En resa i lönndom. Eller inte.

Efter en dag som på alla sätt måste betecknas som en ”logistisk mardröm” kan man summera mina känslor såhär: Jag är bäst när det är som svårast. Eller dummast. Och människor är ofantligt snälla.

Efter en fullständigt omvälvande och ytterst oplanerad förälskelse har jag plötsligt börjat säga ja till saker som hade verkat orimliga bara för några veckor sedan. Som att åka till Florens för att gå på sjuttioårskalas över en helg. Det verkar dessutom råda någon sorts missförstånd som omfattar den bisarra tanken på att jag ska laga middagsmaten.

I Toscana. Florens, närmare bestämt Pontassieve. Lite som om en av pojkarna eller flickorna i Vejbystrands IF P7/F7 skulle spela fotboll med Romas eller Inters A-lag. Obegripligt alltså.

För mat i Italien är en starkare religiös företeelse än katolicism. Det är inget man skojar om. Alls.

För femton år sedan lärde jag mig vägen till Italiens hjärta. Två frågor: Vad har du ätit? Vad ska du äta?

Dessa till synes enkla frågor öppnar upp alla italienare känslomässigt på vid gavel. Och leder oundvikligen till restaurangtips, förmaningar, middagsinbjudningar, vin och vänskap. Samt ”skjut in valfri grannby/region? Pffft – kan aldrig jämföras med vår bys/mammas skjut in valfri maträtt! Du måste prova vår så att du lär dig hur det SKA smaka…”

Dessa frågor har lett att jag tillsammans med byprästen som tolk druckit svalt vitt vin och snoppat vaxbönor tillsammans med 100-åriga damer i Cinque Terra inför kvällsvarden i en rent Bertoluccisk miljö eller munhuggits med berusade bikers om olivolja. Alltid som om det handlade om liv eller död. Och alltid inkluderande.

”Ja, du kanske tycker det, men du är en idiot – vår lokala X är bäst i världen. Vill du ha ett glas till?”

En del av de logistiska utmaningar jag kämpar med beror på mitt trasiga knä. Jag ska helt enkelt inte gå. För att kunna röra mig det allra nödvändigaste har jag fått ett exoskelett runt knäet. Som fungerar förvånansvärt bra. Jag är sjukskriven med helt nedsatt arbetsförmåga och har tillbringat den senaste veckan i någon sorts smärtfyllt vanvett där månader av slarv med mitt knä (har åkt till jobbet varje dag och jagar ifatt bussar och tåg) lett till det självklara – jag saknar brosk i knäet och ben nöter mot ben.

Jag ska aldrig klaga, det finns många varje dag som lär sig leva med avsevärt större smärtor. Låt oss enas om att jag fått en tillfällig inblick i hur ont många har. En insikt som inbjuder till ödmjukhet. Men jag ljuger om jag inte medger den oerhörda smällen för min manliga fåfänga när jag får be om hjälp att snurra runt med assistans. Jag har sprungit mer än fem officiella maraton och fyra riktiga ultramaraton. Att blir körd till gate svider. Hårt.

Hursomhelst, snälla människor hjälpte mig till Studio. Andra snälla människor hjälpte mig till tåget. Och sedan till en Sunfleetbil så att jag i vild panik kunde hämta en reservdel i Lomma till min snarkmaskin. Andra snälla människor hjälpte mig till Öresundståget. Och ur tåget. Och till security (som hade en fest med att klämma på mitt ben – första gången på mer än tusen flygningar som jag fastnar i security, finns en del metall i exoskelettet). Samt körd till gate.

Flyg till Milano Malpesa Terminal 1, snabb förflyttning till expressen till Milano Centrale, byta tåg, tåg till Florens och lokaltåget till Pontassieve. Omöjligt. Men kan gå om alla är snälla. Och på något märkligt sätt hjälper alla till. Systemkollaps my ass.

Iallafall inte på mina resor.