Jag tycker att alkohol är svårt. Själv tycker jag om att känna den elektrifierade känslan av att vara lite salongsberusad. Samtidigt har jag på nära håll sett hur alkoholen fördärvar människor, famlijer och strukturer.

Jag döljer min oro och skräck för alkoholens verkningar och skador genom att strukturera mina reaktioner och beteenden. Jag blir inte “full” på det vanliga viset, eller personlighetsförändrad som så många av mina vänner, jag blir oftast i omgivningens ögon en snällare och mjukare individ. “Inte lika påstridig”. “Inte så kategorisk”.

Men är det det egentligen något bra? Fler och fler av de människor som jag beundrar, senast denna vecka så var det @ronnestam, som berättar att de helt har avstått från alkohol. Och mått mycket bättre.

Jag vet att jag har “uthållighetsgenen” som gör att jag skulle kunna “go alkoless” direkt. Men jag undrar om jag verkligen vill. Dels för att jag emellanåt gillar känslan. Och dels för att jag emellanåt gillar att laga mat där ett eller två glas vin verkligen bidrar till den gastronomiska helheten.

Samt, som den svaga människa jag är — dels för att folk verkar tycka att jag är snällare, mjukare, och mer omtyckbar när jag deltar i drickandet. Jag är ju en partymänniska. Kanske.

Sitter just nu på balkongen till lägenheten där jag ska servera frukost de närmaste tre dagarna i samband med MotoGP. Har ägnat dagen till att handla, svabba stort garagegolv och förbereda frukostar samt nattmat. Jag är bra på att vara huslig. Förra året råkade jag laga mat hemma hos okända människor mitt i natten, i år har jag ett eget kök att hålla koll på. Och jag har roligt.

Hann komma ihåg att gratulera min älskade lillasyster på hennes födelsedag, mitt uppe i pytt i panna-stekandet. Hon är en bra människa.

Släpper dagens text med en hopp om att alla ska vara snälla mot varandra i åtminstone en dag till. Och sedan en dag därefter. Mycket mer kan man inte hoppas på i dessa tider. Samt att Vale gör bra ifrån sig på FP1 imorgon.

Forza!