Lång dags färd mot natt.

[KORRIGERING] Först av allt, i gårdagens utskick råkade det följa med en nolla i slutet av kilometertalet. Det var givetvis alldeles galet. Jag kom inte längre än 33,7 mil igår på sex timmar. 337 mil på sex timmar hade varit fantastiskt på en Vespa. För bra för att vara sant helt enkelt. Rättade under kvällen, men ni som läser e-postvarianten har den felaktiga uppgiften. Beklagar.

Idag vaknade jag utanför Nürnberg. Det var kallt, tiden hade slagit om och det regnade. Efter en stor frukost bet jag i det sura äpplet, lastade och körde iväg vid nio. Hann knappt komma på A9 förrän himlen öppnade sig och ett riktigt blött regn attackerade från alla håll (även underifrån!). Efter två timmar var jag dyngsur. Det var så blött att det blev skrattretande.

Och så, genom ett vädermässigt trollslag, slutade det att regna. 11:29 tryckte någon på knappen ”Sol, kallt och torrt”. Så jag gasade och ökade tempot rejält och upplevde att jag hade en obegriplig tur med vädret. Plötsligt passerade jag Berlin som var ett möjligt mål för dagen och jag resonerade med mig själv kring fartvindens förmåga att torka ut lite av fukten. Fortsatte därför vidare mot Rostock. Jag hann till och med tänka ”det här går ju riktigt bra” när det var 160 kilometer kvar till Rostock. Sedan satte makterna mig på plats. Ett stormregn som flödade över hela Autobahn så att det stod 3–5 cm vatten på hela vägbanan. Och kastvindar från sidan som verkligen skojade till det.

Det tog några minuter och så var allt lika blött som under förmiddagen, förutom att jag nu inte kunde köra i mer än 50 km/h. Vilket innebär vägrenen. Än en gång, det var så eländigt att det blev komiskt. Vid senaste tankningen hade jag köpt en färjebiljett, så nu fanns det ingen återvändo. Det var bara att tuffa på i maklig fart och studera sprutmönstren från bilarna som passerade i 120 km/h (vilket är alldeles för fort i dylikt väglag).

Efter en timme, när jag funderat ut nya kretsar i helvetet åt tyska trafikanter, upphörde regnet. Och vägen var torr efter några kilometer. En sedelärande berättelse jag måste slipa på. Efter att ha kört från Malmö till Tbilisi och tillbaka så blir den näst sista timmen i Tyskland den absolut svåraste körningen. Den mest riskabla trafiksituationen. Det skulle man aldrig tro. Men det påminner väldigt mycket om ”sista åket” på skidsemestrar där många skadar sig. Man vill hinna med lite, längtar hem men vill ha ut lite till av resan samtidigt som man egentligen är för trött eller sliten.

Verkligheten överträffar dikten. Igen och igen.
Tål att tänka på.

PS. Kom hem klockan 23:05. Intressant väder i Danmark och på bron. Men avsevärt bättre än ”näst sista timmen i Tyskland”. Bara regn och storm. Boelo? Bolero säger jag!

PPS. 17 577 km minus 8 494 kilometer är lika med 9 063 kilometer. 900 mil på en tjugofemdagars resa. Rubbat. Roligt. Rekommenderbart. Men snart måste jag få tag på en elektrisk motorcykel med CCS-laddning. Saknar verkligen Energica Ego:n.