Två dagar innan vi flög till Tbilisi kollade vi i appen TKT.GE om det fanns några spännande evenemang. Det fanns det. Vinfestival i Tskaltubo. Som råkar vara i närheten av den gamla huvudstaden Kutaisi.

Med ett viss mått av tidsoptimism bokade vi tågbiljetter 08:25 i morse från Tbilisi Central Station till Rioni, för att där sedan ta en Bolt i 30 minuter till Legends Tskaltubo Spa Resort. Vi kom fram 12:30 och visste inte om vi skulle tro våra ögon.

En enorm anläggning, flera kvadratkilometer spa och konferensanläggning som tagna direkt ur en Wes Anderson-film. Parker, 1800-tals hus, receptioner, matsalar och olika sorters salar som sammantaget bildade sinnebilden av ett kurhotell med omgivande parker.

På tredje våningen i en av byggnaderna var själva vinfestivalen - inklusive en blåsorkester på scen.

Caroline kände som vanligt en hel flock vinmänniskor, själv var jag fascinerad över alla människor och möjligheten att prova viner från över 70 vinproducenter.

Vid 16:30-tiden gav jag upp, köpte en flaska utsökt petnat och gick ner till den tillfälliga uteserveringen för att prata och dricka med nyfunna vänner och vila.

Caroline anslöt efter ett tag och vi skålade med allt och alla tills vi beställde en Bolt in till Kutaisi för att snabbt äta något innan tåget avgick 19:43.

Vi gick på en restaurang som vi besökte med vänner 2019 som trots sin snabbmatsinredning serverar fantastisk mat. Efter 30 minuter hoppade vi in i en ny Bolt och hann med 7 minuters försprång hoppa ombord på tåget till Tbilisi. Tåget gick på sekunden 19:43 och där sitter vi nu.

Så en hastigt påkommen utflykt över Georgien för att gå på vinfestival över dagen - där all logistik klaffar perfekt.

Måste länka till Peter Kadhammars artikel om Sverige och Georgien från den 7 december 2022 och instämma.

I Georgien går tågen i tid, människor hjälpsamma och vinet är utsökt.

Igår var Caroline och jag på supra hemma hos vår vän Zura Natroshvili. Supra är en traditionell georgisk festmåltid. Även om det finns ett tydligt format och regelverk kring supran, där tamada (toastmaster) styr evenemanget i alla aspekter, är det tamadans uppgift att se till att alla trivs. Det var vi, Zura och hans son, Khatuna, Salome och Zaza Jakeli, Beso och hans dotter samt Ekatarine (Zuras skolkamrat från läkarutbildningen).

Wikipedia om Supra

För en svensk är det kanske lättast att förstå grunderna i supran med att det är som ett riktigt stort julbord - men istället för att och hämta maten från julbordet så sitter man runt själva julbordet. Och man tar den mat man vill ha utan någon tvingande ordning. Och det fortsätter att komma in nya rätter.

Maten är en uppvisning i det georgiska köket där olika rätter och smaker representerar olika georgiska regionerna. Allt är gott. Grönsaker, ostar, kött, bröd, grytor, röror, frukter, nötter med mera. Det är ett överflöd, både visuellt och smakmässigt.

Drickandet är lite mer uppstyrt. Tamadan (Zura) håller tal och utbringar skålar. Talen är personliga och riktar sig till olika personer runt bordet där tamadan beskriver goda saker om personen eller om relationen med den som tamadan talar om. De är inte för långa, men inte heller direkt korta. I slutet av varje tal finns en övergång till en skål som passar. Zura (tamada) utbringade skålar till freden, kärleken, smaken (av Jakelis viner!), passioner. Men även gästerna kan utbringa skålar, Beso utbringade en skål till ”whatever that unites us” och Zaza Jakeli utbringade en skål för Zuras son och alla barn överallt.

Man kan äta under talen, men förväntas att inte tala under pågående tal. Men det blir aldrig stelt. Man trivs och känner sig delaktig.

Just vid denna supra var det de olika vinerna som skapade hållpunkterna. Samtliga viner var från Jakelis egna vinkällare. Först drack vi Kakhuri Mtsvane 2021, efter det Kakhuri Mtsvane 2019. Sedan Saperavi (rödvin) och sist en Kisi från 2017.

Ett oortodoxt inslag för en supra var att Caroline i maskopi med Zura hade fått för sig att jag måste lära mig göra khinkali. Så under en paus i supran (rök- och Morris-går-på-kurs-paus) fick jag lära mig göra khinkalis. Som tillagades och ställdes ut på bordet.

För den som inte håller koll på internationell gastronomi är det svårt att veta att Zura driver restaurangen Bina 37 och samarbetar med Georgiska staten för att marknadsföra Georgien internationellt genom dess viner och cusine. Eller att Jakelis viner är några av de exklusivaste som finns med en total årsproduktion på cirka 6500 flaskor.

Man kan väl säga att jag hade en viss prestationsångest. Men jag hade en bra lärare i Manana, en georgisk dam och khinkaliexpert.

Vi satt till bords från 19:30 till 01:30 utan en enda tråkig minut. Fest på georgiskt vis!

Idag sov vi till 10:30, steg upp vid 11:30 och har tagit det ganska lugnt. En tur med bergsbanan till Mtatsminda och en lättare lunch och därefter promenader på Rustaveli. Inte bakis (vi dricker ju georgiskt vin) men lite överväldigade av gårdagens gästabud.

Ikväll vilar vi upp oss bland kidsen i baren på Fabrika.

Fungerade film!

Redan första resan till Tbilisi fanns tanken, här vore det en utmaning att köra. Trafiken i Tbilisi ser ur betraktares öga ganska förfärlig ut.

Sedan började planerna att köra hit. Malmö-Hamburg, tåg till Innsbruck, snabbt ner genom Europa till Istanbul, köra över Bosporen, drick en kopp te och fira att man kört till Asien, köra längs med kusten upp till gränsen mellan Turkiet och Georgien, korsa, köra till Batumi och bada, hänga någon dag och sedan köra till Tbilisi. Det är en resa.

Idag provade jag att köra the Rustaveli run, en helt egen uppfinning där man kör längs hela Rustaveliavenyn, förbi parlamentet och rundar Liberty Square och kör hela vägen upp förbi Tbilisi Concert Hall och och tillbaka till startpunkten. Jag hyrde en Niu elskooter (EU-moped) från mobilitetstjänsten QARI [qari.eco/en/](https://qari.eco/en/) som fungerade över förväntan.

20 minuter senare och med ett leende på läpparna kunde jag parkera efter 7,4 kilometers körning i rusningstrafik. På Rustaveli. Med viktiga lärdomar inför en framtida motorcykelresa hit.

Dagen fortsatte i lärandets tecken, vi var bjudna på middag hos vår vän Zura Natroshvili som driver bland annat restaurang Bina37. Mer om detta imorgon - vi har suttit till bords från 19:30 till 01:30. På georgiskt vis!

Redan första resan till Tbilisi fanns tanken, här vore det en utmaning att köra. Trafiken i Tbilisi ser ur betraktares öga ganska förfärlig ut.

Sedan började planerna att köra hit. Malmö-Hamburg, tåg till Innsbruck, snabbt ner genom Europa till Istanbul, köra över Bosporen, drick en kopp te och fira att man kört till Asien, köra längs med kusten upp till gränsen mellan Turkiet och Georgien, korsa, köra till Batumi och bada, hänga någon dag och sedan köra till Tbilisi. Det är en resa.

Idag provade jag att köra the Rustaveli run, en helt egen uppfinning där man kör längs hela Rustaveliavenyn, förbi parlamentet och rundar Liberty Square och kör hela vägen upp förbi Tbilisi Concert Hall och och tillbaka till startpunkten. Jag hyrde en Niu elskooter (EU-moped) från mobilitetstjänsten QARI qari.eco/en/ som fungerade över förväntan.

20 minuter senare och med ett leende på läpparna kunde jag parkera efter 7,4 kilometers körning i rusningstrafik. På Rustaveli. Med viktiga lärdomar inför en framtida motorcykelresa hit.

Dagen fortsatte i lärandets tecken, vi var bjudna på middag hos vår vän Zura Natroshvili som driver bland annat restaurang Bina37. Mer om detta imorgon - vi har suttit till bords från 19:30 till 01:30. På georgiskt vis!

Igår vilade vi i princip hela dagen.

Idag inte så mycket.

Efter en alldeles för lång frukost gick vi över Chughuretibron och genom Nionde-april-parken för att besöka Nationalgalleriet. Detta faller under kategorin ”Kulturaktiviteter Morris motvilligt deltar i för att göra Caroline glad”.

Utställningarna var en separatutställning av Koka Ramishvili (Modernt med foto och videokonst) och två utställningar i den fasta paviljongen. Merab Abramishvili och Niko Pirosmanashvili. Merab är nutida, Niko från 1900-talets början.

Bortsett från min skeptiska inställning till kulturupplevelser (jag kulturmarinerades fullständig under min uppväxt. Jag känner inte till Bertolt Brecht - jag har själv sett hans uppsättning av den Kaukasiska kritcirkeln i Östberlin på sjuttiotalet) stod jag ut tillräckligt länge för att Caroline skulle bli nöjd.

För att verkligen testa mina gränser när jag är utvilad föreslog Caroline att vi skulle plocka upp några julklappar på Gallerian Tbilisi…

Det gick bra. Detta kan berott på att gott vin utlovades så fort vi var klara. Efter 45 minuter som kändes som en flygresa till Nya Zeeland utan mellanlandning gick vi i sakta mak över Liberty Square till Vino Underground. Där blev allting bättre.

Gott bröd, goda georgiska ostar och en flaska Khvtisia Wine Rkatsiteli 2020. Jag var så glad och belåten att Caroline lyckades lura in mig på Gallerian Tbilisi igen. Bara för att hämta något.

Från Gallerian Tbilisi tog vi tunnelbanan till Marjanshvili och gick förbi ett lokalt badhus på Kyiv Street 4. De hade inget rum ledigt förrän om en timme så vi gick till hotellet för att lämna grejer. Väl på hotellets (Fabrikas) innergård tittade vi i alla de olika ”hantverksboutiquerna”. Keramiker, kläddesigners, fotostudio mfl bildar ett kreativt kluster i kvarteret.

På ett märkligt vis så blir jag övertygad om att kultur och kreativitet finns vart man än kommer i världen. Och att det finns ett direkt släktskap mellan det som varit och detta som händer ”nu” med kreativa människor idag. Själva ”hantverks-ethoset” med lokala förmågor som skapar lokalt för en global marknad fyller mig med hopp.

Jag tror inte på nationalistisk särart som ett värde i sig, men en inneboende stolthet för det man skapar, som ibland har ett nationellt uttryck vilket inte alltid är fel. ”Made in Georgia” är viktigt för många som skapar här. För det blir nästan tragikomiskt när varje plats på planeten rymmer samma varumärken; McDonalds, Burger King, KFC, Starbucks, Subway mfl. Det finns ingen anledning att resa och man ändå bara söker sig till det man har hemma.

Skapa vinner över konsumtion. Alltid.

Efter rundan till hotellet gick vi tillbaka till badet på Kyiv Street 4. Vi fick vårt rum, badade och hörde ett gräl i korridoren utanför. När vi nybadade lämnade vårt rum stod två poliser och försökte med samma outgrundliga tålamod som New York-polisen har utvecklat till en konstart hantera en tokarg rysk turist.

Vi tackade personalen som hade hanterat vårt badande och smög förbi dramat. Medan vi gick uppför backen mot vårt hotell kom det en piketbuss i sakta mak som stannade vid badet.

Badet var helt ok trots dramatiken, men vi enades om att vi föredrar badhusen i baddistriktet.

Tillbaka vid Fabrika gick vi på en av restaurangerna för att äta kvällsmat. Det blev asiatiskt.

Tbilisi, ursprungligen T’filisi men av hänsyn till uttalssvårigheterna för många av de resenärna som besökte staden namnändrat till Tbilisi, betyder ”Platsen med det varma vattnet”.

I ovanstående stycke ryms en stor del av Tbilisiis och Georgiens själ. ”Ok, greker, araber, turkar, perser, ryssar, fransoser eller tyskar klarar inte av uttala det georgiska konsonantklustret ’tf’ och envisas med att kalla staden ”Tiflis”. Så kan vi inte ha det.” 1936 registrerar staden sitt namn officiella namn som Tbilisi.

Resenärer i alla tider som passerat Tbilisi har stannat till, badat, vilat, ätit gott och rest vidare. Om man söker efter ett exempel på en plats som i tusentals år varit en multikulturell smältdegel utan att för den delen förlora sin särart kan man besöka Tbilisi.

Man ska inte romantisera. Georgien är ett land som har extrema utmaningar, skuggan av Rysslands galna ambitioner om Sovjetunionens återuppståndelse föll tidigt över Georgien (2008), landets ekonomi som redan från början var minst sagt bräcklig efter Sovjetunionens fall har utsatts för alla sorters finansiella angrepp från Ryssland. Det är ett ”grovt” ortodoxt kristet land där kyrkan har en tydlig plats i det dagliga livet, särskilt utanför storstaden Tbilisi. Till både nytta och fördärv. Trygghet för vissa och evig fördömelse för andra.

Samtidigt är Tbilisi en snäll stad. Folk är hjälpsamma, vänliga och har tålamod. Detta är min fjärde resa hit sedan 2019 och kontrasterna är märkliga. De flesta gamla bostadshus har fasader där putsen trillat av. Trottoarerna och gatorna är i ett skick som ingen från Norden skulle acceptera - jag skrattar åt tanken att ta med en delegation tillgänglighetskonsulter från Sverige hit, inte ens världens bästa viner (georgiska kveriviner) skulle kunna döva deras panikångestattacker. Många Tbilisibor, särskilt i min ålder, ser lite luggslitna ut. Inte den rena ”Sovjetmisärsgarderoben” jag såg i Sovjetunionen under 80-talet, men en sorts öststatskänsla över klädseln.

Ungas klädsel är identisk, om möjligt lite ännu mer hipp, som i vilken europeisk storstad som helst. Tänk Berlin+.

Igår tvekade jag och Caroline att tränga oss ombord på en tunnelbanevagn i rusningstrafiken. En herre (kanske något år yngre än mig) tog resolut tag i Caroline och tryckte in henne, och i princip lyfte in mig innan han pressade in sig själv genom dörrarna. I vilken annan plats som helst hade jag tvekat, tryck emot och i värsta fall sänkt någon som tagit tag i mig. Jag hade utgått från att det var ett försökt till ficktjuveri eller liknade. Inte i Tbilisi. Det finns säkert en livaktig kriminalitet i Georgien, men alla de jag träffat på i situationer som denna är snälla och har goda avsikter.

Folk av alla åldrar lämnar sina sittplatser på bussar och tunnelbanan till barn eller äldre (jag misstänker att Caroline tycker det är lite pinsamt men bekvämt när hon blir erbjuden plats hela tiden) och alla vi sett under våra resor är snälla mot barn. Både sina egna och andras. Vilket i min värld är en tydlig markör för ett bra samhälle. Caroline har hunnit med sex resor till Tbilisi, varav två själv utan att känna sig otrygg.

Sammantaget kan man säga att för vissa besökare är nog Tbilisi en fattig stad med livsfarlig trafik samt mörka gator med fallfärdiga hus. För oss är det en livaktig stad med enorma kvalitéer, vänliga människor, gott vin, god mat och fantastiska bad.

Baden och badandet är en upplevelse.

Vi har genom våra resor provat flera av badhusen i baddistriktet. Det finns flera olika grader av ”sunkighet eller lyx” bland badhusen.

Man går till ett badhus, hyr ett ”badrum” samt väljer olika tillägg. Vi väljer oftast att hyra ett litet rum för två personer i en timme med två handdukar och likt resenärer i alla tider lägger vi till skrubbning och intvålning.

Man går in i ”sitt” badrum som oftast består av två utrymmen, ett där man klär av sig och lämnar alla sina saker och ett rum med ett större inmurat badkar/minipool och någon form av dusch.

Så, snabb avklädning och ner i badet. Vattnet är mycket varmt och svavelhaltigt. Har man smycken, särskilt silver som svartnar, bör man ta av dessa.

Efter cirka tio till femton minuter bankar det på ”ytterdörren” och in kommer en badare eller en baderska.

Om det är en badare så är det jag som reser mig upp ur badet, är det en baderska så är det Caroline som står på tur. Ingen av oss (eller någon annan som besöker badhusen) har badkläder. Det finns en proffessionalitet bland badarna och baderskorna, lite lustigt med tanke på att Georgien är ett mycket ortodoxt kristet samhälle som är ganska obekvämt med offentlig nakenhet och lider av homofobiska strömningar, som gör att de utan att blinka skrubbar en (exfolierar) från topp till tå och därefter tvålar in och masserar hela kroppen som om det var det mest naturliga i hela världen. Vilket det faktiskt är.

Det är ömsom hårt eller mjukt men alltid omsorgsfullt. Man känner sig renare än någonsin efter en tvagning i Tbilisi.

Vi brukar oftast gå på ett badhus som skulle kunna definieras som ”medelsunkigt”. Det vill säga att vi väljer ett ”vanligt” rum istället för ett ”VIP-rum”. Prisbild cirka 45 GEL per timme (1 GEL = 4 SEK), ett ”VIP-rum” cirka 150 GEL/h. På de lyxigaste badhusen är det dubbla eller tredubbla priset som gäller för rumshyran. Till detta kommer handdukshyra och ”scrub & soap”. 45+2+2+30+30=109 GEL. Dvs 218 SEK per person.

Definitionen av graden av ”sunkighet” som jag använder handlar inte om själva badupplevelsen - den är unik och bra oavsett badhus - utan handlar om standarden på själva rummet.

En elektriker som är van vid elinstallationer i våtutrymmen skulle kunna stå ut max 60 sekunder i de enklare badhusens rum, tagit en taxi till flygplatsen för att aldrig mer komma tillbaka. Vissa plattsättare hade gråtit och en svensk rörmokare hade förmodligen blivit vänligt men bestämt utkastad efter hens försök att laga kranen som det svavelhaltiga vattnet runnit ur de senaste hundra åren. För att inte tala om de bisarra installationerna med plaströr för duschen… Det droppar, läcker och flödar över. Överallt. Så är det bara. Och så har det alltid varit. Nästan dygnet runt året om har badhusen öppet så att alla kan bada.

Jag rekommenderar att prova olika badhus för att hitta det som passar just en själv. Jag delar guideböckernas uppfattning: prisnivåerna en fråga om hur vackra baden är och servicenivå, själva badandet är det samma.

Glöm inte att ta med eller köpa vatten! Det behövs.

PS. Det finns även publika badhus, uppdelade i mans- och kvinnoavdelningar. Pris 8 GEL/h.

Planen för dagen var att gå och bada. Vi vaknade 09:30, vilket var tidigt med tanke på att vi checkade in på hotell Fabrika kl 03:00. Efter en timmes utmärkt georgisk hotellfrukost var vi redo. Fabrika är en gammal sovjetisk textilfabrik ombyggd till ett supertrendigt hipsterhotell.

Vi begav oss ut i Tbilisis livliga gatumyller och hoppade på tunnelbanan vid Marjanishvili. Hur det än gick till så besökte vi tre bokhandlar, en mobiloperatörsbutik för att köpa nya sim-kort, köpte byxor till Caroline, en väska till mig (som jag spanade in redan vid mitt första besök 2019) och en vinbar innan vi kom fram till badet.

Som vanligt förflyttade vi oss en aning ryckigt. Caroline stannar, som vanligt, hela tiden och fotograferar. Själv har jag fotograferat Caroline varje gång hon fotograferar (45+ bilder idag). Detta blir ett utmärkt bidrag till min kommande fotobok ”Foton på Caroline Franzén när hon fotograferar”

Foto på Caroline när hon fotograferar hotell Fabrika.

Klockan hann bli 18 innan vi kom till badhuset. Vi hyrde ett eget bad för två personer inkl skrubbning och tvagning.

Badkulturen i Tbilisi är en historia värd ett eget inlägg, låt oss bara konstatera att det har badats i Tbilisi i mer än tusen år. Resenärer längs Sidenvägen har sedan urminnes tider tvättat av sig resdammet i Tbilisi’s badhus

Efter badet åkte vi till en enkel restaurang för att äta gurksallad, khinkalis och dricka husets orangea vin.

Över maten och vinet var överens om att hela dagen varit mycket lyckad även om vi gjort mycket mer än planerat. Det hade varit en dag med reningsbad, både fysiskt och psykiskt. På mindre än ett dygn var vi helt i fas med Georgien och Tbilisi.

Här trivs vi och har det bra.

Iväg.

In i det sista var det tveksamt om vi skulle komma iväg. Till Tbilisi. En semestervecka i Kaukasus. En paus i ett omvälvande 2022.

Det har hänt så många saker i år, från vidriga ting som Putins invasion av Ukraina, pandemins kvardröjande dunkel, global finansiell oro samt ett ödesval som i grunden förändrar Sveriges upplevda självbild.

Vilket påverkar reslusten en aning.

Även privat har 2022 varit omstörtande på flera plan. Vi noterar att våra privilegier fortfarande står sig samtidigt som klyftorna bara ökar. Vi närmar oss en nivå när alla som har rättar in sig i ledet av rädsla för att falla genom trygghetssystemen. Saker som aldrig förr hade kunnat stå oemotsagda sägs i offentliga rum och de som borde veta bättre tiger och vänder bort blicken.

Jag har bytt jobb, Tyra har bytt skola. Det verkar som vi båda har vunnit på dessa förändringar. Jag har även lärt mig nya saker om min familj och funnit en storebror.

Hela året har varit som en bergochdalbana känslomässigt. Till stor del baserat på ytterst personliga upplevelser och ny kunskap.

Just nu i Istanbul i väntan på planet till Tbilisi. I gott sällskap. Och med en känsla av att vara på rymmen.

Todays experience: Energica Experia!