Väl i Hamburg checkade jag in på ÖBBs Autozug. Bil- och mc-tåget Autozug lades nyligen ner av tyska Deutsche Bahn, men lilla ÖBB, Österreichische Bundesbahnen, den österrikiska statliga järnvägen tog över vagnarna och behöll några linjer. Däribland linjen Hamburg — Innsbruk.

Ett snabbt besök i en butik på stationen och jag hade en flaska prosecco till färdkost. Under natten rullade vi igenom Tyskland och 09:14 på torsdagsmorgonen, exakt enligt tidtabell, ankom tåget till Innsbruck.

Den ursprungliga planen var att direkt rulla ner för Alperna till Italien — men för att göra ett ryck med de kvarvarande arbetsuppgifterna beslöt jag att stanna i Innsbruck en dag och en natt för att kunna slutföra det mesta på min kvarvarande att-göra-lista. Så jag checkade in på Hotel Ramada Innsbruck Tivoli för att öppna ett tillfälligt kontor. Uppkopplad mot omvärlden ter sig en arbetsdag inte särskilt annorlunda, det finns en nästan otäck normalitet i det faktum att man kan jobba varifrån som helst — och samtidigt inte gör det oftare.

På lunchen smet jag iväg med Vespan in i centrum. Det börjar redan sköjnas ett mönster av fördelar med Vespan, den är bra mycket mer stealth än min XR1200 — idag parkerade jag helt fräckt på Innsbrucks högskolas cykelparkering tillsammans med några andra skoters. Skotrar är så vanliga att ingen bryr sig att man genar över trottoaren.

Kunde inte låta bli att ta en Wienerschnitzel på skolrestaurangen. Den var ok. Inte mer än ok, men 5,20€ för en stor Wienerschnitzel med en rejäl portion sallad och pommes får anses billigt. Medan jag åt kontemplerade jag om min relation till, eller rättare sagt mina problem och fördomar, Österrike och dess medborgare.

Här är fint. Här är inihelvetes vackert. Välorganiserat. Rent. Och de har alltid obegripligt fluffiga täcken och kuddar. Men jag kan inte hjälpa det — jag retar mig på dem hela tiden. Valaffischer överallt, ordningsamt uppsatta på raka stolpar och med förståndiga förtöjningar. Med mina nycker som älskar tvångstankemässig ordning borde detta vara ett paradis, men det blir lite för bra. Några kreativa ungdomar har vandaliserat många FPÖ-affischer i närheten av högskolan, men det har gjort det med präktiga klisterlappar. Som de sätter absolut symmetriskt och perfekt i våg. De vandaliserar inom ramarna för gyllne snittet undermedvetet.

Och jag kan inte släppa det. Vid dagens slut dricker jag några alldeles utmärkta öl i perfekt diskade glas. Värdhusvärden är charmerande, kanske 10 år äldre än mig. Han tycks genuint lycklig över det faktum att jag låter honom välja den ena lokala ölen efter den andra istället för att bara köra samma hela tiden. Och där slår det till, hans mamma och pappa var förmodligen i tioårsåldern vid Anschluss 1938, och i tonåren vid krigsslutet. Man kan aldrig lasta barn för deras föräldrars försyndelser, men jag måste erkänna att jag inte kan släppa tanken.

För det är så uppenbart, om man gillar ordning på samma sätt som jag och min fördomsfulla bild av österrikare, att fascismens sirensång låter behaglig. Man vet att den är farlig — men det låter ändå så… praktiskt. Och viker man ner sig en enda millimeter är man förlorad.

Dagens unga studenter ser vänliga och välartade ut. De samtalar i lågmäld ton och är alla vackra på ett lite helylleartat sätt. Som om tiden stått still.

På en studentrestaurang som heter Mensa.