Istanbul och vidare

Idag lämnade jag Istanbul. Tillfälligt. För Istanbul är en stad man vill komma tillbaka till. Kom iväg strax efter nio och kämpade ett tag med att försöka få navigeringsappen att inte navigera genom tunneln under Bosporen (som för övrigt inte tillåter motorcyklar). Körde till slut enligt planen: kör längs med kajen norrut till rätt bro dyker upp och tar den till andra sidan.

Körde över 15-julimartyrernas bro och får erkänna att det var ett mer känsloladdat ögonblick än jag trott. Det kändes, kanske lite barnsligt eftersom det inte är en prestation att köra över bron, som att jag slutfört något jag pratat om länge.

Att ta sig ut på E80 österut var förhållandevis enkelt, om än en kombination av balanskonster, riskanalyser och går det så går det. Följde ett matbud på skoter några kilometer och lärde mig massor om turkisk filkörning.

Istanbul gav mer än det tog, och längs med vägen österut har jag träffat roliga och intressanta människor vid varje tankstopp. Vespan kommer mellan 140 och 160 km på en tank, och ibland måste man välja att tanka tidigare då den föredömliga skyltningen påpekar vid större tankställen hur långt det är till nästa. Det blir många tankstopp. De blir ett spektakel varje gång jag rullar in till pump, personal går runt för att läsa regnummer på fordonet, frågar vilket land jag kommer från. I många fall får vi reda ut om S står för Spanien, Schweiz eller Sverige. Detta brukar utvecklas till gissningar från andra som är på macken, just Spanien vet all personal att det ska stå ES, men alla gubbar som hänger killgissar glatt.

Jag brukar vänta lite innan jag drar till med Zlatan Ibrahimović. Då vet alla. Och vet dessutom att jag kommer från Malmö. Tror att MFF-fanatikerna i Malmö bör reparera sin relation till Zlatan för den ger klubben och Malmö ett globalt erkännande. Att Zlatan fick aktier i Hammarby som avskedspresent från ett amerikanskt sportinvestmentföretag visar bara på deras okunskap om svensk fotboll. Att Zlatan tog emot dem är ju typiskt Zlatan. Bara MFF som behöver göra rätt och garva åt hela händelsen.

Ju längre österut jag kommer desto fler förvånade (eller förfasade) över att jag kört så långt på ”den där?” Jag har fått fistbumps och handskakningar hela vägen. En ytterst brittisk dam uppenbarade sig och var helt fascinerad, hon åkte med sin familj i en Range Rover och var på väg till Georgien. Både hon och han hade talat om att folk inte gör denna sortens resor längre, i alla fall inte så att de hade sett det. Hennes man hade kört motorcykel på 70-talet från England till Turkiet, nu fick det bli bil.

Kom till slut fram till mitt hotell i Merzifon. Valet baserades på min senaste urvalsmetod: billiga hotell med höga betyg och många recensioner i orter som har roliga namn. Merzifon blev Mercy Fon i mitt huvud.

Ett utmärkt landsortshotell med lyxiga rum och absolut ingen som talar engelska. Men receptionisten använde ChatGPT och gubbarna som bjöd in mig för att dricka te med dem i receptionssofforna körde Google Translate.

Funderar på om jag skulle göra en intervjuserie som heter “Intervjuer utan språk”. Där samtal sker utan att varken jag eller intervjuoffret har något gemensamt talat språk. Kanske.

Hursomhelst, här är mycket trevligt.