Återvände till väg A15 i riktning mot La Spezia från Varano de’ Melegari där jag tillbringat natten. Och nu blev det så där jobbigt vackert igen. Jag är övertygad om att det finns en särskild ruta i italienska dödsattester för turister: ”Death by scenic view.” Man ligger och pressar Vespan till det yttersta i ovanligt skarpa böjar på A15, en motorväg med särskilt argsinta metallräcken (SMC hade flippat ut, de här får vajerräckena i Sverige att se mjuka och mysiga ut) och så kommer man förblir ett hörn eller krön och så utbrister man bara ”Åh!”. I 120 km/h färdas man 33,33 meter per sekund, en tiondels sekunds ”Åh!” innebär att man färdas 3,33 meter närmare avgrunden. Som befinner sig 90 centimeter bort.

Ren djävla trafikfara, all denna skönhet. Och naturen gjorde allt den kunde för att distrahera. Passerade vettlöst vackra floder, med flodbäddar av vita mjukrundade stenar i prunkande grönskande landskap. Vid en flod stod en vit häger stolt i forsande vatten. Det blev nästan humoristiskt, sa till mig själv att det börjar bli som en bugg i Matrix. Under flera timmar som inringas mitt synfält i alla riktningar av vackra berg som är dimhöljda. Inte ens scenograferna som målade alla bakgrunderna till Borta med vinden hade accepterat det jag såg. ”Vi måste dra ner på skönheten, ingen kommer att tro på dessa vyer”.

Och det är tydligt att vägplanerarna i Italien fattar. De ondskefulla djävlarna. Vart jag än kört på motorväg i Italien hittills har det funnit små parkeringsfickor längs motorvägen. De är märkta med ”SOS” och används ofta av italienare för alla möjliga ändamål. För mig som ”gone native” trafikmässigt och kör på vägrenen så fort bilarna kör långsammare än 90 kilometer i timmen på motorvägen har jag fått lära mig ”Crazy Giuseppe-svängen”, dvs svängen när en italienare utan blinkers kastar sig ur filen för att paniksvänga in i en av dessa talrika parkeringsfickor för att pissa (håller Sverige på att exportera oskicket med det offentliga pissandet?).

Längs med A15:s vackraste avsnitt finns… inga av dessa parkeringsfickor. Så jag kan inte stanna och fotografera.

Med risk för liv och lem tog jag några bilder medan jag körde, bara som att ha som bevis när jag kulna vinterkvällar ska berätta historier om vackra resor för mina vänner.

I övrigt så har jag fått fler förstulna leenden från män i min ålder idag. Vid två tankningar har män i min egen ålder stått och tittat drömskt på min Vespa och dess främmande registreringsskyltar. Den ena mannen erkände att han länge velat resa långt med en Vespa, den andra visade bara tummen upp när jag kom ut från min kaffe. För övrigt har jag äntligen löst hela ”Varifrån jag kommer-frågan” nu. Istället för att säga: ”Sweden” eller varianter på ”Suecia” så säger jag kort och gott: ”Malmö. Zlatan Ibrahimovic’s hometown.”. Funkar asbra i Italien. Alla fattar direkt. Och tilltalar farbror Morris med vederbörlig respekt.

Det är en märklig förbannelse i mitt liv, jag gillar inte fotbollens attityder (mesproppar som filmar, kolla de som tävlar i roadracing istället. Där viker ingen ner sig, oavsett ålder eller kön. I fotboll är iallafall tjejerna hårdast, killarna suger. Är fortfarande hemligt förälskad i Lotta Schelin.). Men jag har haft enorm glädje av Henkes och Zlatans framgångar. Ett av de största projekten jag jobbat med hade kodnamn ”Henke” för att Thorbjörn Larsson tyckte att det var roligt att vi diskuterade projektet på en Scottish pub och det ledde i sin tur till en oförglömlig helkväll med Celtic-supportrar som vägrade låta mig betala för mina öl. Och nu löser Zlatan mina eviga geografiska lokaliseringsfrågor.

Utöver sköna vyer så rymmer A15 mot LA Spezia flera tvära kurvor i motorvägsfart, både innan, efter och i tunnlar. Det värmer en gubbasjäls manliga fåfänga att störta iväg på en 278 kubiks-Piaggio Vespa så att man drar om andra fordon…

Under resan kör jag förbi vänners lägenhet i en liten bergsby. Tömmer brevlådan och överväger att utnyttja erbjudandet att stanna över natten. Men havet lockar och jag bestämmer mig att köra vidare till ett mer strandnära boende. Kör på små, små bergsvägar upp och ner för bergen och hamnar i det där ljuvliga ögonblicket när man plötsligt ser Medelhavets turkosgröna vatten slå igen genom i dalgången. Här kan jag åtminstone stanna och ta bildbevis. För det är snarare det mitt fotograferande handlar om. Det jag ser är otroligt. Om jag bara berättar det kommer ingen att tro mig. Jag dokumenterar för att kunna bevisa mina påståenden, själv kommer bilderna aldrig kunna ge rättvisa år upplevelsen. Men de är fantastiska nog för att kunna övertyga de som tror att jag ”tar i”.

Rullar in i La Spezia. Söker boende via mobilen. Hittar billigt boende utanför staden. Åker dit. Skrattar hysteriskt, lyckats boka in mig i ett ”hälsosamt eko-boende med minst 50 cyklister på besök”. Kör till havet och badar. Nu på andra sidan av den italienska ”stöveln”. Efter badet svänger jag förbi den lokala Coop:en för att handla Aperol, Prosecco och tilltugg.

Inser strax att italienare är de faktiska ur-hipsterna. Låt mig förklara: Jag är New York-bo, jag är född på Manhattan, på Mount Sinai hospital på East 101th Street. Jag har koll på de företeelser, på gott och ont, som staden skapar. Redan på 80-talet varnade min biologiske pappas chef (min pappa jobbade på en fastighetsmäklare) mig för Donald Trump. ”He’s an asshole, and never do business with him.” Och jag minns när hipster-eran startade på Brooklyn, de små irriterande liven.

Men när jag står vi delikatessdisken i den lokala affären är det uppenbart. Italienarna är ur-hipsters. Redan de romerska legionärena hade synpunkter som: ”Oljan ska vara från X (hembyn) och vara handpressad av en bondmora från trakten.”. Jag står och balanserar en flaska Aperol, en flaska Prosecco, lite nötter, lite kallskuret och ska beställa lite oliver. Allt vad en glad kille behöver för att orka skriva om sin dag. Nähä, då kommenterar cykelgänget som upptar hela butiken att jag köpt fel kallskuret, fel Prosecco (Men det är den som kostar 3,99€ försöker jag — jag ska hälla den i Aperolen…), och absolut fel oliver. Och de har lycra på sig. Cykelbyxor.

Det finns ingen hejd på hur viktigt att man köper från rätt lokalitet, med rätt metod och vid rätt tillfälle. Och de har alla skägg. Efter en ren kravallsituation vid delikatessdisken fångar den uttråkade expediten min blick, jag nickar och hon stuvar resolut ner allt jag pekat på i en påse. Jag säger tack och småspringer med dåligt knä till kassan. Diskussionen om oliverna fortsatte fortfarande när jag gick ur butiken.

Körde tillbaka till hotellet och låser in mig på min balkong i solskenet med Aperol, ful-prosecco och en hel påse med godsaker. Hör gänget från affären när kommer fram till hotellet, ljudligt diskuterande under min balkong. Dricker mer — och våndas över hur jag ska sammanfatta dagen.

Hipsters. Italienare är ur-hipsters.