Att inte göra något

För min försörjning, det vill säga. Det är flera som frågat: ”Hur känns det?” Eller ställt frågan: ”Vad ska du göra när du kommer hem?”

Det ärliga svaret är att jag inte är säker på någonting.

Idag kunde jag konstatera att alla pensionsutbetalningar följer planen utan några avvikelser, vilket innebär att jag helt i onödan släpat med mig en laptop hela resan (hittills 7 000 km).

Pensionen fungerar rent administrativt och ekonomiskt.

Själsligt är det omvälvande. Det är många olika saker, stora som små, som skiftar.

Jag har genom hela mitt yrkesliv känt tvivel. En känsla av att inte vara tillräcklig, inte räcka till eller inte kunna det jag förväntas kunna. Svårigheten med denna förbannelse är att det har varit en stark drivkraft att lära mig mer, läsa på bättre och alltid våga fråga när jag inte förstått. Men det har tärt. Även när jag har varit en del i att lösa svåra problem eller att få fart i stora projekt har oron överskuggat glädjen i framgångarna.

Att som nu vakna varje dag utan att vara orolig för arbetsdagen är en stor befrielse.

Att jag hinner läsa skönlitteratur varje dag är en otrolig lyx. Har ägnat några år åt att återta läsandet. Att nu kunna hänge mig åt att läsa närhelst jag vill är som sagt en lyx att yvas över.

Resa, läsa böcker, köra motorcykel, samtala med folk och undvika att ta på mig ansvar som utlöser otillräcklighetsoron är ett oerhört egoistiskt och tokpriviligerat svar på frågan om vad jag ska göra.

Men idag är det nog dagens sanning.

Imorgon, vem vet?

Resan som jag gör nu är en kombination av flera saker; dels drömuppfyllelse, dels ett sätt att markera för mig själv att jag bryter med mitt tidigare arbetsliv, men även ett experiment med mig själv. Jag behöver nya historier att prata om och kände också ett stort behov att känna av hur världen mår. De senaste årens fruktansvärda händelser och politiska galenskaper förskräcker och minskar framtidstron. Alla samtal hittills med för mig okända människor har stärkt min övertygelse om individernas godhet och gett mig förhoppningar om att världen kommer att bli bättre. Framtidstro!

Idag har jag slöat, läst, beundrat Adriatiska havet och tänkt. Mycket. Samt för tjugonde gången packat om all min utrustning. Jag har alldeles för mycket grejer med mig. Och saknar några för körning över Alperna. Får se vad man kan hitta i Italien. Vinterkläder till Vespan?

Tillägg efter angöring:

Efter ankomsten till Ancona körde jag till ett lite äldre hotell i en av grannorterna, Falconara Marittima. Vespan kändes glad i den italienska trafiken. Hotellet var lite slitet och alldeles underbart. Som det kan bli i Italien. Jag fick ett gigantiskt rum för under 600 kronor inklusive frukost. Med manglade lakan och handhanddukar. Balkong, en dubbelsäng och en extrasäng, arbetsplats, sittgrupp, helkaklat badrum och allt i intakt och matchande 70- eller 80-talsinredning.

Åker ner till receptionen för att ta en kaffe och sambuca men gör ett fatalt misstag. Jag frågar om restaurangen fortfarande är öppen. Självklart blir svaret och jag föses resolut ner till en underjordisk restaurang i nedre källarplanet. Innan jag vet ordet av det har jag valt gnocchi med tomat och basilika till primi, ossobuco till secondi och ”bondens spenat” som grönsakstillbehör. Bondens spenat visar sig vara mangold lätt hanterad i en stekpanna med lite olja, chili och vitlök. Ett glas husets röda, bröd och mineralvatten ingår. Avslutas med en caffè corretto och all denna ljuvlighet kostar 22 euro.

De cirka 30 gästerna som är i matsalen verkar vara lite olika typer av gäster. Men minst 12 av dem har alla kännetecken för att vara resande montörer (vilket förklarar den stora mängden vita skåpbilar som stod på hotellets parkering). Några yngre spanjorer på resa och jag var de enda icke-italienarna. Kanske fem turister och resten resande i jobbet.

Bonusbilder: Intressant lösning med LED-belysning som tydligt lyser upp själva övergångsstället. Extremt tydligt.