Möten som förändrar livet.

Vintern 1984–85 reste jag med Transsibiriska järnvägen till Beijing över Ulan Bator.
Jag nämnde i förra inlägget att det finns en koppling till mitt yngre jag när det gäller skrädderiet i dokumentären 50 years unchanged: fashionable dress tailoring in Tbilisi’s historic atelier

På resan på Transsibiriska hände det många saker. Ett möte på tåget som förändrade mitt liv var samtal med en dansk murare som då, 1984, var över åttio år. Vi kan kalla honom för Søren (det är inte hans rätta namn men det underlättar historieberättandet). Søren var pensionär efter ett långt liv i Danmark. Han hade varit kommunist med partibok hela livet. När han pensionerade sig vid sjuttio började han resa. Dit han ville. Där och då. Han hade rest jorden runt, inte i syfte att göra en jordenruntresa utan för att han, i den takt som föll sig naturlig, hade korsat landsgränser på ett sätt som inneburit ett jordenruntresande. När jag och Søren träffas har han rest i mer än tio år.

Søren reste med en resväska. Ganska liten. En vanlig resväska, som enligt dagens mått är precis för stor för att matcha kabinväskans generösa Star Alliance-mått, alldeles för stor för billighetsbolagen samt ganska liten jämfört med de monster som de som väljer incheckat bagage i webbokningen.

Alltså, en liten resväska som vägde under 10 kilo. Som man kan bära på (hjul var inte en grej på sjuttio- och tidiga åttiotalet). I denna väska hade Søren tre par strumpor, tre par kalsonger, tre undertröjor, ett par badbyxor, en handduk, två skjortor, ett par byxor, toalettartiklar, en mycket varm tjock ylletröja samt en resehumidor.

Någon bok, anteckningsbok och lite annat skröfs fanns också – men vi har listat det väsentliga. Resehumidoren rymde åttio cigarrer, det vill säga att den tog en betydande del av packvolymen i väskan. I övrigt reste Søren i en kostym och överrock, hade en yllemössa på huvudet, handskar i rockfickorna och en reseplånbok. Han hade även nödvändiga tillbehör som cigarrsnoppare, tändstickor, glasögon, pennkniv, reservoarpenna samt vanlig blyertspenna i fickorna i kavaj, väst och rock.

Jag som är 22 år gammal när jag möter Søren hade genom mitt jobb som kurir för DHL International AB som 18-åring, kombinerat med värnplikten och en god uppfostran med resor hemifrån, en klar bild över fördelarna med att resa lätt. Men i Søren möter jag en helt annan nivå och skicklighet. Vi delar bord i restaurangvagnen från Moskva till Ulan Bator, där Søren stiger av. Och jag lär mig. Och inspireras. Redan där vill jag bli som Søren när jag blir stor.

Ett sidospår; det är bara jag och Søren som vet att tåget är torrlagt, det vill säga att det inte finns någon sprit ombord. Jag fick informationen från min mamma innan avfärd från Moskva, Søren visste. Jag avvek från den inplanerade guidade turen i Moskva som Svensk-Kinesiska Vänskapsföreningen arrangerade som en del av resan och smet istället till en ”vänskapbutik” och köpte vodka, öl och vin att ha med på tåget. Søren hade en flaska brandy. Första kvällen när tåget rullar ut från Moskva går jag ut med en flaska vodka till restaurangvagnen och blir placerad med Søren, som sitter där med en flaska brandy och skrattar. Efter att jag gav flaskan (enligt uppgift från en vän att det var rätt sak att göra) fick vi utmärkt service av matronan som styrde restaurangvagnen. Sørens höga deklamation: ”Jag har varit medlem i partiet sedan årtal X” skadade inte heller anseendet på vårt bord.

Resan till Ulan Bator lärde mig så mycket om resande som jag har haft glädje av hela livet. Det förändrade min syn på många saker. Och nu, när jag själv är pensionär, ser jag fler likheter i mig själv och världen som är identiska med vad Søren sa till mig för fyrtio år sedan.

Att de flesta människor som individer är ganska hyggliga. Att folk i grupp kan vara otäcka. Att resa med mindre packning, med mindre saker, ger större frihet. Att det finns fantastiska samtal och möten med människor man passerar utan att man behöver fastna. Att det finns både under och orättvisor i det vardagliga. Och när man blir tillräckligt gammal kan man stå upp mot orättvisor. För vad kan de göra? Döda en? Man är ju så nära ändå.

Sedan Sørens och mina samtal har jag varit övertygad om att vi aldrig ska skicka unga människor till krig, det är något som bara gamla borde få ägna sig åt. Bara för att förtydliga och undvika missförstånd: jag är emot krig, men om det blir krig föredrar jag att de som redan levt ger sig ut i det istället för de som har framtiden för sig. Och för mig är det centralt att man bara försvarar sig från en angripare, som Ukraina gör gentemot Ryssland. För krig är ohyggligt dumt. Ett makalöst slöseri.

Jag besökte skrädderiet idag. Alla gubbar som är med i filmen var där. Det slutade med att jag beställde en kostymjacka, väst och två par byxor. Måttagning gjorde vi idag, tillskärning på fredag klockan 12 och leverans den 3:e eller 4:e december när jag och Caroline kommer till Georgien för att gå på Amerimeri-vinfestivalen.

Det kan säkert bli hur tokigt som helst. Men en måttsydd kostym av skräddare man träffat är i sig en kul grej. Det lärde jag mig av min styvfar, som jag kallar ”pappa”, Shep. När han var i Beijing för länge sedan sydde han upp en måttsydd ”maojacka med byxor” som blev hans variant på smoking. Den använde han med glädje i många år.

Traditioner. Kan vara ibland om de handlar om att ta risker. Som att låta en liten dokumentärfilm leda en till att hitta ett skrädderi i Tbilisi och bara beställa. Søren hade uppskattat upptåget.

Just, resehumidorens 80 cigarrer. Søren rökte en cigarr om dagen. Efter maten. Han reste i åttiodagarscykler. Han såg till att resa dit han kunde fylla på resehumidoren inom åttio dagar. Ofta blev det att han reste hem till Danmark, men inte alltid. En egen tidsmätning, en egen vilja, ett liv.

PS. Åt middag på en restaurang som är så bra att jag vägrar lämna ut uppgifterna online. Lite kul att vara ensam utlänning på en stor restaurang. Andra gången jag besöker och det har varit utsökt båda gångerna. Om du är i Tbilisi och bevisligen kan hantera kvalificerat hemliga uppgifter utan att slarva kan du möjligen få adressen. Kanske. Khinkali värda att dö för. Upplevelse värd att leva för. Bra helt enkelt.