De slogs inte som turkar.

Uttrycket “de slogs likt turkar” eller “att slåss som turkar” är ett historiskt talesätt som innebär att man strider med enorm vildsinthet, tapperhet, intensitet eller skoningslöshet. Redan före Karl den XII:s kalabalik i Bendern var detta ett vedertaget begrepp i Sverige. Själv har jag bott i Vejbystrand i 20 år, som kallades Turkiet av bönder inåt landet.

Idag har nämligen alla turkar jag träffat excellerat i gästfrihet, vänlighet och allmän godhet.

Började dagen med en utmärkt turkisk frukost, packade ihop och gick sedan till PTT (Turkiska Posten) som har postkontor där man kan göra det mesta i myndighetsväg, inklusive att fylla på sitt HGS-kort för betalvägsavgifterna. Jag kom dit sju minuter för tidigt, blir insläppt av vakten som hjälper mig att få en en nummerlapp och ber mig sitta ner och vänta. Innan personalen ens kommit. Prick 08:30 kommer personalen, hjälper mig och jag är klar 08:33.

Jag kör ut ur Merzifon och kör i ett soligt men kyligt väder mot Istanbul. Det blir kallare och kallare ju längre jag kör bland de högre bergen. Vid varje tank- eller värmestopp vill folk prata. Många frågar om Vespan, hur många kubik eller hästkrafter. Alla frågar vad “S” på nummerskylten står för. Zlatan fungerar bäst, ABBA bara för de som är äldre än 40.

Men roligast av alla var dagens gladaste gubbe. Det började konstigt. I bra fart bland bergen börjar en liten vit bil tuta på mig. Härdad av de polyfoniska georgiska tutsymfonierna blir jag inte rädd, men undrar vad är det som tutaren vill. Han kör om och gestikulerar vilt. Till slut börjar han blinka med varningsblinkers och kör ut i vägrenen och sänker farten. Jag hakar på och till slut står vi stilla i vägrenen. Ur bilen framför hoppar en liten glad och fryntlig turkisk gubbe som kommer fram till mig. Han säger en massa på turkiska som jag inte begriper ett skvatt av. Vilket inte enbart beror på att det var turkiska, utan även för att jag har öronproppar mot vindbruset och dessutom ett pågående samtal med Dante (son). Dante fick en snabb inblick i mitt liv just nu, jag säger: “vänta det är någon galning som viftar, tutar och blinkar, jag måste bara ta reda på vad det är som händer”. Gubben ler med hela ansiktet och ger mig ett pärlband med frukter som gåva (bilden överst). IT’S GOOD FOR YOU! säger han högt när jag illustrerar att jag inte hör eller förstår. Jag säger tack och ger honom en kram och så skuttar han in i bilen och kör iväg.

Jag kör efter. Men han drar på ganska friskt. I uppförsbackarna tappar jag honom lite, i serpentinvägarna i nedförsluten är jag ifatt. Efter en halvtimmes lek blinkar han och svänger in på en rastplats med restaurang. Jag kör fram och han kommer farande med sin telefon. Han har förberett ett antal översättningar i ChatGPT:

1. Du är från Sverige?
2. Kör du jorden runt?
3. Vart är du på väg?

Jag svarar på frågorna och lämnar över en FMCK Malmö-reflex som gåva. Han undrar om jag vill äta lunch, vilket jag redan gjort och jag förklarar att jag har långt att köra och säger farväl.

När jag fastnar i betalvägsspärren så ser kontrollanten fundersam ut, han tänker en sekund och så frågar han: Is it an O or a Zero on your license plate (FNM05L)? ZERO svarar jag. AHA! säger han med ett stort leende och trycker på knapparna. Varvid min avgift dras från HGS-kortet jag fyllde på morgonen.

I polisspärrarna, sex stycken under dagen, vinkar de förbi mig varje gång.

Och när jag checkat in och frågar hotellreceptionisten var han tycker att jag ska parkera - då föreslår han denna placering:

Sedan fikar jag med två motorcykelentusiaster i en timme och gafflar på bruten engelska och pidgin-turkiska.

En bra dag. Bra människor. Bra liv.