Jag ogillar nationalism. Samtidigt så tycker jag att man verkligen ska fostra en stolthet över varifrån man kommer, för jag är övertygad om att man påverkas av den miljö man växer upp och lever i. Så jag brukar få något svårt i blicken när folk hävdar nationella särdrag. Som newyorkare har jag lärt mig att uppskatta särarter och olikheter samt att hata alla ungefär lika mycket. Kombinerat med, i mitt tycke, en relativt sund skepsis. Hoppas jag. I alla fall när dessa olikheter på något sätt ska missförstås för att vara något som jag förväntas ta hänsyn till. När de är till gagn och glädje omfamnar jag dem varmt. Men bara för att de är till gagn och glädje, inte som någon någon eftergift eller missriktad respekt.

Trots detta kan jag ofta, lite slarvigt, generalisera vad gäller folkgrupper och nationella eller regionala särdrag. Detta är en eftergift mot mina principer, men tills alla förstår att dessa särdrag endast är en konstruktion så spelar jag med. Om än med tvivel. Och så fort någon hävdar “kulturella särdrag” slipar jag mitt verbala svärd och ger mig ut på en veritabel slakt av tvehågsna flumbegrepp.

En sådan generalisering gäller mina intryck genom åren av Katalonien. Jag gillar Katalonien. Eller egentligen gillar jag katalaner. De har en särskild sorts attityd till tillvaron, en lite barsk sorts “Vet hut!”-attityd till omgivningen. De har inte mycket till övers för bullshit. Det är väldigt tydligt i allt de gör. Ordning och reda, arbeta hårt, gör din plikt, kräv din rätt. Punkt. De gör inte så mycket med ett leende, men de gör. Och de tjafsar inte. Det gillar jag.

För att utöka mina generaliseringar, italienare inom serviceyrken har alltid en räv bakom örat. Inte för att luras, utan för själva spelet. Det kvittar om det gäller att beställa en öl, hyra en solstol, anmäla ett brott till den kommunala polisen (Carbinieris räknas inte, det har bara stora djälva vargar bakom öronen), eller checka in på ett hotell.

Katalaner sliter fram rävdjäveln som någon hade bakom örat, håller den hårt om strupen bakifrån så att den skälver av syrebrist och medan du stirrar in i skräckslagna syrefattiga rävögon, skakar de den intesivt och frågar: “Ska du ha den eller inte? Ja eller Nej. Svara nu!”

Det är som om hela den katalanska befolkningen drabbats av en släng av posttraumatiskt stressyndrom av livet självt. Och inte orkar med någon skit. Jag älskar denna tydlighet. Precis som jag älskar spansk vägskyltning. Som garanterat har en katalan att tacka för sin enkla, raka och tydliga utformning. Svart text på vit bakgrund. “500 m till nästa avfart för servicestation” (mack). Raden under: “Nästa servicestation om 47 km”. Klart och tydligt. Inget tjafs. Vägmålning som man begriper redan första kilometern efter gränsen. Systematiska av- och påfarter. Absolut ljuvligt.

Jag vaknade efter en natt på mitt favorithotell Sausa i Vilademuls, gjorde morgonbestyr och körde sedan de sista 340 kilometrarna till Alcaniz. På vägen åt jag lunch i byn Gandesa som var ett kulinariskt mästerverk i tre rätter och dessert plus två alkoholfria öl (vilket är det dyra) för 12 euro. Vägarna sjöng under Vespan små hjul och jag lekte på bergsvägarna medan vi flängde i bra fart. Det var otroligt vackert, på ett katalanskt vis, karga berg, hårda odlingar och ordningsamt och “städat”. Inte på ett österrikiskt Märklinvackert ordnat vis, utan mer som “vi har odlat denna karga jord i årtusenden och nu börjar det bli ordning”. Till och med olivlundarna växer knotigt på ett oordnat ordnat vis. Väg N–420 från Tarragona till Alcaniz är en upplevelse jag önskar alla som har tålamodet att se skönhet i det hårda.

Väl framme i Alcaniz körde jag ut till Motorland Aragon för att ta min “årliga” “jag-kom-fram-bild”. Sedan körde jag runt i staden för att förbereda mina arbetsdagar här. Mötte upp med den övriga eventpersonalen och fick genast uppleva deras besvikelse när de förstod att min Vespa var en 300-kubikare. “Vi trodde att du körde på en 125:a. Då hade det varit en utmaning…”.

Jag är hemma. Med mina ironiska motorcykelvänner. Engelskan vinner ofta när man söker distinkta uttryck, eller så är det kanske min tvåspråkighet som lurar mig. Men just uttrycket “an acquired taste” passar så väl in på dessa underliga varelser jag älskar att ha som vänner.