Ett skämt som blev ett löfte

Jag är oftast inte den smartaste människan i rummet. Vilket, när jag påpekar det, många misstar för någon sorts falsk blygsamhet. De som lever med mig upptäcker efter ett tag att jag har fog för mitt påstående. Men de blir inte glada när jag ropar, jag sa ju det! Idag har jag bevisat vissa av mina brister rejält. Jag planerade dagen så finurligt att jag körde ifrån hotellet i centrala Sofia mitt i morgonrusningen, och lyckades komma fram till Istanbul för att verkligt kunna uppleva eftermiddagsrusningen. Med råge.

Sofia har en och en kvarts miljon invånare och är EU:s 14:e största stad. Stort som fan och kontinuerligt bebott sedan 7000 år f. Kr. Ungefär 1000-1500 år senare experimenterade Sofiaborna med nymodigheten stenålder. Misstänker att de var lika imponerade av stenåldern som med min förmåga att välja fel fil i kritiska ögonblick. Det kommer att skrivas episka allegoriska sägner om “han som hela tiden valde fel fil och bad om ursäkt varje gång” om ett par tusen år.

De goda människorna i Sofia härdade ut, himlade med ögonen och hjälpte mig igenom trafiken. Undantaget var en äldre och av utseendet att döma trasig man som skällde ut mig när jag lät honom gå över gatan istället för att gasa före. För mig som växte upp i Malmö som på sjuttiotalet hade många existenser som liknande denna man till både utseende och tonfall. Det lät precis som en av de utskällningarna. Så jag gapskrattade högt åt det absurda i situationen, han hörde men såg nog att jag skrattade på riktigt åt det hela och inte åt honom. En mikrosekunds tvekan och så skrattade även han.

Då började en kakafoni av tutande bilister som tyckte att vårt djävla garvande kunde vi hålla på med någon annanstans och framför allt inte just nu. Ett vrid på gasen och så var ögonblicket borta.

Det tog lång tid att komma ut ur Sofia. Solen sken men det var mycket kallt. Kylan höll i sig långt in på dagen. Bortsett från den irriterande skräpigheten i vägrenarna och sopkaoset på rastplatserna framstår Bulgarien som vackrare och vackrare ju längre söderut jag kom. Jag får nog omvärdera Sofia (jag har ju sett mer av staden i dagsljus!) och Bulgarien.

Vid lunchtid rullade jag förbi den längsta lastbilskö jag någonsin sett. Det tog en lång stund innan jag förstod att gränsen till Turkiet närmade sig. Det var en gränsövergångskö. 4 långtradar blir ungefär 100 meter. 40 långtradare blir 1 km. Det var långt över 400 långtradare i kö. Bulgariska pass och fordonkontrollen var smidig och effektiv, och den Turkiska likaså. Väntade ca 15 minuter för att komma fram i rätt fil (!) och hela processen tog 20 minuter. Pass, registreringsbevis och grönt kort.

Det blev varmare i Turkiet. Bättre vägar. 16:30 är det 34 kilometer kvar. Istanbul är stort. Det är en megacity med mer än 15 miljoner invånare. Att köra från gränsen till Istanbuls stadsgräns är en baggis. Att köra från Istanbuls stadgräns in till ett litet hotell i gamla staden med adress Sultan Ahmet, Akbiyik CD. No 69 i rusningstrafik är inte lätt. Men värt. Hur galet det än var trafikmässigt så var det en upplevelse att se, höra och köra i Istanbul.

Varför jag kört till Istanbul är delvis ett skämt. Det började med att jag skojade om att köra motorcykel till Istanbul bara för att köra över Bosporen, sätta ner en fot och sedan utropa: Nu har jag kört mc till Asien. Jag är en annan människa än den som började skämta om Bosporen. Äldre givetvis och kanske lite, lite ödmjukare än mitt mest bombastiska jag som tyckte att sådana stolleprov var roliga (mina yngre vänner undrar nu - Va, har han varit värre?!!).

Imorgon ska jag sätta ner foten. Och sedan fundera på vad näst.