Sista dagen i Cinque Terre. I morgon bär det iväg. Igen. Ska köra till Spanien för att hänga med vänner i samband med MotoGPs fjortonde omgång på Motorland Aragon. Dagarna i Cinque Terre och Toscana har varit som ett själsligt reningsbad. Ensam finner jag mycket i tillvaron, tillsammans med någon som kan ifrågasätta ens nycker finner jag mer om mig själv. Men hela tiden jag betraktar min omgivning så ser jag små, små historier om livet, döden och kärleken.
Cinque Terre. Bra skit. Vi körde tidigt från La Spezia till Riomaggiore. Där slog havet och vinden till och skapade en dramatisk fond till kaffet. Det är fortfarande en av planetens märkligaste platser, trots de enorma horder av turister som förvirrat stapplar upp och ner för alla trappor. För mig har Riomaggiore en särskild betydelse, här firade min familj vår (enligt mig) mest harmoniska semester någonsin. De där få men underbara tillfällena när man känner att barnen gillar en, att de trivs i tokerierna och allt bara funkar.
Dagen började på ett hotell i centrala Livorno. Absolut mitt i staden och ändå helt rimligt pris. Vi åt frukost, vilket innebar att anstränga sig till det yttersta för att överlista en “internationell hjälpsam kaffemaskin med multipla funktioner”. Det internationella bestod i inskjutna tyska ord på såsom “beflecken mit” och “ober”. Ben experimenterade länge och lyckades medelst att vaska hälften av den varma mjölken kombinera ihop något drickbart. Jag tryckte på cappoccinoknappen, väntade och accepterade resultatet.
Efter gårdagens regndag i La Spezia planerade vi dagens rutt efter solen. Var fanns det solsäker sol för dagen? Prognosen för La Spezia var hoppfull under förmiddagen, men det skulle kanske komma in regn på eftermiddagen. Efter intensiva studier av väderkartorna verkade det solsäkrast runt 100 kilometer söderut längs med kusten från La Spezia. Så vi steg upp rimligt tidigt, packade iordning och for iväg från La Spezia. Nu var vi två på Vespan, med bådas bagage och ett från gårdagen införskaffat paraply (modell större), och den pinnande på som om det var den mest naturliga sak i världen.
Ben sov länge. Jag har haft en vecka på mig att tagga ner och börja slappa av från arbetsrelaterad stress, Ben kom direkt från jobbet. Och gårdagen slutade ganska sent efter en runda på stan. Så det blev en vilodag. Runt elva gick vi ut i ett regnigt La Spezia för att äta frukost. Vissa vänner är den där obarmhärtigt postiva typen som ska förbättra en. Det finns ingen hejd på alla förslag om vad man borde göra för att bli en bättre variant av sig själv.
Att förklara något så att omgivningen förstår, helst med en aha-upplevelse, är en konstart. Och precis som konsterna ger fenomenet både utövaren och betraktaren en känsla av tillfredsställelse. Brian Cox förklarar på ett fantastiskt sätt Einsteins exempel på varför tiden saktar in för den som förflyttar sig (https://youtu.be/-O8lBIcHre0). Genom att förflytta sig med fart kan man få tiden att sakta ner. Utan att påverka den upplevda tiden för den som reser.
Jag började denna resa med att uppenbara mig som döden för en ung och en äldre polis på den tyska landsbygden. Idag har jag mött min framtid. Och det var en bra upplevelse. Jag har många problem. Nästan alla är kopplade till mig själv. Omvärlden visar sig, nästan alltid, vara en positiv drivkraft. Jag vaknar varje morgon efter en natt god sömn, med snälla — om än ekivoka drömmar — till en kamp med mitt vakna jag om varför jag ska stiga upp och ta strid med ännu en dag.
Återvände till väg A15 i riktning mot La Spezia från Varano de’ Melegari där jag tillbringat natten. Och nu blev det så där jobbigt vackert igen. Jag är övertygad om att det finns en särskild ruta i italienska dödsattester för turister: ”Death by scenic view.” Man ligger och pressar Vespan till det yttersta i ovanligt skarpa böjar på A15, en motorväg med särskilt argsinta metallräcken (SMC hade flippat ut, de här får vajerräckena i Sverige att se mjuka och mysiga ut) och så kommer man förblir ett hörn eller krön och så utbrister man bara ”Åh!
Vaknade utvilad och glad. Packade ihop mina tillhörigheter och checkade ut. Väl på hotellets kombinerade entré och terass inser jag att det regnar. Det är varmt och det regnar. Efter en stunds funderande packar jag upp regnstället ur min dry-bag och försöker slinka in i det så graciöst som möjligt. Det var länge sedan jag kunde ”slinka in” i klädesplagg och även om jag hade varit i toppform så finns det en naturlag om hur skor fastnar i regnställsbyxben för att skapa maximal obalans.
Ryssar. Det finns inga värre grannar. Det finns endast två sätt att hantera dem, fly eller bli omfamnad. Och det finns massor av ryssar i Rimini. Eller det är ett otydligt sätt att utrycka sig. Under mina resor de senaste tio åren har det blivit allt tydligare att det finns en rysk medelklass som med glädje reser till jordens alla hörn. Åren efter Sovjetunionens fall var det bara före detta apparatchiks eller gangsters (eller kombinationer av dessa) som reste runt i världen.
Vackert, vackert, vackert. Vackert, vackert, vackert. Vackert, vackert, vackert. Vackert, vackert och lite till. Mycket vackert. Massor av vackert. Hänförande vackert. Fast där vinner engelskan på walk-over. Hänförande vackert är “riktigt vackert”. Men det brukar översättas med “breathtakingly beautiful”. Och just den nyansen, så vackert att man tappar andan eller åtminstone andas in häftigt, är det jag vill använda för att beskriva min dag. Breathtakingly beautiful. Jag steg upp kvart över sex och åt frukost på hotellet i Innsbruck.
Väl i Hamburg checkade jag in på ÖBBs Autozug. Bil- och mc-tåget Autozug lades nyligen ner av tyska Deutsche Bahn, men lilla ÖBB, Österreichische Bundesbahnen, den österrikiska statliga järnvägen tog över vagnarna och behöll några linjer. Däribland linjen Hamburg — Innsbruk. Ett snabbt besök i en butik på stationen och jag hade en flaska prosecco till färdkost. Under natten rullade vi igenom Tyskland och 09:14 på torsdagsmorgonen, exakt enligt tidtabell, ankom tåget till Innsbruck.
Idag åkte jag ifrån mitt Malmö för en längre semesterresa. Är egentligen inte klar med allt som borde vara klart — men det fanns ingen annan råd än att ge sig iväg och ta med att-göra-listan. De närmaste dagarna kommer jag kombinera resandet med att bocka av de sista retliga tingen som bara inte ville bli klara. I tid. Men gör detta ändå med någon form av frid, förseningarna beror inte på mig eller mina brister, ej heller på mina kollegor eller de jag valt att anlita för de stora projekt jag arbetat med i sommar.
Sjukgymnastik.
Hello world!
Off-road! #energicaego #energica
Charging once again on our way home from the Swedish Roadracing National in Linköping. #energicaego #roadracing #svemo
Charging on our way home from the Swedish Roadracing National in Linköping. #energicaego #roadracing #svemo
Finally! #energica #ego #e-mcsweden
Snart! Soon! Presto!
