De som känner mig lite mer vet att jag har en grej för kristallklart vatten. Jag badar hellre i 4-gradigt kristallklart vatten än 25-gradigt med minsta anstrykning till grumlighet. I kväll är sista kvällen i Alicante, i morgon bitti flyger jag hem. Och när jag försöker sammanställa min resa mentalt, med alla upplevelser, känner jag att jag kanske underlåtit att beskriva alla mina bad i kristallklart vatten.

Det har varit ljuvliga bad. Många. I timmar.

Det är många saker jag, medvetet och omedvetet, inte tagit med i dessa resebrev. I mångt och mycket handlar det outsagda om mina egna brister och tvivel, till vissa delar handlar det om hänsyn till de jag träffat längs vägen.

Vet inte varför, för vissa borde jag te mig skrämmande ur hänsyn till storlek och volym, men jag tycks ändå alltid hamna brevid någon som vill berätta om sitt liv. Den här resan har jag blivit omfamnad av fler främlingar än någonsin tidigare. Innerligare.

Jag har träffat flera vinddrivna existenser som består av män i min ålder +/- 5 år som alla är slitna och märkta av en sorg som luktar brustna drömmar. De sitter fast i en rävsax där de framhäver Guldkustens fördelar samtidigt som de förbannar dess svårigheter. Och ensamheten. I samma andetag som de utropar att de spanska kvinnorna är mycket bättre än deras skandinaviska systrar. På ett sätt som inte framgår. Men det handlar om ensamhet. Förmodligen det som blir vår civilisations undergång. Alla dessa olyckliga ensamma människor. Det är lätt att hamna där, jag är för evigt tacksam att Ben kom och hängde några dagar i Italien och bröt upp det ensidiga perspektiv man lätt får när man umgås för mycket med sig själv.

För mig är det en balans. Jag behöver en flock och ett sammanhang. Samtidigt behöver jag att få gå åt sidan. En vän kallar mig för introvert med extrovert skolning. För min del blir gärna gnabbandet på Facebook ett substitut, en sorts mental masturbation. Eller exhibitionism. Eller bara garv.

I de tidiga sociala medierna, innan vi lärt oss fullt ut, flöt gränsen mellan det äkta nära sammanhanget mellan vänner i den fysiska verkligheten och de som man lärt känna ihop. För oss var det en sanning, inte ett slagord att vänner IRL/digitalt var lika mycket värda. Jag kommer aldrig att acceptera “att det var bättre förr”, men det var annorlunda. Lättare än idag.

Men klockan klämtar för denna semesterresa, jag har börjat läsa igenom jobbeposten, svara på mötesbokningarna och börjat tänka på allvar på hur hösten ska bli.

Tror att jag ska ta med mig lärdomar från fyra veckor på scooter i Europa. Acceleration äger. Man kan sikta på en lucka i stadstrafiken 20 meter fram och bara sätta den. Det finns alltid plats mellan filerna om man gasar. Man kan förklara allt med olika nyanser av axelryckningar och utsträcka händer. Eller åtminstone komma undan.

Ta lite risker helt enkelt.