My Ego.
Caroline i garaget.
Jag försöker, än en gång, ta tag i mitt digitala leverne.
Det är en återkommande kamp, att finna balansen mellan att vara euforiskt försjunken i nätets alla vinklar och vrår samtidigt som man inte missar den analoga världens sensoriska paradis. Det är lätt att förlora sig online. Och nätets profitörer blir allt skickligare på att förföra användarna. En förförelse med mål att alla ska bli passiva konsumenter istället för aktiva producenter. Eller åtminstone lydiga innehållsproducenter inom de ramar som profitörerna sätter upp.
En resa i lönndom. Eller inte.
Efter en dag som på alla sätt måste betecknas som en ”logistisk mardröm” kan man summera mina känslor såhär: Jag är bäst när det är som svårast. Eller dummast. Och människor är ofantligt snälla. Efter en fullständigt omvälvande och ytterst oplanerad förälskelse har jag plötsligt börjat säga ja till saker som hade verkat orimliga bara för några veckor sedan. Som att åka till Florens för att gå på sjuttioårskalas över en helg.
Kristallklart vatten. Sista versen. Alicante.
De som känner mig lite mer vet att jag har en grej för kristallklart vatten. Jag badar hellre i 4-gradigt kristallklart vatten än 25-gradigt med minsta anstrykning till grumlighet. I kväll är sista kvällen i Alicante, i morgon bitti flyger jag hem. Och när jag försöker sammanställa min resa mentalt, med alla upplevelser, känner jag att jag kanske underlåtit att beskriva alla mina bad i kristallklart vatten. Det har varit ljuvliga bad.
Sol och skratt. Död och skam.
Det här texten blir rörig. För den här dagen har varit rörig känslomässigt. Det går inte att komma ifrån att ett massmord liksom pajar dagen en del. Och sedan rör det till sig i mitt huvud rejält. Framförallt så skäms jag för vissa av mina funderingar. Jag kan givetvis med hjälp av logik och resonemang komma fram till att jag inte har den minsta anledning att skämmas överhuvudtaget. Samtidigt är det en del av svårigheten i att vara en människa med mina bekymmer — logik och resonemang hjälper inte alltid.
Blod och kärlek. Att sträva efter.
En märklig dag. Efter gårdagens äventyr (det blev ganska sent under rond 3) kändes det som det var dags för en vilodag. Jo, det kan låta märkligt, jag har ju redan “semester under semestern” just nu, men i ärlighetens namn — det händer spännande saker hela tiden. Mitt i allt det mörka och sorgliga jag har i mitt huvud lever jag ett lyckligt lottat liv på många olika plan. Jag är oerhört tacksam och glad för alla de upplevelser och erfarenheter jag fått vara med om.
Del två. Andra halvlek. The reign of men.
Jag glömde berätta om att jag tidigare på förmiddagen hälsade på hos Harley Davidson Alicante, de snälla och skickliga människorna som tog hand om min XR1200 förra vintern. De hade öppet hus för att visa Harley Davidsons 2018-årsmodeller och lite allmänt party. Nico (verkstadschefen som jag haft stor hjälp och glädje av) hälsade glatt och berättade för de som stod runt omkring om att jag är den där galne svensken…
Eftermiddagsvoyeurism. Blind kärlek.
Lördag eftermiddag i Alicante. Det känns som om alla vackra kvinnor klätt upp sig till tänderna och just nu frekventerar stadens alla uteserveringar. Missförstå mig rätt, det hänger massor av snygga män också, men deras förberedelser verkar ha sträckt sig till att ta på sig en välstruken skjorta till jeansen. Jag brukar vanligtvis skriva min dagliga reseberättelse sent på kvällen, men idag satte jag mig vid datorn för att följa händelserna i Göteborg.
Snabb trafik, snabbare damer och vuxen kärlek.
Idag har jag kört. Timmar i stadstrafik. För att lära. Och det är så roligt. Det är en berusande känsla att svepa fram i, genom och mellan trafiken i Alicante. Det är givetvis helt vansinnigt, i jeans, t-shirt och flip-flop, att susa genom fredagsrusningen. Men jag behöver fortsätta träna för att levla upp förbi “turist-nivån”. Ska jag kunna acklimatisera mig och integrera mig i samhället här måste jag åtminstone kunna köra som folk.
Små ting. Isenkram. Valkyrior.
Jag drömmer. Mycket. Och det är snälla drömmar. Oftast ekivoka. Men i natt råkade jag somna innan jag gjort mig klar för natten, något som kan ha berott på den goda middag jag åt på Serendipia, och efter någon timme vaknade jag till lite desorienterad och lyckades ta sönder slangen till min CPAP. CPAP är en snarkmaskin. CPAP är enligt Wikipedia: “Continuous Positive Airway Pressure, är ett hjälpmedel för andning. CPAP-apparaten skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning.
Tuttar. Och Timbuktu. Bra grejer.
Steg upp. Morgonrutin modell enklare. Körde till Vespameken och lämnade in Vespan för oljebyte. Gick till närmaste hak och beställde en Cortado och en tostada med atun. Njöt. Betalade 1,50€ för Cortado och tostada. Hämtade Vespan efter en timme och körde ut för att göra ärenden. Köpte nya badskor i affären som har de ofantligt stora storlekarna (48/49) och ett par nya badbyxor. Körde till stranden och drack sangria, tittade på folk och havet.
Is your Russian friends coming? ABBA FTW!
Vaknade utvilad efter en lång natts sömn. Tog semester-sovmorgon. Slökollade nätet, sträckte ut och förberedde mig för en stranddag. Kom utanför porten och hittade inte Vespan. Ägnade en lång stund att fundera på om jag glömt vad jag gjort kvällen innan, hade jag flyttat Vespan eller något annat. Blev helt ställd. Att den skulle vara stulen fanns inte någonstans i min hjärna, det var helt enkelt ett mysterium. Jag tittar noga på den särskilda skooter-p-rutan där jag mindes mig ha ställt den.
Olika grader av värme mot min hud.
Steg upp tidigt för att förbereda en enkel frukost för de som var kvar i Alcaniz. Packade ihop mina grejer, lastade Vespan och rullade i väg. Funderade länge på om jag skulle ta på mig ylletröjan, men valde bort den i sista ögonblicket. Blev t-shirt under en lätt vindjacka. Jeans, lågskor, t-shirt, ryggskydd, vindjacka, buff, handskar, solglasögon och hjälm. Det blev varmt nästan direkt. Och en ljum fartvind mötte hela mig medan jag körde från Alcaniz ut till kusten.
Slut i rutan. Glad och trött. Sova!
Dagen blev fantastisk. Det var hårt att stiga upp och laga stor frukost till 12 personer när man knappt sovit fredag och lördag. Men det gick. Och idag var det race day. Än en gång imponerade Motorland Aragon och Dorna (företaget som driver MotoGP) med sin precisa organisation och logistiska förmåga. I solen och värmen satt vi på Apberget och njöt av spännande racing. Efter själva MotoGP-loppet linkade jag till vårt garage som låg på gångavstånd (modell längre) för att dricka vatten, öl och samla ihop gänget för vidare transport till lägenheten.
Och festen fortsätter. Och fortsätter. Rossi!
Dagens strålande solsken och 27 grader har inte på något sätt minskat feststämningen i Alcaniz. Nu har de flesta besökarna kommit, och det utspelade sig parodiska scener på Mercadon när jag skulle handla middagsmat. Den nya prognosen är att det kommit 120 000 besökare till staden som har 16043 invånare alla andra dagar på året. Det finns nog inte en enda mikropizza att köpa på 20 mils avstånd. Själv handlade jag enkla, goda och lokal råvaror för att laga en lätt konservativ tapasmiddag till 12 personer.
Party. All night long. On.
Man har nog uppnått en viss ålder, mognad, erfarenhet eller galenskap när man städar hela köket från kvällens uppvärmning, lagar pytt till 12 personer, häller över pytten i en långpanna som man ställer i ugnen, mise en place stekpanna, 18 ägg, stekspade, stekflott, tallrikar, gafflar, fyller kylen med öl och lite till innan man duschar och gör sig i ordning för att gå ut. Eller så minns man bara hur det var förra året.
Alkoholen och dess skador. Mina hopp.
Jag tycker att alkohol är svårt. Själv tycker jag om att känna den elektrifierade känslan av att vara lite salongsberusad. Samtidigt har jag på nära håll sett hur alkoholen fördärvar människor, famlijer och strukturer. Jag döljer min oro och skräck för alkoholens verkningar och skador genom att strukturera mina reaktioner och beteenden. Jag blir inte “full” på det vanliga viset, eller personlighetsförändrad som så många av mina vänner, jag blir oftast i omgivningens ögon en snällare och mjukare individ.
Nationalism. Katalonien. Och ironiska vänner.
Jag ogillar nationalism. Samtidigt så tycker jag att man verkligen ska fostra en stolthet över varifrån man kommer, för jag är övertygad om att man påverkas av den miljö man växer upp och lever i. Så jag brukar få något svårt i blicken när folk hävdar nationella särdrag. Som newyorkare har jag lärt mig att uppskatta särarter och olikheter samt att hata alla ungefär lika mycket. Kombinerat med, i mitt tycke, en relativt sund skepsis.
Pilgrimsresa. För Marco. Och mig?
Från La Spezia till Viledamuls. 866 km. 11 h. Och inte en tråkig stund. Det säger kanske mer om graden av min galenskap än om tillvaron i sin helhet. Men jag har haft en fantastisk dag. Körde från La Spezia vid runt halv elva, och nu klockan 23:00 sitter jag i rummet på mitt osannolika favorithotell i Viledamuls i Spanien. Lämnade La Spezia i solsken och kryssade mellan bilarna i bra fart.