men vi var alltså färdigvaccinerade redan vid midsommar, fick våra Covid-pass direkt när de kom och uppfattade läget i Europa som sådant att vi faktiskt skulle kunna åka söderut. Efter ett långt pandemiuppehåll kändes det nästan lite busigt att åka utomlands. Kanske till och med lite oansvarigt.

Det blev absolut underbart. Men det var också tydligt när vi stannande till för att pausa eller stanna över natten, att vi tillhör en priviligerad grupp människor som har de socioekonomiska förutsättningarna att kunna gripa detta tillfälle och göra en resa genom ett Europa som så tydligt är märkt av den rådande pandemin.

Att vi har råd att ta in på hotell med lediga rum mitt i det italienska ”hemestrandet”. Att vi har vänner som öppnar sitt hem för oss under en vecka, i en korsikansk bergsby som hämtad ur en saga. Att en strejk som försenar vår hemresa med tre dygn inte innebär en katastrof, utan blir till ett äventyr som skapar en resa i resan. Att vi har råd att förlänga resan och har arbetsgivare som låter oss stanna borta en dag extra.

Detta är inte alla förunnat.

Och i våra samtal under resans gång har vi gemensamt noterat att de ökande klyftorna är så uppenbara att ingen som inte aktivt använder skygglappar kan förneka deras existens. Jag är rädd för att vi närmar oss ett Europa där övre medelklass och ännu rikare agerar på samma sätt som ”valutasvin” gjorde i forna öststater på åttiotalet. Utan att ens reflektera över att det kan vara fel. Det är inte en hållbar utveckling för ett samhälle som har stora utmaningar att möta gemensamt.

På ett förvridet sätt har de senaste årens ”kvasi-privilegiediskussioner” skadat samtalsklimatet för ytterst relevanta samtal om privilegier och klass. De samtalen behövs. Men de lär bli oerhört svåra att få till när alla tycks ha förlorat förmågan att diskutera privilegier utan att hänfalla till smutskastning eller glåpord.

Vi måste alla bli lite mer ödmjuka. Inte saktmodiga. Ödmjuka. Och kanske försöka se till andras behov - inte bara våra egna.

Pandemin

Pandemin var allestädes närvarande under hela resan. Det blev nästan chockartat att komma hem till ett masklöst Sverige.

Vi har fått använda mask överallt. Och visa Covid-pass på bland annat hotell, restauranger och utomhusbad. När Caroline gick in på en mack i Tyskland i integralhjälm (helhjälm), för att snabbt betala en tankning, blev hon genast tillsagd att gå ut och sätta på sig ett munskydd istället. På bensinstationscaféer i Italien var vi tvungna att visa Covid-pass om vi skulle sitta inomhus. På färjan från danska Rødby till tyska Puttgarden fick vi fylla i en Covidspårningsblankett, så att de skulle kunna nå oss om någon annan på färjan visat sig vara smittad. Man fick inte borda färjan till Korsika utan giltigt Covid-pass, detta kontrollerades lika noga som biljetten.

Det bärande i nitiskheten var oftast en respekt för andra människor. Det finns säkert en och annan paragrafryttare som njuter av ännu ett skäl att domdera sina medmänniskor, men vi upplevde att det i grund och botten handlade om en blandning av omsorg och oron för att pandemin aldrig kommer ta slut ifall inte alla hjälps åt, som var de starkaste drivkrafterna.

Olyckligtvis känns det som att detta ändå inte kommer räcka utan att vi går mot ytterligare ett pandemiår.

Klimatet

Värme, skogsbränder, hagelstormar, skyfall, översvämningar och utsläpp. Det var inga nådiga väderleksrapporter vi läste före och under vår resa. Vi drabbades inte. Vi fick hantera en extrem värmebölja (Lucifer) framför allt under hemresan genom Italien, men som vi konstaterat tidigare: vi hade förutsättningarna (kunskap, utrustning och ekonomi) för att klara detta.

Det går dock inte att komma runt den galenskap som tydligt syns på vägarna. Milslånga köer på autostradan längs med Gardasjön. Tusentals bilar som rörde sig någon meter i taget, stannade någon minut och sedan flyttade sig en meter igen. Alla dessa bilar hade motorerna igång oavbrutet för att kunna driva luftkonditioneringen, det var 38 grader i skuggan, i solen och förstärkt av värmeutveckling från alla motorerna måste temperaturen emellanåt varit långt över 55 grader.

Ett resursslöseri i sig självt, och med tanke på att utsläppen bidrar till att förvärra situationen i framtiden blir det helt förryckt. Vi, jag och Caroline, som kunde köra förbi dessa köer, våndades över våra egna utsläpp vilka i fossilsammanhang var ytterst modesta. I full motorvägsfart drog Vespan max 0,31l/milen och Trajan 0,42l/milen, i lägre farter då vi smög förbi köerna var förbrukningen ännu lägre. Men tusentals bensin-SUV:ar och diesel-kombis på tomgång i timmavis kräver enorma mängder bränsle och genererar stora utsläpp. Utan att ens komma någonvart. Det håller inte. Det behöver man inte vara miljömupp för att tycka. Det är bara orimligt i sig självt.

I Parma var det också tydligt att alla som kunnat (läs: har de ekonomiska förutsättningarna) redan lämnat staden. Det var vi, några andra enstaka turister och så de människor som antingen var tvungna att stanna för att jobba eller som saknade någonstans att ta vägen som var kvar. Missförstå mig inte, Parma är en fantastisk stad och vi kommer åka dit igen. Men som Caroline sa: ”Det här påminner om Stockholm vid midsommar när alla har åkt iväg, och bara de som saknar ett sommarställe eller en inbjudan till en fest är kvar i stan.”. Gatorna var nästan fullständigt öde.

Köra tillsammans

Vi körde tillsammans utan problem, vilket givetvis alltid är målet men nog svårare att genomföra i verkligheten. Det fanns även en del faktorer som både underlättade eller skulle kunnat försvåra. Till exempel valde vi (som alltid, kan tilläggas) att köra utan någon form av kommunikationsradio/intercom/uppkopplat mobilsamtal. Eller det faktum att Caroline har 97 hästkrafter i sin Triumph och en toppfart på över 200 km/h medan jag bara har 23,8 hästkrafter och en absolut toppfart på 124 km/h. Eller att Caroline tog sitt mc-körkort först i höstas medan jag har kört sedan åttiotalet. Men vi blev redan innan vi åkte på semester något som jag i brist på annat får kalla ”trafikmässigt samdansta”. Detta beror till stor del på att Caroline ”har det i sig” och att jag under 2020 och 2021 har gått ett flertal avancerade motorcykel- och trafikutbildningar som tydliggjort många av mina brister, uppdaterat mina trafikkunskaper både teoretiskt och praktiskt samt utvecklat min körförmåga till en helt ny nivå. Framförallt har dessa utbildningar gett mig en större ödmjukhet inför trafiken och dess inneboende utmaningar.

I korthet, Caroline har kört först i princip hela resan med mig i följe. Med undantag av några riktigt håriga hårnålskurvor på väg nerför branta berg i södra delen av Korsika samt under vår högst oplanerade mörkerkörning på väg hem från Korsikas sydspets.

Jag tror för övrigt att det är en sund metod för alla som lär sig köra motorcykel, eller är nyblivna mc-förare, att köra först när man kör i sällskap. Risken är annars att den som följer gör det blint och inte lär sig att fatta egna trafikbeslut. Eller dras med i någon annans tempo och ger sig in i något man inte behärskar.

Hursomhelst, om du är handledare åt någon som håller på att ta mc-körkort och mestadels kör före, prova några turer där du följer efter. Det blir lärorikt för er båda.

Utrustning

Motorcykelresande, touring, blir lätt en materialsport. Jag missunnar ingen att köpa en BMW 1250 GSA med aluminiumboxar och allt som behövs för att resa jorden runt. Men, man kan faktiskt strunta i all denna ”absolut nödvändiga utrustning” och bara åka iväg. Jag tror att många skulle bli gladare av att bara ge sig av än att oroa sig för om de har allt som behövs.

I vårt fall har vi haft med oss så lite som möjligt, även om vi har haft med oss allt som behövs för att ett medelålders par ska trivas.

Caroline har kört med två stycken Kriega US-20-väskor (sammanlagt 40 l) kopplade till varandra på sadeln och en liten, liten magnetisk tankväska från Held. För henne och hennes 2016 Triumph Thruxton R var detta en perfekt kombination. Kriegas produkter är mycket genomtänkta och håller en mycket hög kvalitet. De är också ganska dyra. Men prisvärda, om man har råd.

Jag körde med en 40 liters vattentät ryggsäck från Biltema som jag och några mycket skickliga motorcyklister hade utvärderat i samband med att vi gick en instruktörskurs. Den kostade ursprungligen 449 kronor, men såldes ut för 224:50 under försommaren. Jag har mycket goda erfarenheter av Biltemas väskor, 2016 körde jag till Spanien med deras vattentäta packrulle som kostade 139 kronor, och samma packrulle åkte med till Italien och Spanien 2017. Poängen med denna ryggsäck var att den passade perfekt mellan sadeln och handskfacket på Vespan. Stod där stadigt även om jag inte hade fäst ryggsäcken i Vespans sagolikt praktiska matkassekrok.

Under sadeln på Vespan förvarade jag både litet och stort första förbandskit, en LED varningsljuspuck, en liten verktygsats från Biltema, ett packnät, kätting med lås, arbetshandskar, Carolines kedjespray och mitt regnställ.

Vi hade inga problem med väskorna under hela resan, utöver att de blev väldigt fullpackade mot slutet när Caroline hade shoppat lite kläder i Parma. Jag körde dessutom hem det strandparasoll (fastsatt med strips på Vespan!) vi köpt på Korsika och hade våra två strandmattor hängandes utanpå väskan. Genom hela Europa…

Både Caroline och jag har använt Knox Urban Pro MK2 skyddsvästar denna resa. Dyra och värda vartenda öre. Funkar under jackor och regnställ samt fungerar självständigt som en ventilerad jacka när det är riktigt varmt. Caroline har kört med Revit! mc-jeans och Forma mc-stövlar, jag har haft vanliga byxor och mina vanliga Blundstonekängor. Kanske inte så genomtänkt för min del, men en utebliven levererans av mc-byxor ledde till detta. Samma sak som med bagagelösningarna: alla kläder fungerade utmärkt. Men. Vi luktade inte gott när vi kom fram till Korsika (där vi kunde tvätta allt), och vi luktade direkt illa vid hemkomsten till Malmö (då vi gudskelov hade en tvättid inbokad direkt…).

Hjälmar? Caroline har en knallgul Lanesplitter från Biltwell och jag har kört med en Shoei J-O jethjälm. Mattsvart. Vilket förstås är stendumt ur allmän synlighetssynpunkt eller när man behöver kunna hitta varandra i trafikröran. Även om jag nästan uteslutande har svarta kläder och svarta mc-ställ blir nästa hjälm vit. Man vill synas i trafiken.

Reflexvästar ihoprullade och plastade samt vars två alkotest (lagkrav i vissa länder att ha med vid färd) fanns också instuvade i motorcyklarna.

Det enda som var ”dåligt” ur ett utrustningsperspektiv var nog Vespans status, eller brist på status. Genom hela resan har nästintill varenda motorcyklist som vi mött, passerat eller passerats av vinkat till Caroline. Ingen har vinkat till mig. Ingen. Alla har sett den coola svenskan på sin stora retrohoj och hälsat glatt, för att sedan ignorera gubben några meter bakom. Han som verkar vara på väg till den lokala affären för att handla middagsmat. För mig, som alltid hälsar, blev detta lite plågsamt för egot. Samtidigt är detta just en av Vespans fördelar - man uppfattas som lokalt fordon vart man än kommer. Tills de ser registreringsskyltens ”S”. Då är de övertygade om att man har en skruv lös.

Tips till andra som ska resa: Biltemas blixtlåspåsar. 1-liters för dokument, småsaker osv och 3-liters för att packa kläder och annat större i. Gör livet enklare. Går att återanvända många gånger. Bara att kunna stoppa ner sandiga flipflops i väskan utan att smutsa ner allt annat är ovärderligt. Och kunna byta till torra kläder är förstås guld värt.

Navigation

Kartor. Vi har använt fysiska papperskartor till all distansnavigation. Över ett glas vin eller en kopp te har vi gemensamt studerat kartan inför nästa dags körning och skrivit ”roadbook” (anvisningar) på papperslappar i A6-format. I tätorter har vi växlat mellan att använda mobiltelefonens GPS-navigering eller att bara köra ”på känn”.

Lustigt nog så är vår erfarenhet från denna resa att vi körde fel fler gånger när vi har använde GPS (headset i öronen och mobilen i fickan). I trånga och täta stadsmiljöer med mycket trafik blir det lätt att man tar en sväng för tidigt eller misstolkar instruktionen. Om man hade haft en mobilhållare på styret eller en ”GPS-GPS” så att man kunde se kartan hade resultatet säkerligen blivit bättre. Eller inte.

Jag övar sedan ett år tillbaka på att bli skarpare på att navigera med hjälp av karta och kompass. Det ger en annan dimension än GPS. Särskilt när det gäller att ”förstå” alla möjliga alternativa färdvägar. Men man ska inte underskatta fördelarna med trafikinformationen som ges i realtid om köer mm. Det hjälpte inte kartorna oss med.

Har man en specifik destination och en exakt tid att passa så är GPS en oslagbar lösning. Men om man reser för nöjes skull och inte har en ”deadline” ger kartan bättre möjligheter och överraskningar.

Nästa resa?

Mötet med kurortshotellet i Tabiano innebär att vi förr eller senare åker dit igen. Och jag planerar fortfarande att (någon gång) köra motorcykel till Tbilisi. Vi har planerat att åka till Berlin i november för att gå på naturvinsfestival. Men allt beror på hur pandemin utvecklas/avvecklas. Det är inte över än. En sak är dock tydligt: tåg är ett intressant alternativ, och kombinationen av tåg och lokal hyr-mc är nog oslagbar för resor i dagens Europa.

Tack för denna gång!

Share

PS. Om du inte vill missa nästa resa - prenumerera nedan!

Subscribe now

Tåget gick till slut från Innsbruck. Kraftigt försenat rullade tåget iväg medan åskan rullade mellan bergen. 04:28 passerade vi Nürnberg vilket Caroline dokumenterade.

Hon tog även denna bild, titel: ”Man som sover med armarna i kors”.

Vi kom fram till Hamburg en och en halv timme försenade, vilket tillsamman med avlastningen innebär att vi rullade iväg strax efter elva. Det vill säga, när regnet började.

Det regnade så mycket att denna lilla bil körde ifatt oss på väg ut mot Autobahn och vid ett rödlyse hissade föraren ner rutan och ropade: ”FIN MOTORCYKEL!”. Caroline, som hade öronproppar och hel hjälm, uppfattade inte att hon fått en komplimang på svenska utan trodde att det var något annat europeiskt språk. Jag skrattade stort, vilket ledde till att glasögonen immade igen och hela spektaklet höll på att gå över styr. Vi räddades av att en tysk mc-polis svängde in framför och alla tre skärpte oss för att inte ådra oss ordningsmaktens intresse.

Det regnade. Tungt och ganska svalt regn. Dagen innan hade vi badat i Innsbruck med 32 grader, dagen före det hade vi kört långa distanser i 37 grader. Nu körde vi i 17-gradigt regn. Redan efter en timme var vi fullständigt genomblöta. Till och med Caroline som har bra mc-regnkläder blev dyngsur, mitt slitna regnställ hade inte en chans när regnet kom uppifrån och från sidorna i form av hjulstänk från trafiken runt om. Vägen till Puttgarden från Hamburg brukar vara enkel, med en och annan kö precis när man närmar sig Fehmarn. Nu var det en ren pärs kombinerat med en milslång kö innan bron till Fehmarn. Trots mitt yppiga underhudsfett frös jag så att jag skakade när vi kom fram till färjan i Puttgarden.

Vi åt på färjan och hann klä på Caroline alla plagg som gick att klämma in under hennes regnjacka. Och när vi körde av färjan stannade vi på området så att jag kunde byta alla mina blöta kläder mot torra innan vi körde vidare. Givetvis, efter att vi gjort allt för att förbereda oss för mer regn, skojade makterna till det genom att inte låta det regna. Några stänk här och där för att vi inte skulle hoppas, men i praktiken körde vi utan regn på våta vägbanor från Rødby till Malmö. Vi rusade hemåt.

På tal om makterna, när vi passerar bron ligger Malmö under ett kompakt regnväderssystem med så dramatiska moln att de måste komma från något rekvisitaförråd. Men molnen bara skräms och vi rullar in i garaget 19:14.

Hemma.

Pausar där (eftersom vi är ganska trötta och ska båda arbeta imorgon, inklusive testa oss för COVID-19), men vill nämna att jag kommer lägga till en epilog de närmaste dagarna. För det finns mer att berätta om denna resa.

Klockan är 22:28 och vi sitter fortfarande i Innsbruck. Tåget skulle ha gått 20:44 men något har hänt, oklart vad.

Själv skyller jag på Caroline. Hon var så otroligt glad när jag missade infarten till AutoZug och fick rå om lastpersonalen själv. Samt checka in och svara på frågan: ”Är ni inte två på biljetten, var är den andre?” med: ”Ingen aning, han missade infarten. Kommer väl någon gång. Kanske.”

Asgarv från alla när jag en kvart senare kommer fram.

Vi har haft en underbar dag i Innsbruck. Vi sov gott på hotellet, vaknade till en söndagsmorgon med strålade sol och gick på stan för att äta frukost. På väg till frukost, på väg från frukost, på väg vartsomhelst så har Caroline fotograferat.

(Så jag har fotograferat bilder på Caroline när hon fotograferar…)

Till hennes försvar, Innsbruck är vackert.

Efter frukost gick vi tillbaka till hotellet för att packa och checka ut. Vi lämnade väskorna i bagagerummet och tog en lagom lång promenad till Innsbrucks offentliga friluftsbad, Freibad Tivoli.

En idyll.

Men som alltid i Österrike så finns det: REGLER!

Vi tillbringade i princip hela dagen på badet. Strax innan 17 bytte vi om och gick tillbaka till hotellet för att hämta våra väskor och annan utrustning. Det gick snabbt (inklusive några fotograferingar) och vi satt på ett café och gjorde oss i ordning för att köra till AutoZug:et.

Floden nära AutoZug-infarten.

Viadukten innan Autozug-infarten.

Och motorcyklarna lastade på AutoZug:et. Vänligen notera det turkosa badparasollet som vi köpte på Korsika.

Vi skrattar mest åt det, men det verkar lite som vi kommer få stanna i Innsbruck för evigt.

Vi får väl se.

Jag har under åren gått ett antal SMC-kurser (SMC = Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation). De har varit utmärkta och de kunskaper jag tillägnat mig där har vid ett flertal tillfällen räddat livet på mig. Samtidigt som kurserna har gjort mitt motorcykelkörande roligare.

De bästa kurserna ingår i något som kallas stegutbildning, ursprungligen 1-4, numera finns även 5 (licenskurs för roadracingstjärna) och 6 (raceträning). Steg 1-3 är fundamenta i motorcykelkörning, steg 4 har ibland en lite mer zenbuddisk approach då den består av mer personlig coachning.

Under en av mina Steg 4-utbildningar i Falkenberg bad min instruktören (läs: muttrade) att jag skulle sjunga något i hjälmen. ”Sjunga?” frågade jag. ”Sjung något högt i hjälmen medan du kör. Om du inte pallar kan du åtminstone nynna en låt som du kan utantill. Nynna hela nästa omgång varv på banan.” sa instruktören med ett tonfallet som inte gick att ifrågasätta.

Jag lämnade depån när det var min tur och sjöng Beatles ”Hello. Goodbye” medan jag körde flera varv runt banan i hög fart. Eller rättare sagt, i högre fart än tidigare.

Väl tillbaka i depån frågade jag instruktören var det var för sorts djävulskt hittepå - varför gick det bättre (och snabbare) när jag sjöng?

Med en suck som endast Fredrik Backman skulle kunna beskriva svarade instruktören: ”Du slutar omedvetet att andas när du spänner dig i ingången till kurvorna. Om du sjunger kan du inte sluta andas. Nynna räcker. Uppfattat? (Med ett omärkligt ”idiot” insmugit i tonfallet)”.

Så jag nynnar. Och sjunger högt. Medan jag kör. Till glädje och skräck för många jag passerat vid övergångsställen eller i stadstrafiken.

Idag har jag nynnat på denna i princip hela dagen: Arrow, Feeling Hot Hot Hot!

För det har varit varmt. Vi steg upp men behövde lite tid att komma i ordning. Så klockan var nästan 10:00 innan vi började rulla från Parma. Eftersom vi mestadels skulle köra i temperaturer mellan 30 och 37 grader valde vi att köra i hög fart från Parma i riktning mot Bologna, vilket på kartan kan upplevas vara lite åt fel håll. Men om vi körde mot Bologna på betalmotorvägen och svängde vänster innan Modena upp mot Trento/Bolzano/Brennero skulle vi kunna hålla 110+ och kanske få lite hjälp av fartvinden som kylning innan temperaturen nådde max. Tanken var helt enkelt att rymma värmen genom att köra längre men med högre fart.

Det fungerade. Hyggligt. Fram till i höjd med Verona hade vi bara några kortare bilköer. Men mellan Verona och Bolzano var det helt vilt. Kilometerlånga, ibland milslånga köer. Denna helg motsvarar midsommartrafiken i Sverige. Vi utvecklade ett regelverk under vätskepauserna, om farten i kön var under 30 km/h så körde vi i vägrenen i max 50 km/h, var farten i bilkön över 30 men under 60 km/h så körde vi mellan filerna. Om farten i bilkön passerade 60 km/h så höll vi oss i en fil.

Mil efter mil.

442 kilometer om man vill vara exakt.

Bilden visar hur det står helt stilla i höjd med Gardasjön, vi har kört sju kilometer i vägrenen för att komma in på macken för att tanka och dricka mer vatten.

Men vår chansning fungerade, ju längre dagen gick och desto länge norrut vi kom blev temperaturen mer uthärdlig. I Bolzano kändes 32 grader som ”helt ok”, och 26 i Brenner kändes lite ”svalt”.

Och ju längre in i Tirol vi kommer kommer ljuva svalkande vindar som faller ner från bergssluttningarna. Sista stoppet blir på en liten österrikisk bensinstation någon mil efter Brenner där vi bokar ett hotellrum i Innsbruck (Vi vågade inte boka något i förväg eftersom vi inte visste hur långt vi skulle komma).

Efter välbehövliga bad och duschrutiner smet vi ut för att äta på närmaste ställe utanför hotellet. Och därefter en kort promenad tillbaka.

Caroline, som idag har kryssat alla rutorna i formuläret ”Köra fort genom bökig trafik i två länder och Alperna under en extrem värmebölja” sover gott. Därav bristen på bilder, jag har inte hjärta att väcka henne bara för att få tillgång till dagens bilder.

Men, som kompensation för uteblivna bilder får ni här en liten present i form av en länk.

The Other Final.

En av de bästa kreativa hjärnor jag någonsin samarbetat med, Peter Mayerhofer, introducerade mig till en reklambyrå i Amsterdam. Det mötet föranledes av en absolut vansinnig idé som Peter kommit på, och ledde till att han och jag flög till Amsterdam för att ställa en om möjligt ännu galnare fråga till otroligt kreativa reklambyrån KesselsKramer.

Om ni gillar fotboll eller människor - se filmen. Och det var genom den jag lärde mig bakgrundshistorien till låten ”Feeling Hot, Hot, Hot!”

Allt hör i hop. Allt.

Vi checkade motvilligt ut från vårt hotell i Tabiano. Hit kommer vi åka igen. När vi skulle hämta ut hojarna höll mozzarellabilen på att lasta ur. ”Ska jag flytta mig?” frågade chauffören. ”Nej då.” svarade Caroline och baxade ut sin Thruxton ur boxen med några millimeter tillgodo. Jag körde upp för den branta uppfarten först och Caroline formligen dansade uppför backen, efter det att chauffören ropat ”Sådär låter en riktig motorcykel!”.

På väg igenom det oerhört vackra landskapet (vi skulle bara 27 km till nästa boende), stannade Caroline som vanligt och tog bilder. Ända sedan vi började övningsköra med mc har dessa plötsliga fotostopp blivit en del av trafikbeteendet.
Mitt idoga suckande föranleder ett och annat spexigt foto…

Vi körde alltså till ett hotell i närheten av Parma, dumpade väskorna och körde vidare in till Parma. Där gjorde vi ett besök hos en av Carolines favoritleverantörer: Holy Freedom

Efter denna trevliga upplevelse åt vi en god lunch på en bar alldeles i närheten.

Nämnde jag Carolines fotograferande?

Väl klara med Parmabesöket körde vi tillbaka till hotellet. Temperaturen var då 38 grader. Hotellets utlovade pool visade sig bestå av ett samarbete med ”Ego Village”, ett fitnesscenter med pooler och simbassänger. En enorm kontrast mot tidigare bad och ändå en ganska rolig upplevelse i värmen. Om än något märkligt.

Vid 18-tiden gav vi upp, gick tillbaka till hotellet och tänkte att vi bara vilar på rummet. Men efter någon timme så började vi undra om inte vi skulle köpa något litet att käka. Kanske på Coop som ligger på hyfsat promenadavstånd från hotellet. På vägen förbi receptionen frågade vi, som en ren chansning, om de visste något matställe som var öppet (mycket är stängt eftersom italienarna själva har semester). Receptionisten tipsade om den närmaste pizzerian, som visade sig vara öppen. Och därtill en absolut sagolik upplevelse.

Det finns seriösa vetenskapliga hypoteser om att världen vi lever i är en simulation. Och det pågår avancerade experiment för att bevisa eller motbevisa dessa hypoteser.

Jag följer, lekmannamässigt, forskningen och tillhör de som tvivlar på idén om att vi alla lever i en simulering. Men när vi får första omgångens dryckesbong på bordet börjar jag undra. Vi har gått till en slumpmässigt vald restaurang i en slumpmässigt vald ort och blivit placerade av en kypare vid ett (av många!) bord för två. Med bordsnummer… 313. Alltså samma som på hotellet i Tabiano.

Vi sitter fast. I och för sig på en underbar plats, men vi sitter ändå fast.

Enligt vår ursprungliga plan skulle vi ha kört till Innsbruck idag, i tid för att lasta på tåget som skulle ha avgått 20:44 till Hamburg. Så blev det inte.

Tåget ställdes in på grund av den tyska tågstrejken och vi har ”fått” ersättningståg först på söndag.

Vare sig om vi vill det eller ej, istället för att vara hemma på fredag kväll kommer vi att vara hemma måndag kväll. Om inte något annat händer.

Vi bor på ett italienskt hotell i kurorten Tabiano Terme. Här är förtvivlat trevligt och bra. Vi lyckades få en natt till på hotellet vilket innebär att vi mestadels växlat mellan poolen och matsalen hela dagen. Vi är båda förtjusta i hotellet, och jag roas oerhört av alla speciella företeelser som finns på denna typ av hotell och pensionat. Som medaljongen med rumsnumret som ligger på vårt bord i matsalen. Vilket innebär att vinflaskan från gårdagens middag som vi inte drack upp stod på bordet och väntade på oss vid middagen ikväll. Maten, det vill säga frukosten, lunchen och middagen följer traditionellt italienskt snitt. Det är mycket mat till lunch och middag, och allt är gott.

Det som var en hastig bokning för att mellanlanda på vägen till Innsbruck visade sig vara ett fynd. Hit kommer vi att åka igen.

Vi tog en promenad för att se något av staden utöver hotellet och såg en fin men lite för sömnig by. Hotell och service överallt men det mesta såg stängt ut. Att alla var på semester räckte inte som förklaring. Det var lite för dött. Vi kom på varför när vi hängde utanför den stora badanläggning.

Tabiano är en kurort som riktat sig mot äldre och konvalescenter sedan mitten av 1800-talet. Varma källor och frisk luft har byggt upp en hel hälsoindustri i byn. Äldre människor åker hit för att må bättre, några på rehabilitering, vissa tillsammans med yngre familjemedlemmar.

Allt här tvärnitade i och med Italiens hårda pandemi-lock down. Baden öppnade för ”covidsäkrade” besök den 31 maj 2021, men det syns fortfarande att återhämtningen inte är klar. Många av gästerna på vårt hotell är 80+. Den demografin har påverkats kraftigt i Italien av pandemin, och om man bortser från krutgummorna vid grannbordet i matsalen som älskar Caroline, så är det nog många i målgruppen som avvaktar med att åka på sin årliga sparesa.

Jag tror att just denna typ av verksamhet kommer att återhämta sig. Men det tar tid.

En ytterligare faktor som vi behöver ha i åtanke är temperaturen. Det är en extrem värmebölja i Medelhavsregionen just nu. Även det begränsar vår rörlighet - det blir för varmt att köra motorcykel. Det är inte själva körandet som är problemet, men om det uppstår trafikstörningar som gör att trafiken står helt stilla blir situationen farlig. En ”stau” på Autobahn går inte att hantera i 37 grader, det blir med motorvärme, mc-kläder, och utan skugga snabbt det dubbla.

I morgon kör vi ett kort hopp till ett annat hotell i Parma. Och kanske ett besök inne i staden. Tills dess njuter vi av att andas i Tabiano.

Vi steg upp tidigt och smög iväg för att inte väcka våra snälla värdar som tagit hand om oss i en vecka. Och vilken vecka. Vad vi än har gjort på Korsika har överskuggats av den enkla och helhjärtade vänlighet vi mötts av i den lilla bergsbyn.

När vi rullade mot Bastia var bergen insvepta i dimmor och några regnstänk kändes som tårar från Korsika självt.

Väl i Bastia körde vi ombord på färjan och tillbringade närmare fem trötta timmar ombord.

Framme i Livorno tankade vi och styrde ut på motorvägarna mot Parma. Planen var att köra till Parma och göra några snabba stopp där innan vi skulle köra till Tabiano där ett för oss okänt hotell väntade.

Men det var för varmt: 34 plus och stekande sol mest hela vägen tvingade oss att ta vätskepauser i princip var fyrtionde minut. När fartvinden i 110 km/h inte svalkar utan känns obehagligt varm blir man lätt distraherad.

Man kan också tillägga att vi numera har lagt oss till med flera italienska manér när det gäller parkering och körstil.

Polismans tecken, ljussignal, skyltning och slutligen högerregel gäller vanligtvis. När det är 34+ gäller skugga före skyltning.

Vi valde att strunta i Parma och köra direkt till hotellet i Tabiano.

Det var ett klokt beslut.

Vi skojade vid stoppen om att vi även denna gång skulle missa poolen, för hittills under resan har vi hela tiden checkat in precis för sent för att få använda poolerna - det har nästan blivit en regel. Men väl framme i Tabiano kl 17:57 sprang Caroline in i lobbyn och tjoade fram den viktiga frågan om poolens öppettider, innan incheckning och koll av COVID-pass. Först fattade ingen, men efter en del assistans från andra hotellgäster blev svaret tydligt: Vi är ett hotell där poolen är alltid öppen.

Hotellet är fantastiskt! Rent, snyggt och med allt det där praktiska, samtidigt som det är en glad och vänlig parodi på ett kurhotell där Wes Anderson eller Quentin Taratino letar karaktärer för framtida produktioner.

Motvilligt lämnade vi den svala poolen och bytte om till middagen. I något som liknar ett Fawlty Towers-avsnitt med Manuel i restaurangen hamnar vi vid ett bord mitt i matsalen så att alla stamgäster kan beskåda skådespelet med de uppenbart malplacerade gästerna, dvs vi.

Och menyn - det är inget att prata om. Det blir, utan att vi får en syl i vädret, antipasti, primi, secondi, dolce. Och detta efter att vi sagt att vi inte är så hungriga. Vi fick, likt alla andra gäster, en traditionell italiensk middag. Som var fantastisk. Vi fick iallafall välja mellan husets vita eller husets röda, och om vi skulle ha bubblor eller ej i mineralvattnet. Samt vilken dessert vi ville ha. Caroline valde Créme Caramel och jag åt en hembakad aprikospaj.

Allt var utsökt. Och just detta oväntade hotell blir som en semester i semestern. De ordnade till och med ett separat garage för våra motorcyklar.

Vilket kanske är mer passande än vi anar... Efter samtal med ÖBB om strejken och ersättningstransporter står det nu klart att vårt tåg går inte imorgon, och att vi ännu inte fått plats på fredagens tåg. De erbjuder oss ett tåg på söndag - men då kommer vi inte hem förrän måndag kväll. Nya besked ska vi få imorgon vid lunch.

Som om allt roligt inte räckte i denna nyfunna pärla i Tabiano, utanför fönstret pågår någon form av clownföreställning.

Pricken över i:et en lång, men underbar resdag.

Vi sov ut. Vilade. Och kunde efter en lång frukost konstatera att vi hade kört för långt igår. Inte i distans, utan i tid och slitage.

Vi kunde också glädjas åt att vi klarat det utan att tappa varandra. Det finns en särskild belöning i att få bekräftat: När det gäller så kan man.

Vi körde en mjuk sväng ut i trakten för att äta lunch någonstans på väg till stranden.

Idag var vår sista stranddag och kväll på Korsika, imorgon tidigt tar vi färjan till Livorno.

Stranden var precis vad vi behövde. Det blev en bra dag med ljuvliga bad. Vi hängde oss kvar så länge vi kunde.
Kvällen firade vi med goda vänner, god mat och gott vin. Och avslutade på torget med kaffe och avec.

Kvällen till ära framfördes korsikanska sånger.

Planen är att köra från Livorno till Parma (mest för att Caroline vill överraska en leverantör hon gillar), sova över utanför Parma och sedan köra till Innsbruck och biltåget. Lugn tur.

Fast spänningen steg något när vi under kvällen fick fem mejl från ÖBB om att vårt tåg är inställt, på grund av strejk i Tyskland…

Vi får kolla imorgon vad som gäller.

Av någon obegriplig anledning har Caroline, som är en ”hundmänniska”, utvecklat en intrikat relation till en ganska skamfilad katt i byn. I morse när vi gick ner till våra motorcyklar gav Caroline katten vatten. Som vanligt. Själv tror jag att alla byns katter är reinkarnerade tanter. Även om jag inte tror på reinkarnation. Eller någon annan högre makt. Men något lurt är det.

Sedan körde vi iväg. Vi skulle göra den ”stora utflykten”. Köra till Korsikas sydspets, Bonifacio. På kartan såg det lätt ut, ca 170 km. Rak fin väg, T10.

Första stoppet tog vi ganska tidigt, bara efter en halvtimme. En café, en croissant och vars sin flaska vatten. Med tanke på att temperaturen stadigt ligger mellan 27-34 grader har vi blivit väldigt medvetna om vätskeförlusterna vi gör. Särskilt när man kör aktivt. Nya pandemireglerna infördes idag i Frankrike vilket märktes överallt. Även på bageriet där vi beställde denna första fika. Begränsat antal i butiken, så kön till bageriet ringlade långt ut och runt på parkeringen.

En kvinna i 45-års åldern stod framför mig och jag noterade hennes ärr på armen från Calmettevaccinationen. Mitt sitter på låret. Blev en lite märklig reflektion där i kön, igår var det stora demonstrationer gentemot de nya pandemireglerna (som av vissa ses som inskränkningar av personlig frihet), och idag köar jag på grund av pandemin bakom någon som har ett bevis på hur vaccin kan förändra samhället. Till det bättre.

Jag tror på personlig frihet. Men jag tror också på att gemensamma kollektiva ageranden och företeelser är en förutsättning för att personlig frihet ska fungera för alla. Om vi inte hjälps åt finns det inget utrymme för att kunna göra något. Att bara vaccinera ett fåtal hjälper föga.

När vi stannar för andra stoppet sänker vi raskt en liter vatten, och Caroline lyckas dessutom få i sig en hallonmilkshake. Nu börjar vi också inse att vi tar oss fram alldeles för långsamt. Trafiken är tät, emellanåt ogenomtränglig och väldigt, väldigt ”fransk”.

Det tar mycket längre tid än vad vi trott, och någonstans här borde vi kastat in handduken och vänt tillbaka.

Men vi är inte sådana.

Vi kör. Och svettas vid köbildningarna.

Landskapet är förvånansvärt grönt och lummigt trots temperaturen. Desto längre söderut vi kommer, ju mer brunt gräs ser vi. Men det är inte alls den totalt solsvedda natur som man t ex. ser i stora delar av Spanien, på Korsika är träd, buskar och de flesta fält gröna och ser frodiga ut.

Det tar oss fem timmar att köra till Bonifacio om vi räknar med ett tankstopp och två fikor (läs vätskepauser).

Vi äter lunch och tar en titt på Bonifacio. Och inser att vi kommer ha svårt att hinna hem till middagen hos våra vänner. Det är i och för sig lätt ordnat med ett meddelande - men vi börjar ana att vi kommer få en lång hemresa med lika mycket eller mer trafik.

Lite överambitiöst planerar vi att skippa doppet i Bonifacio och istället göra en avstickare till någon av stränderna som ligger längs med vägen.

Såg lätt ut på kartan avståndsmässigt även om det inbegrep lite hårnålskurvor och serpentinvägar när man skulle passera bergsryggarna ner till havet. För andra gången missbedömde vi trafiken. Att köra ”svår” väg när man har vägbanan för sig själv är ”svårt” nog. Släng in tusentals semesterfirare med stora fordon i mixen och så har man verkligen en utmaning som heter duga. Både dit och tillbaka över bergsryggen kämpar vi med andra trafikanter om plats på körbanan.

Väl tillbaka på ”stora” vägen (T10) går det trögt. Vi vinner lite distans på att Caroline gått och blivit fransk på riktigt - hon kör om kilometervis av köer på samma sätt som de infödda motorcyklisterna, men i slutänden så har köerna blivit så många och långa att det mest är ett utlopp för vår frustation. Det tar en oändlig tid att ta sig fram.

När solen går ned blir det ännu svårare, vi är trötta och kalla (även om termometern visar på 24 grader!). Att köra i ett annat land på dagen är en sak, att köra i mörker är något helt annat.

Vi stannar några minuter vid ett hotell och skämtar om att hyra ett rum när vi har fyrtio kilometer kvar.

Och vi kör och kör. Och tar oss hem. Som alltid. Men egentligen borde vi kanske avbrutit redan vid andra stoppet. Eller insett att det blev för tungt och bokat ett hotellrum i Bonafacio för att åka hem nästa dag. Eller tagit in på hotellet längs vägen när mörkret fallit.

Vi gjorde många svåra saker idag. Vi hade stundtals roligt även medan vi gjorde svåra saker (Caroline är mycket nöjd över att hennes gula hjälms modellnamn är ”Lanesplitter”) och vi tvingade oss att fullfölja det vi bestämt. Även om det innebar tio och en halv timmes körning.

Jag tror att vi bör bli bättre på att välja vilka saker som plikttroget ska slutföras och till vilket pris. För det finns en gnagande oro hos mig att vi kanske gjorde det svåra onödigt svårt. I onödan.

Väl hemma låg katten givetvis och väntade på Caroline.

Share Reseberättelser

Speedster Cup 2015, Gelleråsen

Bild: Fredrik Eklöf wastegate.se

MC258

Det var en tillfällighet som gjorde att vi valde att öppna den sista flaskan av mitt Hippievin 2018 idag. Att göra vin var egentligen en sorts eftergift, på ett sätt en anpassning till ens partners intressen och passioner. På ett annat vis ett kärleksbevis.

Och jag valde att tolka ”zero intervention” lite vidlyftigt - på det hela taget gjorde jag så lite som möjligt. Jag tyckte att den sedvanliga beskärningen var lite för hårdhänt, för mycket tukt, och valde istället att låta mina vinrader leva lite fritt. Hippievin helt enkelt. Inget trix, inget fixande och mycket små ambitioner.

När vi provade de första flaskorna var det inte särskilt gott. Inte dåligt, men inget att skriva hem om. Så Hippievinet blev en ständig källa till glädje i matlagningen. Det finns en särskild känsla av stolthet när man kan hälla i en hel flaska av sitt egna vin i grytan. Boeuf Bourguignon, Coq au vin och alla andra grytor fick ett kulinariskt lyft. Allteftersom tiden gick gick flaskorna åt.

En kväll stormar ett av de vuxna barnen förbi och behöver akut vin att ta med på fest. En flaska fick åka med, givetvis med förbehåll om dess karaktär och ursprung. Döm om min förvåning när återkopplingen några dagar senare är att vinet var gott och att några andra som smakat också tyckt så.

Caroline och jag öppnade en flaska, en av de sista, och upptäckte att tiden varit vinet nådigt. Det hade utvecklats från ett gott matlagningsvin till ett riktigt hyggligt vin. Utan prefix. Sedan dess har vi sparat den sista flaskan. Och idag, närmare två och halvt år efter skörd, korkade vi upp.

Detta råkade av en slump sammanfalla med presidentinstallationen i Washington. Av en slump. Lovar. Hur glad jag än är över att Trump äntligen är ute ur Vita huset är det inte skälet till att vi dricker Hippievinet 2018 ikväll. 2019 års skörd möglade bort på vinrankorna, 2020 års skörd blev bättre än 2018. Nu gäller det att ha tålamod och spara fler flaskor. Och våga ha lite större ambitioner med denna årgång. Särskilt med tanke på årgångsnamnet: ”Livet är en fest”.

Hur det smakade? Absolut fantastiskt.

music.apple.com/se/album/…

open.spotify.com/album/1kJ…