Jag glömde berätta om att jag tidigare på förmiddagen hälsade på hos Harley Davidson Alicante, de snälla och skickliga människorna som tog hand om min XR1200 förra vintern. De hade öppet hus för att visa Harley Davidsons 2018-årsmodeller och lite allmänt party. Nico (verkstadschefen som jag haft stor hjälp och glädje av) hälsade glatt och berättade för de som stod runt omkring om att jag är den där galne svensken…
Lördag eftermiddag i Alicante. Det känns som om alla vackra kvinnor klätt upp sig till tänderna och just nu frekventerar stadens alla uteserveringar. Missförstå mig rätt, det hänger massor av snygga män också, men deras förberedelser verkar ha sträckt sig till att ta på sig en välstruken skjorta till jeansen. Jag brukar vanligtvis skriva min dagliga reseberättelse sent på kvällen, men idag satte jag mig vid datorn för att följa händelserna i Göteborg.
Idag har jag kört. Timmar i stadstrafik. För att lära. Och det är så roligt. Det är en berusande känsla att svepa fram i, genom och mellan trafiken i Alicante. Det är givetvis helt vansinnigt, i jeans, t-shirt och flip-flop, att susa genom fredagsrusningen. Men jag behöver fortsätta träna för att levla upp förbi “turist-nivån”. Ska jag kunna acklimatisera mig och integrera mig i samhället här måste jag åtminstone kunna köra som folk.
Jag drömmer. Mycket. Och det är snälla drömmar. Oftast ekivoka. Men i natt råkade jag somna innan jag gjort mig klar för natten, något som kan ha berott på den goda middag jag åt på Serendipia, och efter någon timme vaknade jag till lite desorienterad och lyckades ta sönder slangen till min CPAP. CPAP är en snarkmaskin. CPAP är enligt Wikipedia: “Continuous Positive Airway Pressure, är ett hjälpmedel för andning. CPAP-apparaten skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning.
Steg upp. Morgonrutin modell enklare. Körde till Vespameken och lämnade in Vespan för oljebyte. Gick till närmaste hak och beställde en Cortado och en tostada med atun. Njöt. Betalade 1,50€ för Cortado och tostada. Hämtade Vespan efter en timme och körde ut för att göra ärenden. Köpte nya badskor i affären som har de ofantligt stora storlekarna (48/49) och ett par nya badbyxor. Körde till stranden och drack sangria, tittade på folk och havet.
Vaknade utvilad efter en lång natts sömn. Tog semester-sovmorgon. Slökollade nätet, sträckte ut och förberedde mig för en stranddag. Kom utanför porten och hittade inte Vespan. Ägnade en lång stund att fundera på om jag glömt vad jag gjort kvällen innan, hade jag flyttat Vespan eller något annat. Blev helt ställd. Att den skulle vara stulen fanns inte någonstans i min hjärna, det var helt enkelt ett mysterium. Jag tittar noga på den särskilda skooter-p-rutan där jag mindes mig ha ställt den.
Steg upp tidigt för att förbereda en enkel frukost för de som var kvar i Alcaniz. Packade ihop mina grejer, lastade Vespan och rullade i väg. Funderade länge på om jag skulle ta på mig ylletröjan, men valde bort den i sista ögonblicket. Blev t-shirt under en lätt vindjacka. Jeans, lågskor, t-shirt, ryggskydd, vindjacka, buff, handskar, solglasögon och hjälm. Det blev varmt nästan direkt. Och en ljum fartvind mötte hela mig medan jag körde från Alcaniz ut till kusten.
Dagen blev fantastisk. Det var hårt att stiga upp och laga stor frukost till 12 personer när man knappt sovit fredag och lördag. Men det gick. Och idag var det race day. Än en gång imponerade Motorland Aragon och Dorna (företaget som driver MotoGP) med sin precisa organisation och logistiska förmåga. I solen och värmen satt vi på Apberget och njöt av spännande racing. Efter själva MotoGP-loppet linkade jag till vårt garage som låg på gångavstånd (modell längre) för att dricka vatten, öl och samla ihop gänget för vidare transport till lägenheten.
Dagens strålande solsken och 27 grader har inte på något sätt minskat feststämningen i Alcaniz. Nu har de flesta besökarna kommit, och det utspelade sig parodiska scener på Mercadon när jag skulle handla middagsmat. Den nya prognosen är att det kommit 120 000 besökare till staden som har 16043 invånare alla andra dagar på året. Det finns nog inte en enda mikropizza att köpa på 20 mils avstånd. Själv handlade jag enkla, goda och lokal råvaror för att laga en lätt konservativ tapasmiddag till 12 personer.
Man har nog uppnått en viss ålder, mognad, erfarenhet eller galenskap när man städar hela köket från kvällens uppvärmning, lagar pytt till 12 personer, häller över pytten i en långpanna som man ställer i ugnen, mise en place stekpanna, 18 ägg, stekspade, stekflott, tallrikar, gafflar, fyller kylen med öl och lite till innan man duschar och gör sig i ordning för att gå ut. Eller så minns man bara hur det var förra året.
Jag tycker att alkohol är svårt. Själv tycker jag om att känna den elektrifierade känslan av att vara lite salongsberusad. Samtidigt har jag på nära håll sett hur alkoholen fördärvar människor, famlijer och strukturer. Jag döljer min oro och skräck för alkoholens verkningar och skador genom att strukturera mina reaktioner och beteenden. Jag blir inte “full” på det vanliga viset, eller personlighetsförändrad som så många av mina vänner, jag blir oftast i omgivningens ögon en snällare och mjukare individ.
Jag ogillar nationalism. Samtidigt så tycker jag att man verkligen ska fostra en stolthet över varifrån man kommer, för jag är övertygad om att man påverkas av den miljö man växer upp och lever i. Så jag brukar få något svårt i blicken när folk hävdar nationella särdrag. Som newyorkare har jag lärt mig att uppskatta särarter och olikheter samt att hata alla ungefär lika mycket. Kombinerat med, i mitt tycke, en relativt sund skepsis.
Från La Spezia till Viledamuls. 866 km. 11 h. Och inte en tråkig stund. Det säger kanske mer om graden av min galenskap än om tillvaron i sin helhet. Men jag har haft en fantastisk dag. Körde från La Spezia vid runt halv elva, och nu klockan 23:00 sitter jag i rummet på mitt osannolika favorithotell i Viledamuls i Spanien. Lämnade La Spezia i solsken och kryssade mellan bilarna i bra fart.
Sista dagen i Cinque Terre. I morgon bär det iväg. Igen. Ska köra till Spanien för att hänga med vänner i samband med MotoGPs fjortonde omgång på Motorland Aragon. Dagarna i Cinque Terre och Toscana har varit som ett själsligt reningsbad. Ensam finner jag mycket i tillvaron, tillsammans med någon som kan ifrågasätta ens nycker finner jag mer om mig själv. Men hela tiden jag betraktar min omgivning så ser jag små, små historier om livet, döden och kärleken.
Cinque Terre. Bra skit. Vi körde tidigt från La Spezia till Riomaggiore. Där slog havet och vinden till och skapade en dramatisk fond till kaffet. Det är fortfarande en av planetens märkligaste platser, trots de enorma horder av turister som förvirrat stapplar upp och ner för alla trappor. För mig har Riomaggiore en särskild betydelse, här firade min familj vår (enligt mig) mest harmoniska semester någonsin. De där få men underbara tillfällena när man känner att barnen gillar en, att de trivs i tokerierna och allt bara funkar.
Dagen började på ett hotell i centrala Livorno. Absolut mitt i staden och ändå helt rimligt pris. Vi åt frukost, vilket innebar att anstränga sig till det yttersta för att överlista en “internationell hjälpsam kaffemaskin med multipla funktioner”. Det internationella bestod i inskjutna tyska ord på såsom “beflecken mit” och “ober”. Ben experimenterade länge och lyckades medelst att vaska hälften av den varma mjölken kombinera ihop något drickbart. Jag tryckte på cappoccinoknappen, väntade och accepterade resultatet.
Efter gårdagens regndag i La Spezia planerade vi dagens rutt efter solen. Var fanns det solsäker sol för dagen? Prognosen för La Spezia var hoppfull under förmiddagen, men det skulle kanske komma in regn på eftermiddagen. Efter intensiva studier av väderkartorna verkade det solsäkrast runt 100 kilometer söderut längs med kusten från La Spezia. Så vi steg upp rimligt tidigt, packade iordning och for iväg från La Spezia. Nu var vi två på Vespan, med bådas bagage och ett från gårdagen införskaffat paraply (modell större), och den pinnande på som om det var den mest naturliga sak i världen.
Ben sov länge. Jag har haft en vecka på mig att tagga ner och börja slappa av från arbetsrelaterad stress, Ben kom direkt från jobbet. Och gårdagen slutade ganska sent efter en runda på stan. Så det blev en vilodag. Runt elva gick vi ut i ett regnigt La Spezia för att äta frukost. Vissa vänner är den där obarmhärtigt postiva typen som ska förbättra en. Det finns ingen hejd på alla förslag om vad man borde göra för att bli en bättre variant av sig själv.
Att förklara något så att omgivningen förstår, helst med en aha-upplevelse, är en konstart. Och precis som konsterna ger fenomenet både utövaren och betraktaren en känsla av tillfredsställelse. Brian Cox förklarar på ett fantastiskt sätt Einsteins exempel på varför tiden saktar in för den som förflyttar sig (https://youtu.be/-O8lBIcHre0). Genom att förflytta sig med fart kan man få tiden att sakta ner. Utan att påverka den upplevda tiden för den som reser.
Jag började denna resa med att uppenbara mig som döden för en ung och en äldre polis på den tyska landsbygden. Idag har jag mött min framtid. Och det var en bra upplevelse. Jag har många problem. Nästan alla är kopplade till mig själv. Omvärlden visar sig, nästan alltid, vara en positiv drivkraft. Jag vaknar varje morgon efter en natt god sömn, med snälla — om än ekivoka drömmar — till en kamp med mitt vakna jag om varför jag ska stiga upp och ta strid med ännu en dag.