Av någon obegriplig anledning har Caroline, som är en ”hundmänniska”, utvecklat en intrikat relation till en ganska skamfilad katt i byn. I morse när vi gick ner till våra motorcyklar gav Caroline katten vatten. Som vanligt. Själv tror jag att alla byns katter är reinkarnerade tanter. Även om jag inte tror på reinkarnation. Eller någon annan högre makt. Men något lurt är det.

Sedan körde vi iväg. Vi skulle göra den ”stora utflykten”. Köra till Korsikas sydspets, Bonifacio. På kartan såg det lätt ut, ca 170 km. Rak fin väg, T10.

Första stoppet tog vi ganska tidigt, bara efter en halvtimme. En café, en croissant och vars sin flaska vatten. Med tanke på att temperaturen stadigt ligger mellan 27-34 grader har vi blivit väldigt medvetna om vätskeförlusterna vi gör. Särskilt när man kör aktivt. Nya pandemireglerna infördes idag i Frankrike vilket märktes överallt. Även på bageriet där vi beställde denna första fika. Begränsat antal i butiken, så kön till bageriet ringlade långt ut och runt på parkeringen.

En kvinna i 45-års åldern stod framför mig och jag noterade hennes ärr på armen från Calmettevaccinationen. Mitt sitter på låret. Blev en lite märklig reflektion där i kön, igår var det stora demonstrationer gentemot de nya pandemireglerna (som av vissa ses som inskränkningar av personlig frihet), och idag köar jag på grund av pandemin bakom någon som har ett bevis på hur vaccin kan förändra samhället. Till det bättre.

Jag tror på personlig frihet. Men jag tror också på att gemensamma kollektiva ageranden och företeelser är en förutsättning för att personlig frihet ska fungera för alla. Om vi inte hjälps åt finns det inget utrymme för att kunna göra något. Att bara vaccinera ett fåtal hjälper föga.

När vi stannar för andra stoppet sänker vi raskt en liter vatten, och Caroline lyckas dessutom få i sig en hallonmilkshake. Nu börjar vi också inse att vi tar oss fram alldeles för långsamt. Trafiken är tät, emellanåt ogenomtränglig och väldigt, väldigt ”fransk”.

Det tar mycket längre tid än vad vi trott, och någonstans här borde vi kastat in handduken och vänt tillbaka.

Men vi är inte sådana.

Vi kör. Och svettas vid köbildningarna.

Landskapet är förvånansvärt grönt och lummigt trots temperaturen. Desto längre söderut vi kommer, ju mer brunt gräs ser vi. Men det är inte alls den totalt solsvedda natur som man t ex. ser i stora delar av Spanien, på Korsika är träd, buskar och de flesta fält gröna och ser frodiga ut.

Det tar oss fem timmar att köra till Bonifacio om vi räknar med ett tankstopp och två fikor (läs vätskepauser).

Vi äter lunch och tar en titt på Bonifacio. Och inser att vi kommer ha svårt att hinna hem till middagen hos våra vänner. Det är i och för sig lätt ordnat med ett meddelande - men vi börjar ana att vi kommer få en lång hemresa med lika mycket eller mer trafik.

Lite överambitiöst planerar vi att skippa doppet i Bonifacio och istället göra en avstickare till någon av stränderna som ligger längs med vägen.

Såg lätt ut på kartan avståndsmässigt även om det inbegrep lite hårnålskurvor och serpentinvägar när man skulle passera bergsryggarna ner till havet. För andra gången missbedömde vi trafiken. Att köra ”svår” väg när man har vägbanan för sig själv är ”svårt” nog. Släng in tusentals semesterfirare med stora fordon i mixen och så har man verkligen en utmaning som heter duga. Både dit och tillbaka över bergsryggen kämpar vi med andra trafikanter om plats på körbanan.

Väl tillbaka på ”stora” vägen (T10) går det trögt. Vi vinner lite distans på att Caroline gått och blivit fransk på riktigt - hon kör om kilometervis av köer på samma sätt som de infödda motorcyklisterna, men i slutänden så har köerna blivit så många och långa att det mest är ett utlopp för vår frustation. Det tar en oändlig tid att ta sig fram.

När solen går ned blir det ännu svårare, vi är trötta och kalla (även om termometern visar på 24 grader!). Att köra i ett annat land på dagen är en sak, att köra i mörker är något helt annat.

Vi stannar några minuter vid ett hotell och skämtar om att hyra ett rum när vi har fyrtio kilometer kvar.

Och vi kör och kör. Och tar oss hem. Som alltid. Men egentligen borde vi kanske avbrutit redan vid andra stoppet. Eller insett att det blev för tungt och bokat ett hotellrum i Bonafacio för att åka hem nästa dag. Eller tagit in på hotellet längs vägen när mörkret fallit.

Vi gjorde många svåra saker idag. Vi hade stundtals roligt även medan vi gjorde svåra saker (Caroline är mycket nöjd över att hennes gula hjälms modellnamn är ”Lanesplitter”) och vi tvingade oss att fullfölja det vi bestämt. Även om det innebar tio och en halv timmes körning.

Jag tror att vi bör bli bättre på att välja vilka saker som plikttroget ska slutföras och till vilket pris. För det finns en gnagande oro hos mig att vi kanske gjorde det svåra onödigt svårt. I onödan.

Väl hemma låg katten givetvis och väntade på Caroline.

Share Reseberättelser