Klockan är 22:28 och vi sitter fortfarande i Innsbruck. Tåget skulle ha gått 20:44 men något har hänt, oklart vad. Själv skyller jag på Caroline. Hon var så otroligt glad när jag missade infarten till AutoZug och fick rå om lastpersonalen själv. Samt checka in och svara på frågan: ”Är ni inte två på biljetten, var är den andre?” med: ”Ingen aning, han missade infarten. Kommer väl någon gång. Kanske.”
Jag har under åren gått ett antal SMC-kurser (SMC = Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation). De har varit utmärkta och de kunskaper jag tillägnat mig där har vid ett flertal tillfällen räddat livet på mig. Samtidigt som kurserna har gjort mitt motorcykelkörande roligare. De bästa kurserna ingår i något som kallas stegutbildning, ursprungligen 1-4, numera finns även 5 (licenskurs för roadracingstjärna) och 6 (raceträning). Steg 1-3 är fundamenta i motorcykelkörning, steg 4 har ibland en lite mer zenbuddisk approach då den består av mer personlig coachning.
Vi checkade motvilligt ut från vårt hotell i Tabiano. Hit kommer vi åka igen. När vi skulle hämta ut hojarna höll mozzarellabilen på att lasta ur. ”Ska jag flytta mig?” frågade chauffören. ”Nej då.” svarade Caroline och baxade ut sin Thruxton ur boxen med några millimeter tillgodo. Jag körde upp för den branta uppfarten först och Caroline formligen dansade uppför backen, efter det att chauffören ropat ”Sådär låter en riktig motorcykel!
Vi sitter fast. I och för sig på en underbar plats, men vi sitter ändå fast. Enligt vår ursprungliga plan skulle vi ha kört till Innsbruck idag, i tid för att lasta på tåget som skulle ha avgått 20:44 till Hamburg. Så blev det inte. Tåget ställdes in på grund av den tyska tågstrejken och vi har ”fått” ersättningståg först på söndag. Vare sig om vi vill det eller ej, istället för att vara hemma på fredag kväll kommer vi att vara hemma måndag kväll.
Vi steg upp tidigt och smög iväg för att inte väcka våra snälla värdar som tagit hand om oss i en vecka. Och vilken vecka. Vad vi än har gjort på Korsika har överskuggats av den enkla och helhjärtade vänlighet vi mötts av i den lilla bergsbyn. När vi rullade mot Bastia var bergen insvepta i dimmor och några regnstänk kändes som tårar från Korsika självt. Väl i Bastia körde vi ombord på färjan och tillbringade närmare fem trötta timmar ombord.
Vi sov ut. Vilade. Och kunde efter en lång frukost konstatera att vi hade kört för långt igår. Inte i distans, utan i tid och slitage. Vi kunde också glädjas åt att vi klarat det utan att tappa varandra. Det finns en särskild belöning i att få bekräftat: När det gäller så kan man. Vi körde en mjuk sväng ut i trakten för att äta lunch någonstans på väg till stranden.
Av någon obegriplig anledning har Caroline, som är en ”hundmänniska”, utvecklat en intrikat relation till en ganska skamfilad katt i byn. I morse när vi gick ner till våra motorcyklar gav Caroline katten vatten. Som vanligt. Själv tror jag att alla byns katter är reinkarnerade tanter. Även om jag inte tror på reinkarnation. Eller någon annan högre makt. Men något lurt är det. Sedan körde vi iväg. Vi skulle göra den ”stora utflykten”.
Speedster Cup 2015, Gelleråsen
](https://cdn.uploads.micro.blog/8676/2021/d3473a9d9f.jpg)
Bild: Fredrik Eklöf wastegate.se
MC258
Det var en tillfällighet som gjorde att vi valde att öppna den sista flaskan av mitt Hippievin 2018 idag. Att göra vin var egentligen en sorts eftergift, på ett sätt en anpassning till ens partners intressen och passioner. På ett annat vis ett kärleksbevis.
Och jag valde att tolka ”zero intervention” lite vidlyftigt - på det hela taget gjorde jag så lite som möjligt. Jag tyckte att den sedvanliga beskärningen var lite för hårdhänt, för mycket tukt, och valde istället att låta mina vinrader leva lite fritt. Hippievin helt enkelt. Inget trix, inget fixande och mycket små ambitioner.
När vi provade de första flaskorna var det inte särskilt gott. Inte dåligt, men inget att skriva hem om. Så Hippievinet blev en ständig källa till glädje i matlagningen. Det finns en särskild känsla av stolthet när man kan hälla i en hel flaska av sitt egna vin i grytan. Boeuf Bourguignon, Coq au vin och alla andra grytor fick ett kulinariskt lyft. Allteftersom tiden gick gick flaskorna åt.
En kväll stormar ett av de vuxna barnen förbi och behöver akut vin att ta med på fest. En flaska fick åka med, givetvis med förbehåll om dess karaktär och ursprung. Döm om min förvåning när återkopplingen några dagar senare är att vinet var gott och att några andra som smakat också tyckt så.
Caroline och jag öppnade en flaska, en av de sista, och upptäckte att tiden varit vinet nådigt. Det hade utvecklats från ett gott matlagningsvin till ett riktigt hyggligt vin. Utan prefix. Sedan dess har vi sparat den sista flaskan. Och idag, närmare två och halvt år efter skörd, korkade vi upp.
Detta råkade av en slump sammanfalla med presidentinstallationen i Washington. Av en slump. Lovar. Hur glad jag än är över att Trump äntligen är ute ur Vita huset är det inte skälet till att vi dricker Hippievinet 2018 ikväll. 2019 års skörd möglade bort på vinrankorna, 2020 års skörd blev bättre än 2018. Nu gäller det att ha tålamod och spara fler flaskor. Och våga ha lite större ambitioner med denna årgång. Särskilt med tanke på årgångsnamnet: ”Livet är en fest”.
Hur det smakade? Absolut fantastiskt.
Malmö levererar!
RBG - an American hero.
Malmö levererar!
Rosforth & Rosforth, Copenhagen
Malmö levererar!
Malmö levererar!
Malmö levererar!
