Sista dagen i Cinque Terre. I morgon bär det iväg. Igen. Ska köra till Spanien för att hänga med vänner i samband med MotoGPs fjortonde omgång på Motorland Aragon. Dagarna i Cinque Terre och Toscana har varit som ett själsligt reningsbad. Ensam finner jag mycket i tillvaron, tillsammans med någon som kan ifrågasätta ens nycker finner jag mer om mig själv.

Men hela tiden jag betraktar min omgivning så ser jag små, små historier om livet, döden och kärleken. Nu är jag nog lite extrem i det fallet, jag kan fantisera fram hela noveller på bara några sekunder när jag tittar på folk. Samtidigt, även om man vaskar bort det mesta av mina överdrifter, det finns en kärna av sannolikhet i det jag ser. Och skönhet.

Ben och jag åt frukost på lokal. Det gick sådär. För de av er som minns Steve Martin’s “The absent minded waiter” så finns där mycket att hämta. Ni andra får söka på YouTube. Vi delade sedan på oss, för Ben ville shoppa presenter till sina barn och jag har ju problem med just det där att shoppa.

Jag utnyttjade tillfället att åka till en skooterbutik för att köpa en plastdetalj till Vespan som jag råkat ha sönder. En “plastklämma” som håller fast pakethållaren i öppet eller stängt läge. Med hjälp av Google körde jag först till en butik som skakade bistert på huvudet. Och berättade att Vespa/Piaggio sköttes av en annan firma i La Spezia. När jag googlade vidare adressinformation utspelades en absolut fantastisk situation precis framför mig.

En mycket färgstark, robust och vacker kvinna i en spektakulär frisyr stod med sin son och väntade på någon precis framför mig. Sonen var kanske fyra eller på sin höjd fem år. Mamman var definitivt västafrikansk till sitt eller sin familjs ursprung, sonen var otydligare. De väntade otåligt. Efter en stund kom en mycket italiensk gråhårig dam i kanske 70-års åldern som utstrålade hela den otroligt förnäma italienska grandessa-stilen, med en självklarhet som svepte över hela korsningen när hon passerade.

När hon kom tillräckligt nära utropade hon ett dramaturgiskt mästerverk av glädje för både sitt barnbarn och hennes svärdotter (vilket framkom av dialogen).

Det var, för mig som upplevt både goda och hemska saker vad gäller italiensk tolerans mot människor från alla världens hörn, ett sanslöst vackert ögonblick. För det var så oreserverat. Farmodern älskar sitt barnbarn fullständigt, och var full av kärlek för sin svärdotter. I det mötet mellan männsikor fanns inte ens tanken på olikhet. Och även om jag förstår kvantmekanikens svårigheter då observation påverkar skeendet, i detta fall får ni lita på min bedömningsförmåga. Efter minst tio minuter av ömsesidiga hälsningar så går farmor och barnbarn vidare på sina äventyr, medan modern går åt andra hållet.

Jag lyckas lokalisera rätt adress i Google, kämpar med att föra över den i Kartor och tar sats. Snabbt pinnar jag genom staden på kända gator, åker ut till ett industriområde och hinner precis in till Vespahandlaren innan lunchstängning. De är tre som jobbar i verkstaden. De ignorerar mig fullständigt i fem minuter på det vis som endast italienska servitörer och servicepersonal kan (undrar om de skolorna som utbildade östtyska gränsvakter att få en att vilja erkänna att man var en statens fiende och kollaboratör med bara en blick nu bytt marknad och utbildar i psykologisk krigföring bland italiensk servicepersonal). Efter fem minuter tittar de på mig, jag räcker fram handen med den trasiga plastbiten, de suckar och slår ut med händerna vilket jag tolkar såsom att de inte har biten i lager, de suckar igen och den ene går bort till en större verktygslåda där han plockar fram en ny som han överräcker med en uppgiven min och viftar bort mig. När jag gör åtbörder om att jag vill betala så har de återgått till ignorera-mode.

Så, på mindre än sex minuter har jag blivit avfärdad två gånger men fått min nya platsbit utan kostnad. Inser att detta var en win för mig och tjoar lite väl högljutt “Arrivederci” när jag smäller igen dörren. Älskar Italien.

Ben och jag möts upp för att äta lunch och fördjupar oss än en gång i det utsökta italienska köket. Och vinet.

Vi är båda ganska klara med resan tillsammans nu, Ben planerar för sin hemresa och jag räknar kilometer och stopp för att komma till Spanien. Jag försöker tacka Ben under lunchen för sin insats i att hålla min galenskap i schack, och Ben upprepar med bestämdhet att jag är en idiot. Om än i andra ordalag.

Jag fullföljer dagen med att hantera papper och biljetter samt driva en bagagehanterare på järnvägsstationen till tårar. Glädjetårar. Det är dock ett ämne för en annan dag. Ägnar därefter kanske lite för mycket tid att dricka Aperol Spritzers och mimra på en lokal uteservering med utsikt över gågatan i La Spezia.

Dagens värsta: När man sträcker sig långt efter sin tredje Aperol Spritzer och Apple Watchen plingar till med ett glatt: “Du har uppnått ditt rörelsemål!”.

Körschema de närmaste dagarna. Mot Genova via A12, sedan mot Nice, Antibes, Cannes, Aix-en-Provence, Nimes, Montpellier, Narbonne, Perpignan, spanska gränsen, Girona, Barcelona, sväng höger efter Tarragona upp i bergen, Reus, Mora d’Ebre, Alcaniz.